måndag 21 december 2009

Hur ska vi rädda Egalia?



I förra inlägget kom jag med goda nyheter, nu kommer tyvärr några dåliga: HBT-ungdomars fritidshäng står utan finansiering från Stockholms Stad 2010

Visste ni att var fjärde homo- och bisexuell kvinna har gjort minst ett självmordsförsök? Åtminstone enligt den här undersökningen.

(Själv har jag gjort två. Och planerat två till. Som jag minns i alla fall. Men jag har inte haft planer sedan i januari 08 och inte försökt sedan 2005 så ni behöver inte vara oroliga.)

onsdag 16 december 2009

Var inte rädd för mörkret



Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.


-Erik Blomberg, 1920

lördag 5 december 2009

Fråga:



Ska jag börja blogga om mer allmänt personliga grejer och inte bara skriva längre texter om psykvården och partnervåld när andan (allt för sällan) faller på?

onsdag 2 december 2009

Kom ihåg:





Jag fortsätter på serietemat. För en bild säger mer än tusen ord och en serie sammanfattar alla dessa ord.

http://fembilder.blogspot.com/2009/12/fem-enrutingar-ii-onsdag.html

måndag 31 augusti 2009

Ann Heberlein i P1 Sommar


Den 16 juli var Ann Heberlein sommarvärd i P1 Sommar. Hon pratade om sin sjukdom bipolär typ 2, sin senaste bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" och vad som hänt sedan den släpptes i januari i år. Om ni klickar här så kommer ni till listan över sommarens värdar. Bläddra ner till rätt datum så kan ni höra på hela programmet (musiken inkluderad t.o.m. den 15:e september).

Om jag någonsin funderade på om jag kanske var sjuk på låtsas och bara "borde ta mig i kragen" så tog hennes fantastiska bok bort de skuldkänslorna.

söndag 31 maj 2009

Bloggen har fyllt år.



I förrgår var det ett år sedan jag startade denna blogg. Innan dess skrev jag dagbok ganska flitigt på ett community. Där var jag inte anonym, mina vänner läste den och så även Big. I slutet av maj förra året förstod jag att jag borde lämna Big, men då jag varken hade egen bostad eller inkomst så bestämde jag mig för att hålla ut under sommaren. Jag hade skaffat lägenheten jag har nu, men jag skulle inte få tillträde till den förrän i september. Så det var bara att lägga locket på och överleva till dess, tänkte jag.

Att jag tänkte på detta sätt var jag självklart tvungen att till varje pris dölja för Big. Så jag slutade skriva dagbok, men startade i hemlighet denna blogg. Denna blogg blev dock aldrig aktiv då jag blev tvungen att dölja mina tankar och känslor även för mig själv för att över huvud taget orka andas. Istället så fortsatte jag att hoppas på att det skulle bli bättre mellan Big och mig och oroade mig för att bli helt ensam.

Jag slöt mig och slutade nästan helt att säga emot Big, vad hon än sa eller gjorde. Det var tydligen precis vad hon ville då hon inte för sitt liv kunde begripa varför jag lämnade henne när hösten äntligen kom och jag kunde flytta in i min lägenhet. "Det har ju fungerat så bra mellan oss hela sommaren", sa hon. Att jag hade befunnit mig i melankoliskt tillstånd och kunde hålla mig på benen enbart med hjälp av 10-minutersmetoden i kombination med massor av kaffe under dessa månader verkade inte ha spelat någon roll för henne.

Melankolin försvann med Big, men skrivkrampen har hållit sig kvar. Jag gör mitt bästa och många av er verkar tycka att det är gott nog. Jag blir så glad för varje bevakning, varje kommentar och varje förfrågan om att få länka till mig. Stanna gärna ett år till. (Men ni behöver inte fråga om ni får länka mer för mitt svar är alltid JA.)

