Tjugohundraelva vad döljer du för mig?

Det är omöjligt att veta vad som kommer att hända. Inte ens erfarenheten kan göra en rimlig gissning för hur min psykiska hälsa kommer att bli 2011. Och tur är väl det.

2001: Året jag fyllde 14 år. Året jag blev deprimerad för allra första gången. Jag visste mycket väl vad en depression var, min mamma hade haft en i 3 år och var då sämre än någonsin. Jag slutade sova nästan helt och började få regelbundna attacker av panikångest. Jag utgick ifrån att det var min mammas ohälsa, prestationsångest i skolan, brist på nära vänner och sviterna av min pappas beteende som var orsakerna till mitt insjuknande. Jag tror fortfarande att det är ett ganska bra antagande.

2002: Under vårterminen gick jag hos en terapeut på en ungdomsmottagning. Samtidigt kom jag en tjej som jag hade varit ytlig kompis med i några år nära och kände mig inte lika ensam längre. Jag kom ur min depression. De andra problemen kvarstod men jag kände mig stark och avslutade med terapeuten till sommaren. Livet var bra och livet var dåligt, det var helt okej.

2003: Vid 9:ans vårterminstart ringde jag upp min gamla terapeut igen. Jag var konstant stressad och kände inte att jag kunde hantera det själv längre. I den elitistiska Östermalmskolan jag gick i var det fullt pådrag med betygshets inför gymnasievalet och hemma fanns mamma som var deprimerad och homofobisk. Terapeuten var ett bra stöd men då hon ju inte kunde göra något åt min praktiska situation, fortsatte stressen, ångesten och sömnproblemen att vara en del av vardagen. Jag hade börjat skolka redan på höstterminen, men under våren tilltog det rejält så gymnasiebehörigheten uteblev. Under sommaren blev jag hemlös. Mamma reste utomlands, min syster flyttade till pappa och jag sov i en äldre släktings bibliotek. Jag började på ett IV-program och Tack Gud att jag fick börja just där! Lärarna stöttade mig på alla sätt möjliga och det var troligtvis anledningen till att jag under detta überkassa år faktiskt aldrig blev deprimerad.

2004: Precis innan julavslutningen 03 beslutade jag tillsammans med två av mina lärare att de skulle skriva en anmälan om missförhållande för minderårig till socialtjänsten. Att inte riktigt veta hur länge jag kunde använda biblioteket som sovplats eller vart jag skulle ta vägen istället tärde enormt på mig. Jag hade ju varken ekonomiska eller praktiska möjligheter att skaffa en egen bostad som omyndig. (Studiebidraget + lite extrapengar från mamma gick till mat.) Vårterminen dominerades således av en socialtjänstutredning där jag tvingades sitta i samtalsrum tillsammans med mina föräldrar, slita upp allt gammalt och ständigt oroa mig för vad "domen" skulle bli. Jag hade skolan, några vänner, terapeuten och jag blev faktiskt inte deprimerad, men jag minns ändå den tiden som helvetisk.
Till sommaren fick jag flytta in på ett stödboende för ungdomar och i nästan ett halvår gick jag runt och var tillfreds med livet. Jag började i gymnasiet och jag trivdes med att gå dit varje dag OCH jag trivdes med att komma hem varje dag. Så hade jag inte haft det på mycket mycket länge. Men säg den lycka som varar för evigt, för senare på hösten kom den. Depressionen med stort D. Depressionen som tog mig till nya djup och visade mig en helt ny värld av förtvivlan.

2005: På våren flyttade jag från stödboendet till ett behandlingshem. Misslyckade försök med mediciner, lyckat försök med dagligt stöd mentalt, lite mindre lyckat med det s.k. praktiska stödet, lite individuell samtalsterapi, tid att återhämta mig. Jag blev bättre. Det som till slut gav mig en kraftig knuff in i ljuset igen var att fylla 18 år i oktober. Jag kunde äntligen styra mitt liv fritt efter att ha fått göra mig av med de där två tunga föräldraankarna.

2006: Hej vad det gick! In i egen lägenhet, in i ett vuxenliv, in i depressionsfri självständig tillvaro. På hösten ett försök att börja plugga igen, denna gång på folkhögskola. Det gick inte alls särskilt bra. Hypomanin blommade den hösten och vid årsskiftet kraschade jag.

2007-2010: Depression depression depression. Elände elände elände. Misshandlad av Big 2007 och 2008, polisanmälan 2009, rättegång 2010. Långa psyketvistelser 2008 och 2010 (särskilt 2010), kortare 2009, ingen 2007 - då var jag utåt en helt normal ung vuxen som bara haft en trasslig uppväxt. En hel del annat elände, en hel del fina saker. Depressionen har varit ständigt närvarande och ständigt dominerande.

Egentligen borde jag inte vilja veta hur 2011 kommer bli, men det vill jag. Generellt är jag inte en person som tycker att det är så viktigt att planera sin framtid eller ens tänka på den, jag kommer ju dit ändå. Men nu vill jag veta om det här någonsin kommer att få ett slut. När då i så fall? Jag vill veta hur många dagar jag kommer behöva kämpa mig igenom innan jag får andas. Blir detta året då jag äntligen kommer att få se en ljusning? Eller blir det i år jag äntligen kommer att lyckas ta livet av mig? Eller kommer jag bara vara kvar i samma defaultläge?