Mail från en vän:

"Jag tänker på dig ofta och ser en fantastisk, ung, mångsidig, vaken, färgfik och vacker kvinna i dig!!
Jag ser din styrka och tror på dig!!

(...)

Linn Du är värd bara kärlek och mycket kärlek!

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Kram, XXX"


Mina vänner och min psykolog är det som håller mig kvar nu.
Jag struntar i att jag egentligen tycker att det är fel att ta sitt liv, jag struntar i mitt ansvar som matte (hon skulle säkert ha det mycket bättre hos någon som lekte med henne mer istället för att sova bort dagarna), jag struntar i att jag någon gång i framtiden kanske kommer att må bra, jag struntar i att jag inte kommer att få se de sista Harry Potter-filmerna... Men jag kan inte strunta i alla de människor som engagerar sig i mig. Det skulle kännas som ett svek.