STOR KRAM
/Linn


söndag 24 maj 2009

Grov Fridskränkning



Jag har anmält Big. Jag hade funderat på det en tid och för ungefär en och en halv vecka sedan så kände jag att jag var tvungen att bara få det gjort. Jag ringde RFSL Brottsofferjour och de höll uppenbarligen med mig för de ville ge mig en tid så fort som möjligt (utan att jag bad om det). I måndags var jag där och de hade redan ordnat ett möte med en kriminalinspektör som vi tillsammans gick till. Där blev vi sittandes i tre timmar och jag fick komma tillbaka på tisdagen för två timmar till. De var imponerade över hur mycket jag kom ihåg och hur exakt jag kunde vara när det kom till datum och detaljer. Jag sa att jag tycker att jag kommer ihåg väldigt lite, men att en del av mig hade full koll på att jag blev utsatt för misshandel och att jag senare kunde ha användning för dessa uppgifter så jag skrev små notiser om det allra viktigaste.

När jag lämnade Big i september så var jag helt övertygad om att jag inte skulle anmäla henne. Vad skulle det tjäna till? Jag ville inte ha mer drama, det hade jag fått nog av tack så väldigt mycket.
Jag hade gjort allt för henne, för vår relation, för att rädda vår kärlek. Jag lyssnade ALLTID på henne och försökte förstå. Jag försökte förklara hur jag kände, alltid med lugnt tonfall. Jag agerade amatörpsykolog, använde mig av Non-Violent Communication och fullkomligt vände ut-och-in på mig själv för att hitta nya vägar att gå. Men ingenting hjälpte.
När jag avslutade vår relation så visste jag att ingen kunde säga att jag inte hade kämpat, inte försökt nog, inte gett upp för lätt. Jag visste också att jag inte skulle längta tillbaka för det fanns ingenting att längta tillbaka till. Hoppet om att vi skulle kunna vara lyckliga ihop fanns inte mer. Jag hade slutat känna mig kär, men lite hopp hade funnits kvar bara en månad tidigare. De två sista slagen slog det ur mig.
Jag var inte ledsen, bara trött. Det fanns inget mer jag kunde säga eller göra, alla kort var lagda. Jag var nöjd med min insats. Jag tänkte: Varför skulle jag anmäla henne nu när det var över?

Problemet var att Big inte tyckte att det var över. Hon sa att hon höll med mig, men efter några veckor så visade det sig att så inte var fallet. Vi skulle ses som vänner tyckte hon. Det gjorde vi några gånger, men när hon blev respektlös igen så avvisade jag henne. Då kom hoten och trakasserierna. Sms haglade in med alla möjliga innehåll, hon visade en ännu värre sida av sig som jag inte sett tidigare.

Jag ignorerade nästan alla hennes kontaktförsök, men tröttnade till slut och röt ifrån i ett mail. Till svar fick jag ett sliskigt tal genomsyrat av martyrskap. Hon bl.a. kungjorde att hon var väldigt förvånad över att jag var så bitter och omogen att jag anklagade henne för att ha fått mig att må dåligt och om jag hade den inställningen så behövde jag ju inte kontakta henne igen. Hon avslutade med att säga att hon bara önskade mig gott och att "en dag blir du vuxen".

Med det tog hon tillbaka alla de ursäkter hon faktiskt gett mig ibland och efter det så började tankar om att anmäla forma sig. Det rör sig inte om hämnd. Jag behövde bara ett erkännande och det fick jag. Att polisen tog mig på allvar, engagerade sig så mycket och sa att hon var övertygad om att det skulle gå vidare samt att på papper se rubriceringen Grov Fridskränkning kändes bara bra.

I veckan ska beslut tas om en förundersökning ska inledas. Om den inleds och den når så långt att Big faktiskt blir inkallad till ett förhör så kommer jag att tänka "Hah! In your face!" Det vore verkligen någonting.

(Jag väljer att stanna där. Den här typen av fall blir det så sällan åtal av så det är ingen vits att tänka på det. Den dagen, den glädjen.)

