En kossas dagbok

Jag vaknar runt kl.17. Jag fixar mat och slår på tv:n och datorn och äter framför någon av apparaterna. Om jag inte är sugen på något av det jag har hemma blir det bara tv:n och datorn i några timmar innan jag släpar mig till affären. Därefter proceduren med att äta framför valfri apparat. Jag växlar sedan mellan datorn och tv:n fram till småtimmarna. Oftast ca 3. Sedan äter jag igen. Om jag är sugen på något av det som finns hemma, annars hoppar jag det. Runt kl.4 tar de depressiva tankarna över fullkomligt. Jag lägger mig på spikmattan eller på golvet. Jag ber. Gud, vad är det jag missar? Vad är det jag ska göra för att få det här att vända? Vad är det jag inte fattar? Gud, du måste gripa in nu och du måste göra det ordentligt! Visa mig så tydligt att trögfattade jag förstår! Vad gör jag för fel? Eller finns det ingen mening med det här alls? Finns det ingen gåta att lösa? Är det här helt enkelt min portion av all smärta som finns i världen? Jag orkar inte mer. Befria mig från min börda. Det räcker nu! Jag vet att det finns de som lider ännu mer än jag, som har det ännu sämre. Jag vet att jag på så många sätt är privilegierad, men jag orkar inte med mitt så kallade liv i alla fall! Så du måste rädda mig nu. Jag vet att vi ska fixa våra problem själva. Jag vet att vi ska använda de redskap vi har fått för att hjälpa varandra. Sjukdomar ska behandlas av sjukvården och jag är så akut sjuk att det är sjukhus som gäller. Men jag får ju ingen vård där, jag har försökt. Jag har försökt så många gånger. De gör likadant varje gång. Jag är där några dagar och sedan skickas jag hem vare sig jag vill eller inte. Ofta vill jag då jag mår ännu sämre för att jag inte har dator och tv (med fler än skogsmullekanalerna) att distrahera mig med och för att de ändå bara bedriver förvaring och inte vård där och det gör att jag tappar hoppet totalt. Men ofta har jag också velat stanna kvar för att jag har känt att hemmavistelse inte är ett alternativ. Ändå är det alternativet det som blir valt och inga protester, argument eller böner hjälper. Och det är så förnedrande att böna om sin rätt till vård, särskilt när det sker i onödan. Psykiatrin hjälper inte och jag vet inte vart jag ska vända mig istället. Så Gud, du måste gripa in. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, Gud. Sedan tar jag en oxascand och vrider mig till jag somnar runt 7.

Detta har varit mitt schema sedan i tisdags. Jag bad Gud att skjuta upp min Post Pride Depression (PPD) ett knappt dygn för jag behövde få lite saker gjorda.