måndag 15 april 2013

Det går bra nu.


Jag mår okej. Min depression har gått från medelsvår till lindrig. För mig innebär det att jag inte lider av att vara vid liv, men att jag aldrig riktigt är glad heller. Jag har inte så mycket energi, men jag har tillräckligt för att kunna studera, fixa sånt jag måste och träffa vänner IRL (på nätet klarar jag att hålla kontakt med folk utan problem) då och då. Om jag inte hade pluggat hade jag klarat av mer sociala aktiviteter samt orkat ägna mig åt andra intressen som för närvarande får stå tillbaka. Det är i sin ordning, jag vill prioritera studierna nu. Vardagen kan vara trevlig, jag kan ha kul, uppskatta små saker o.s.v, men den där typen av glädjekänslor som känns i hela kroppen och som får en att uppskatta att vara vid liv saknas fortfarande. Notera att jag skrev "fortfarande". Det finns nu ett svagt hopp om att jag kanske inte kommer vara deprimerad resten av mitt liv. Jag låter dock bli att tänka på framtiden, för hoppet är inte så starkt att det motar bort tankarna som säger att jag aldrig kommer bli lycklig och glädjas över att jag lever. Så länge jag inte tänker på framtiden utan fokuserar på det som är här och nu är jag sällan ledsen.

Jag tror att den största anledningen till att jag mår bättre är att jag numera får sova varje natt. Mirakelmedlet som gör det möjligt stavas melatonin. Ibland får jag för få timmar, men jag har aldrig helt sömnlösa nätter och när jag har en sådan där jobbig dag efter för lite sömn kan jag lita på att jag kan sova igen det nästa natt. Ni anar inte vilken lättnad det är efter att ha haft konstanta sömnstörningar i 11 år. Inga sömnmedel jag tidigare prövat har fungerat (antingen har jag inte känt av dem alls eller så har de gjort mig så trött dagen efter att jag inte orkat göra någonting). Det som kunde hjälpa ibland (men långt ifrån varje gång) var benzo, men det kan en ju inte ta varenda kväll år efter år. (För er som inte vet är det narkotika).
Förutom att sömn rent biologiskt är viktigt för att en ska kunna må bra så gör det också att det är möjligt att ha rutiner och att ha ork att göra sånt som känns lite givande.

Så för er som har insomningsproblem kan jag verkligen rekommendera melatonin. Jag har rent melatonin i kapslar, men det krävs särskilt tillstånd från läkemedelsverket för att få det. (Fråga mig inte varför, det är inte för att det är farligt eller beroendeframkallande. Jag har hört att det inte gjorts tillräckligt med forskning så att de därför vill hålla koll på de som får det utskrivet, men jag vet inte.) De flesta måste pröva Valdoxan (antidepp & sömnmedel i kombination) och Cirkadin (enbart sömnmedel) först.


En sak till: Jag vet inte när jag kommer börja blogga regelbundet igen, men jag planerar inte att lägga ner bloggen och det lär komma ett par inlägg per år i alla fall så fortsätt gärna att ha kvar mig i följarlistan. :)

måndag 31 december 2012

2012 - ytterligare ett år då varken jag eller världen gick under



Jag lever. De senaste tre månaderna har jag dessutom mått helt okej.

Gott nytt år!

måndag 7 maj 2012

Jag är ett orkidébarn, är du?


1

2

3

Det fanns några artiklar till i serien, men de här var de bästa enligt mig.

lördag 14 april 2012

2010-talets påskfirande



2010: Inlagd.
2011: Självmordsförsök, sen inlagd.
2012: Träffa svärföräldrarna.

Jag tänker inte klaga, Jesus hade det inte heller så lätt! :P

lördag 31 mars 2012



Mars månad har inte varit så rolig heller, men det är i alla fall väldigt mycket bättre än samma tid förra året. Jag vill börja skriva riktiga blogginlägg igen, men det känns lite som att jag har glömt hur en gör.

onsdag 29 februari 2012



Februari har varit en rätt kass månad.

tisdag 31 januari 2012

Steg för steg.



2012 alltså. Hittills har det gått bra. Det har inte varit superlätt, men det har varit okej. One down, eleven to go.

måndag 26 december 2011



Okej, så här är det: Min ex-flickvän och nära vän C gick bort i början av november. Detta har gjort att allt annat som har hänt den senaste tiden har känts irrelevant att skriva om. Jag återkommer nästa år.

tisdag 8 november 2011



Ehum... Jag har alltså Asperger. Det var ju bra att veta. Förhoppningsvis. Jag är som en faghag som upptäcker att hon i själva verket själv är bög.


Jag måste säga att jag börjar gilla min psykolog. Han har dragit fram några konkreta saker, vilket är upplyftande med tanke på allt flum jag har fått utstå från psykpersonal genom åren. Visst, han har varit sjukskriven irriterande ofta, men när vi väl ses så jobbar han faktiskt.