Som väntat rörde det upp mycket minnen, tankar och känslor att göra en anmälan. Det jag inte hade väntat mig var att även den biten skulle kännas riktigt positiv. Ju mer jag minns, ju mer hamnar alla minnen i ett sammanhang och ju tydligare det sammanhanget framträder, ju mer skuld faller av mig och landar på henne.

lördag 28 mars 2009



Släck ALLA lampor i Sverige ett dygn: -19000 ton koldioxid.
Alla i Sverige äter veganskt en dag: -38000 ton koldioxid.

Hur firar DU Earth Hour?

lördag 21 mars 2009

Tonks AB



Jag har så mycket som åtta anställda. Två gruppterapeuter, en individuell terapeut, ett personligt ombud, två boendestödjare, en psykiatriker samt en socialsekreterare. Troligtvis får jag även en kontaktperson snart. Att vara VD för detta företag är nästan ett heltidsjobb, jag har 1-2 möten om dagen. Lägg till att jag även pluggar halvtid så är det inte konstigt att jag är så utmattad att jag knappt orkar gå upp ur sängen under helgerna.

Jag avskyr dessa helger. Jag skulle helst vilja ha lektioner då som ersättning för hemuppgifterna jag inte kan uppbringa tillräckligt mycket koncentration för att skriva.
Ett dygn är okej, så länge klarar jag mig med dator, katt och böcker. Fram mot lördagskvällen ökar dödslängtan och allt jag kan göra är att försöka ignorera den så gott det går, tids nog blir det ju måndag. Nej, fram för söndagsskola säger jag!

Jag behöver avtalade möten för att vara lite aktiv, i dagsläget är det inte en överdrift att jag inte klarar av någonting själv. Eller okej, jag ska inte vara så hård. Jag går upp i tid nio ggr av tio, duschar, borstar tänderna, klär mig lämpligt (helt, rent, propert och t.o.m. matchande), tar mig iväg och åker kollektivt dit jag ska. I våras så var jag ofta tvungen att ta en taxi för att jag alltid försov mig och var för desorienterad för att lita på att jag klev på rätt buss och gick av vid rätt station. Men det är ganska illa som det är nu också. Om inte hemkörning hade funnits så vet jag inte hur jag hade gått till väga för att få i mig näring. Troligen hade jag fått mer boendestöd. Jag har två timmar en gång i veckan beviljat nu, men de brukar bara stanna i en och en halv.

Jag har i alla fall äntligen fått hjälp. Det är inte många psykfall som får lägenheten städad, ärenden gjorda, terapi 3 ggr i veckan och sympati från myndigheter.
Tänk vilken ketchupeffekt det är. Innan januari i år så var det ingenting ingenting ingenting och nu är det allt på en gång.

onsdag 18 mars 2009

Nyord



Klockan är före sju, men jag har redan lärt mig två nya uttryck:

den färgglada köttmarknaden
Betydelse: Kroglivet på gayställen.
Exempel: Att göra sig tillgänglig på den färgglada köttmarkanden.

hetsmateria
Betydelse: Mat som är lätt att hetsäta.
Exempel: Jag letade efter hetsmateria i köket.

onsdag 4 februari 2009

"Tänk om de inte tycker om mig."



Jag var på den första gruppterapi-träffen idag. En grupp väldigt olika kvinnor med väldigt lika historier. Som förväntat.

Under terapin mådde jag rätt dåligt och jag kom på mig själv med att fundera och t.o.m. känna oro över att de andra kanske inte gillade mig, att de tyckte att jag sa fel saker eller verkade konstig eller såg konstig ut. "Tänk om de inte tycker om mig."

På det sättet har jag inte känt på mycket länge. Pappa föreläste ju i många år om hur fel och dum och barnslig jag var och för det mesta trodde jag honom inte, men jag gjorde det tillräckligt många gånger för att det skulle göra otroligt ont och fylla mig med mycket oro och ångest. Jag har lärt mig att ingen kan tycka om mig för bara mig utan att det alltid handlar om vad jag presterar. (Sant är det ju faktiskt, vi kan inte bete oss hur som helst om vi vill ha uppskattning.) Så vid de få tillfällen jag verkligen ville bli omtyckt av en grupp människor gjorde jag mitt bästa och visste aldrig om det var gott nog.

