Inlägg
torsdagen den 16:e september 2010
16:e september...
Det är 2 år sedan jag frigjorde mig från Big idag.
Men jag är inte singel längre. Under en av sommarens alla psyket-vistelser träffade jag en tjej. Och under en av vårens alla psyket-vistelser träffade jag en ny vän som jag sedan Pride inte riktigt vetat hur jag ska definiera. Om jag lever får jag se.
När jag berättade det här för min psykolog för någon månad sedan så frågade jag henne om hon blev förfärad över att jag inledde relationer med folk jag har träffat på psyket.
Hon sa: "Nej, alltså... Om man ska vara lite krass så, vart skulle du annars träffa någon? Man träffar ju folk där man är och du har inte gått till något jobb eller plugg, du har inte gått på någon kurs i keramik... Så då är det ju kompisars kompisar eller... ja."
Det gjorde mig nästan lite kär i henne också. :-D
Jag gillade verkligen den personliga ton vi utvecklade, utan att hon någon gång blev privat. Det känns så konstigt att jag förmodligen aldrig någonsin kommer att se henne igen, när jag under en så pass lång tid har tänkt på henne varje dag. När det händer någonting så tänker jag "det här ska jag berätta för [namn]" eller "undra vad [namn] kommer att tycka/säga om det här".
Jag ska träffa min nya psykolog idag. Jag har träffat honom två gånger förut för att han skulle få reda på "the basics" innan vi startade vår kontakt och för att göra övergången smidigare för mig tror jag. Jag undrar verkligen hur det kommer att gå. Om jag lever får jag se.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
att bli vän med folk man möter på psyket är oftast guld värt, men det blir nog lätt situationer då man inte kan hjälpa så mycket som man vill.
SvaraRaderaHar själv träffat många via psyk, de flesta som sitter i rökrutan är pratglada, och är man inlagd så är man ännu mer intresserad om vilka man har omkring sig.
Kan tänka mig att det finns dem som bara ser negativa sidor av att få kontakt på detta vis. Men det är ett ställe där jag inte kommer bli dömd, jag kanske tillochmed kan bli förstådd.
Jag har oxå träffat någon på psyket och jag har kärat ner mig ordentligt, vi har samma diagnos och vi får se hur det kommer gå i en relation men det är glad att jag träffat honom. att det var på psyket gör det bara mer spännande och jag behöver inte vara rädd för hur jag ska berätta om min sjukdom :D
SvaraRaderalycka till!