I slutet av högstadiet kom jag över min osäkerhet. Något år efter att jag hade slutat träffa pappa började jag helt enkelt anta att de jag umgicks med tyckte om mig och jag var mig själv utan problem. Jag visste att det fanns de som inte tyckte om mig, men jag brydde mig inte det minsta om det utan såg det enbart som deras förlust.

Och sen träffade jag Big. Vi hade det bra i 1,5 år. Efter det började en långsam process där jag till slut kom fram till att ingen någonsin har älskat mig på riktigt och i och med att jag var så deprimerad att jag inte längre orkade ha någon (cool, social, glad, rolig) personlighet så fanns det inte längre någon som ens tyckte om mig. Jag lämnade Big med tanken att "okej jag är inte värd särskilt mycket, men jag är värd bättre än att spendera mitt liv med henne". Sedan började jag nyktra till och förstå vart skulden hörde hemma. Igen. Förhoppningsvis kommer jag efter en tid även denna gång komma över min osäkerhet helt.

I fikapausen och utanför lokalen efteråt kändes det, till skillnad från under den faktiska terapin, väldigt bra. "Vilka fantastiska personligheter! Vilka vackra, smarta, roliga kvinnor och vilken kraft det är i dem! Och. Här. Platsar. Jag. Tänka sig."

torsdag 29 januari 2009

Socailt geni och aspiehag



Jag är verkligen en aspiehag. Som faghag fast istället för bögar så är det folk med Aspergers Syndrom som gäller. Jag har två nära vänner och många bekanta som har AS. Jag föredrar att umgås med dem främst p.g.a. deras uppriktighet. Om ett aspie vill umgås med mig, ger mig sin fulla uppmärksamhet när jag pratar, ställer frågor och ger mig komplimanger så vet jag med säkerhet att de tycker om mig, tycker att jag är intressant, vill lära känna mig och verkligen menar allt det positiva de säger om mig. Jag står ut med att jag ibland kan få höra att de inte tycker om mina kläder alls eller att min nya frisyr är ett misstag, det är inte så farligt. De har inte värre saker att säga om mig, för hade de det så skulle de helt enkelt inte umgås med mig. Jag gillar inte överdriven artighet, falskhet och fåniga sociala spel. Den här världen behöver definitivt fler aspies.

Min kärlek är ömsesidig. Jag tror att jag hittills kan ha träffat ett enda aspie som inte har varit intresserad av mig över huvud taget. Denna person har ofta ignorerat mig nästan fullständigt och så oartig är sällan en neurotypsiker. Och det var okej, för då behövde jag inte ödsla dyrbar energi på att försöka få kontakt, det skulle förmodligen ha varit lönlöst i alla fall.

Liksom en faghag med bögar, har jag som aspiehag väldigt mycket gemensamt med aspies. Jag har själv funderat lite lätt på om jag möjligtvis själv har Asperger, men alla internet-test jag har gjort säger definitivt Nej. Jag är nämligen ett socialt geni. Med tanke på detta kan det tyckas väldigt märkligt att jag ens har övervägt att jag AS. Men jag har faktiskt så gott som alla andra symtom.

Specialintressen. Jag klarar absolut inte av att plugga ämnen jag inte gillar eller koncentrera mig på saker jag inte finner intressanta. Jag har inte kunnat slutföra min gymnasieutbildning bl.a. p.g.a. detta. Det är omöjligt för mig att "bara skärpa mig och få det gjort". Jag har haft några få underbara lärare som accepterat detta och låtit mig göra något jag tycker är roligt inom deras ämne och då har jag kunnat glänsa med min oerhörda kunskap och hela min förmåga att tala och skriva uttrycksfullt och engagerat. I slutet av högstadiet och under den tiden jag gick i gymnasiet så har jag haft MVG eller IG i kurserna jag har läst med få mellanting.

Känslighet för lukt och ljud. Detta har alltid påverkats av min grundstämning. När jag har varit riktigt deprimerad eller riktigt hyper (eller båda i en kombination) så har jag inte stått ut, men annars har det varit okej.

Finmotoriken duger bra nu. Men jag var 8 år innan jag lärde mig att knyta skorna vilket mina kompisar lärde sig när de var 5 år. Jag hade ful handstil ända upp i högstadiet. Det tog jättelång tid för mig att skriva en text för att jag behövde koncentrera mig så hårt på att få till bokstäverna. Jag var ett mysterium för lärarna med mitt långsamma skrivande av texter med helt och hållet korrekt stavning och grammatik. När jag var liten och inte ville anstränga mig så mycket så fick jag kvarsittning (ja jag växte upp med elitistiska läror) för att jag skulle öva på att skriva vissa siffror utan att göra dem helt uppåt väggarna fel. Jag fixade inte att hålla och dra i pennan på rätt sätt. Skrivstilslektionerna var en mardröm och jag var sämst av alla på att sticka när vi gjorde det i syslöjden i 7:an.

Jag har alltid haft stort kontrollbehov och när jag var liten hade jag massor av ritualer och egna rutiner i vardagen som jag bara var tvungen att följa. Jag åt mitt lördagsgodis efter ett i förhand bestämt mönster, använde alla mina sandlådeleksaker i samma följd varenda gång, arrangerade mina barbiedockor efter hur länge jag hade haft dem o.s.v. Jag blev extremt frustrerad när någon vuxen ville hjälpa mig med något för att de alltid gjorde fel och bröt mina fina mönster.

Jag är överdrivet logisk och har svårt att tänka "outside the box" inom många områden samtidigt som jag är överdrivet vidsynt och queer inom andra. Jag har svårt att förstå simpla skämt om sex (vilket folk skämtar mest om) och annat då jag hela tiden analyserar sönder dem och synar logik och fakta bakom. De som känner mig säger "du är för smart för att förstå".

Jag har under hela min uppväxt ägnat en liten (och ibland en större) tid varje dag åt att sitta och gunga fram och tillbaks och skratta för mig själv. När jag gick i högstadiet hade jag lärt mig att inte göra det i skolan, men hemma blev jag retad av min lillasyster. När jag var riktigt liten bankade jag även huvudet i väggen upprepade gånger.

Jag har alltid ansetts vara udda, vilket jag har varit stolt över. Jag ogillar mycket med de sociala spelen starkt, men jag förstår dem bättre än de allra flesta.
Jag läser av människors intentioner lätt som en plätt, förstår alltid hur alla känner och tänker om de berättar (jag är ingen tankeläsare, men jag behöver sällan noga förklaringar)och fungerar socialt i alla kretsar. Och då menar jag verkligen alla. Religioner, politisk uppfattning, klasstillhörighet, kulturer, nationaliteter, sexuell läggning, könsidentiteter, stilar, psykiatriska funktionshinder, alkohol & narkotika-vanor, ålder, språk, yrken, utbildningar, intelligenskvot - you name it! Ingenting är ett hinder nästan oavsett grad av extremism. Jag hanterar homofober bra generellt, men det går knappast att prata med folk som vill att jag och mina likar ska utrotas.

Jag kan snacka omkull poliser, försäljare och andra en gärna vill komma undan. Jag fick två Jehovas vittnen som ringde på min dörr att självmant och snabbt gå igen utan att vara det minsta otrevlig. Jag får alla andrahandskontrakt jag söker och alla jobb jag är kvalificerad för (vilket visserligen inte är så många). Jag kan medla mellan folk som bråkar, jag kan förklara ett fenomen på många olika sätt så att alla i en grupp förstår och jag kan spela vilken roll jag vill om jag skulle vilja vara någon annan än mig själv.

Jag tror att det är tack vare min sociala kompetens och min vilja att göra något gott utav den som jag drar till mig många olyckliga människor eller människor som bara känner att de inte riktigt passar in. Majoriteten av de som har stått mig allra närmast är psykiskt sjuka eller missbrukare och inte sällan både och. Resten av min bekantskapskrets består av queerisar, gays, transpersoner och som sagt aspies. Oftast är de alla fyra sakerna på en gång.
Och jag tackar och tar emot för de är de enda som har en suck av en chans att förstå mig.

fredag 16 januari 2009

Allvarlig Misshandel



Jag var ju då på en kvinnofridsorganisation igår...
Jag intervjuades för om jag platsade i en samtalsgrupp som startar i februari. Jag fick bl.a. fylla i en enkät med påståenden om vad Miss Big hade gjort och sagt och hur ofta det förekom: aldrig, sällan, då och då eller ofta. Varje påstående hade olika poäng för dessa fyra alternativ. När hon som intervjuade mig hade räknat ihop dem så hamnade det inom ramen för "allvarlig misshandel".

Det fanns där svart på vitt framför mig. Vissa grejer som Big gjorde fanns inte ens med bland frågorna. Tänk att jag stod ut så länge ...fast det gjorde jag ju inte. Jag sjönk ju bara djupare och djupare ner i min depression.

I början efter att jag hade lämnat Big så kände jag mig väldigt lättad. Jag gratulerade mig själv till att jag gick efter bara 8 slag. Att jag eftersom jag var så medveten om problemet "kvinnomisshandel" inte lät det gå längre utan förstod att hon skulle göra det igen. För varje gång slog hon mig lite hårdare. Och jag förstod att det bara skulle bli värre, att det inte stämde som hon sa då och då: "det kommer inte att hända igen".

Men i princip allting utom de fysiska slagen har jag ursäktat. Och Big har naturligtvis hävdat att hon inte hade gjort något särskilt och visst var det ett jobbigt "gräl", men "Herre Gud vad känslig du är". Det är inget gräl om jag är lugn, inte arg och bara försöker få henne att lugna sig medan hon skriker ut förolämpningar och anklagar mig för allt mellan himmel och jord.

Hur kunde jag gå i den där fällan!?! Jag känner mig så jävla dum! Hur kunde jag inte inse att istället för att hjälpa mig och stå ut med mig när jag var så deprimerad, så var det hon som höll kvar mig i depressionen. Jag trodde att jag var smart.

Men vad jag än gjorde så var allting mitt fel. Att döma av hennes internetdagbok och alla sms hon har skickat till mig efter uppbrottet så tycker hon fortfarande att hon är oskyldig som ett lamm, hon har skrivit om hur mycket jag har "plågat och torterat" henne. Först nu när det tog slut med den där tjejen hon skaffade precis efter mig har hon skrivit några dagboksinlägg där hon funderar över vad hon kan ha gjort för fel.

Jag tror att det stämmer att jag har plågat och skadat Big. För ibland pockade min inre röst på och ibland så var jag ärlig med vad den sa. Jag förklarade för Big att när vi faktiskt hade grälat (som i att jag också skriker och är arg) och även ibland när "vi grälade" så har hon förstått att mina argument är de som håller, att jag har rätt. Och då fick en del av henne dåligt samvete. Big kände ångesten, men förträngde fullkomligt varför hon hade den. Hon kände bara att jag fick henne att må dåligt. Jag förklarade detta fenomen för henne. Hon hävdade att jag är en sådan retoriker att jag kan få allt jag vill att låta rätt och att t.o.m. hon som vet "sanningen" ibland trodde mig. Hon vände på allting.
Jag förklarade t.o.m. att det inte var kalla argument utan att jag kände att det stämde, som intuition. Det sa hon naturligtvis var helt idiotiskt.

När jag gick till den där organisationen var jag rädd att jag skulle få höra något i stil med "ja det hon gjorde var fel och jag förstår att du har haft det jobbigt, men här tar vi hand om allvarliga problem".
Så mycket har jag gått på det hon sa om hur känslig jag var och hur mycket jag överdrev och det hon sa några gånger som fick mig att känna kalla kårar men som jag ändå ursäktade på något sätt:

"Haha om du blir så här upprörd över en liten knuff så kan jag inte ens föreställa mig hur du skulle reagera om jag slog dig på riktigt".


Med "en liten knuff" menas t.ex. att upprepade gånger bli kastad mot en vägg eller ner på golvet.

Jag var skakig hela dagen efter det där mötet igår. Jag hade druckit ett glas juice, ätit en blodapelsin och lite nötter innan jag gick dit och drack en kopp svart kaffe där, men efteråt åt jag ingenting på hela dagen och jag märkte det inte ens. "Allvarlig Misshandel Allvarlig Misshandel Allvarlig Misshandel" ringde i mitt huvud ända till läggdags.

Jag var inte galen.
Det var inte mitt fel.

Jag hade inte tänkt mig ett långt inlägg från början, men alla tankar och minnen forsar över mig som havsvågor.

Alla de där stunderna när det var som jobbigast, under många av våra "gräl", så fick jag en känsla av att "det här har hänt förut". Jättejättegamla minnesbilder kom upp, en bråkdels sekund långa: Jag såg mig själv och pappa. Och jag tänkte att Big var precis som pappa, men sedan försvann det. Jag släppte det, jag formulerade inte en hel mening i huvudet. Det var bara jättesnabbt "Big - pappa".

Att jag blev misshandlad psykiskt (och vid några enstaka tillfällen även fysiskt) av min far har jag varit fullt medveten om och berättat om för alla som har frågat vad dealen är med att jag inte umgås med honom längre. Men att jag blev misshandlad av Big under en så lång tid (innan och mellan de där 8 fysiska gångerna) förstod jag inte. Helt. En del av mig hade det fullkomligt klart för sig. Men den där lilla rösten tynade bort och blev så svag efter ett tag.

torsdag 15 januari 2009

Hopp



2009 börjar redan arta sig till att bli ett GOTT nytt år.


* Jag har börjat på komvux igen (efter att ha varit heltidssjukskriven sedan i maj). Jag går bara en dag i veckan så det har bara varit en skoldag hittills, men än så länge känns det i alla fall BRA. Jag lyckades t.o.m. lämna in den första hemuppgiften redan dagen efter.

* Jag har äntligen blivit aktuell på psyk i Östermalms upptagningsområde. Jag träffade läkaren igår och jag fick verkligen klart för mig riktigt hur illa jag har blivit bemött i Huddinge.

För det första var hon trevlig.

För det andra uttryckte hon hur viktigt det var att jag fick mer hjälp än medicin och den samtalskontakt jag har på ungdomsmottagningen.

För det tredje satte hon faktiskt igång att arbeta: Hon berättade att hon ville remittera mig till en mottagning som fanns i samma byggnad för att de hade tätare patientkontakt än den allmänpsykiatriska och ett särskilt team för personer med självskadebeteende. Hon sa att hon skulle skriva en remiss så fort som möjligt och hade ett inplanerat möte med dem om tre veckor, men förhoppningsvis skulle jag redan ha fått en kontakt där då.

För det fjärde så föreslog hon att Lamictal-dosen skulle höjas och jag fick ett nytt Stilnoct-recept, men innan hon skrev ut så bad hon mig att vara uppmärksam på biverkningarna och uppmanade mig att ta kontakt med henne genast om jag fick dem. (Lamictal har få biverkningar, det är sällan en får dem - men de som finns är rätt allvarliga.) Hon frågade om det fanns en risk att jag överdoserade Stilnocten och efter att jag försäkrat henne om att jag inte hade några sådana planer så sa hon åt mig att bara ta dem 3 ggr i veckan.

Jag har dessutom hört på omvägar att hon skriver otroligt bra och tydliga intyg till Försäkringskassan om en behöver det.


Innan jag går vidare med punktlistan tänker jag jämföra med Huddinge:

- Jag bad om hjälp varje gång jag var där, jag frågade flera gånger vad de hade för insatser, jag förklarade ingående hur jag mådde och vad jag hade för problem, jag sa att ge mig någonting VAD SOM HELST GÅR BRA BARA DET HÄNDER NÅGOT! Jag fick beskedet att "du får ju medicin och du har redan en samtalskontakt, det finns inget mer".

- Jag var alltid tvungen att be min läkare att höja dosen, be om ny medicin samt fråga om biverkningar själv. Och han skrev ut. Utan att fråga, utan att varna och mycket på en gång så att jag inte skulle behöva en ny tid på ett bra tag.

- Varje gång jag bad om något konkret som sjukgymnastik eller att kolla upp vad socialpsykiatrin hade att erbjuda så tog de dem flera månader i de fall de gjorde något över huvud taget.

- Läkaren frågade hur jag mådde varje gång vi sågs, men han brydde sig aldrig om svaret. Jag förklarade att jag blev sämre och sämre och att hela mitt liv höll på att falla samman, han måste ha sett mig sjunka djupare och djupare under nästan ett helt år som jag gick hos honom. Några enstaka gånger frågade han bara om jag ville bli inlagd. Han sa inte ens någonting när jag förklarade att jag hade blivit så förvirrad och okoncentrerad av den långa nedstämdheten att jag inte kom ihåg att ta mina mediciner och gick vilse i bekanta kvarter. Jag kände starkt att han inte brydde sig om ifall jag levde eller dog.

- När jag skulle ansöka om aktivitetsersättning skrev han ett ofullständigt intyg så Försäkringskassan sa att om de inte fick mer information så skulle de avslå min ansökan. När jag berättade detta för honom så ville han inte komplettera utan sa bara att de var fåniga. Jag fick själv skriva flera A4-sidor och få honom att skriva under. Lyckligtvis beviljades jag pengar efter det.


Okej, nu går jag vidare med de positiva punkterna:

* Jag har även blivit aktuell på Östermalms stadsdelsförvaltning och utreds nu för om jag kan få boendestöd eller andra hjälpinsatser. Jag ska aldrig mer (är uppväxt här) flytta från detta underbara område som faktiskt har pengar och resurser!

* Jag har själv tagit kontakt med en kvinnofridsorganisation och jag ska intervjuas för om jag kvalificerar för samtalsgruppen de har. Första mötet jag har med dem är idag. Jag hoppas att det faktum att det var en kvinna som slog mig inte ska spela någon roll. Jag har inte riktigt lust att vända mig till RFSL då mitt ex är bekant med några som arbetar där. Självklart håller de tystnadsplikten, men det kan ändå bli obekvämt. I det här fallet är det verkligen jobbigt att gay-världen är så liten.

* Mormor gav mig ett tips på en "dator-doktor" som inte var så dyr så nu är min skruttiga gamla labtop nästan som ny igen. Jag kan göra nästan allt jag vill på den. Det kan tyckas vara ganska oviktigt, men jag är verkligen i stort behov av en fungerande dator. Alla mina närmaste vänner bor i andra städer, jag pluggar igen, ett av mina största intressen är att skriva och jag gör alla mina ärenden över internet. Dessutom behöver jag underhållningen den ger.
Det är bara en grej: Den verkar inte vilja installera om Adobe Flash Player så jag kan inte se på YouTube. Om någon vet vad det kan bero på så får ni gärna berätta det för mig.

* Hela jullovet har massor av släktingar som inte bor i Stockholm varit här. Jag börjar känna mig som en del av mammas sida av släkten igen. Och mamma har nästan helt blivit av med sin homofobi.

* Jag har en etablerad kontakt med ett personligt ombud som hjälper mig med myndighetskontakter. Jag har haft henne sedan i november (tror jag) och nu känner jag att jag kan lita på henne. På vårt första möte i år (för typ två veckor sedan innan allt satte igång) sa jag att jag inte trodde särskilt mycket på att det fanns hjälp att få. Hon sa att hon aldrig någonsin hade givit upp en klient innan allt var ordnat och att vad som än händer så skulle hon finnas kvar. Och jag trodde henne.



Tack vare allt detta så har jag inte velat dö på 4 dagar i sträck, vilket det är det längsta på många månader.