Ett Psykfalls Vardag

Steg för steg.

2012-01-31T23:59:00.003+01:00

2012 alltså. Hittills har det gått bra. Det har inte varit superlätt, men det har varit okej. One down, eleven to go.

2011-12-26T05:46:00.002+01:00

Okej, så här är det: Min ex-flickvän och nära vän C gick bort i början av november. Detta har gjort att allt annat som har hänt den senaste tiden har känts irrelevant att skriva om. Jag återkommer nästa år.

2011-11-08T02:39:00.004+01:00

Ehum... Jag har alltså Asperger. Det var ju bra att veta. Förhoppningsvis. Jag är som en faghag som upptäcker att hon i själva verket själv är bög.

Jag måste säga att jag börjar gilla min psykolog. Han har dragit fram några konkreta saker, vilket är upplyftande med tanke på allt flum jag har fått utstå från psykpersonal genom åren. Visst, han har varit sjukskriven irriterande ofta, men när vi väl ses så jobbar han faktiskt.

Die another day

2011-10-18T15:59:00.003+02:00

I'm gonna wake up, yes and no
I'm gonna kiss, some part of
I'm gonna keep this secret
I'm gonna close my body now

I guess die another day
I guess I'll die another day
I guess die another day
I guess I'll die another day
I guess die another day,
I guess I'll die another day,
I guess die another day,
I guess I'll die another day

Sigmund Freud
Analyse this
Analyse this
Analyse this, this, this….

I'm gonna break the cycle
I'm gonna shake up the system
I'm gonna destroy my ego
I'm gonna close my body now

I think I'll find another way
There's so much more to know
I guess I'll die another day
It's not my time to go

For every sin, I'll have to pay
I've time to work, I've time to play
I think I'll find another way
It's not my time to go

I'm gonna avoid the cliché
I'm gonna suspend my senses
I'm gonna delay my pleasure
I'm gonna close my body now

I guess die another day
I guess I'll die another day
I guess I die another day
I guess I'll die another day

I think I'll find another way
There's so much more to know
I guess I'll die another day
It's not my time to go

I guess die another day
I guess I'll die another day
I guess die another day
I guess I'll die another day

Another Day
Another Day
Another Day
Another Day
Another Day
Another Day
Another Day

-Madonna

(OBS! Inget nytt självmordsförsök! Det var så att jag på min födelsedag råkade ut för en grej som resulterade i en riktigt ordentlig nära döden-upplevelse. Det rörde sig inte bara om ett ögonblick heller, utan i minst en timme i sträck. Jag fick sjukhusvård. I ambulansen tänkte jag "det är kanske dags nu. Att dö på sin födelsedag vore ju riktigt lustigt. Så passande att du måste ha ett finger med i spelet Gud! För det här är ju inte självförvållat! Tänk om det faktiskt äntligen är dags nu! Ta mig nu till dig, du vet att jag vill, jag är så tacksam men snälla dra inte ut på det så här, denna smärta är olidlig, snälla snälla skynda på, jag har ju bett om snabbt och smärtfritt så många ggr..." Men icke.)

gnel :'(

2011-10-14T18:30:00.008+02:00

Nu ska jag gnälla lite:

Jag fyller år imorgon. Tanken var att ta en sista minuten-resa igår. Dessvärre är jag så pass sjuk att jag inte orkar stå upp mer än några minuter i taget. Detta började i tisdags och jag tänkte att om det går över snabbt så skulle jag kunnat åka ikväll istället. Not gonna happen. En sjuksyrra jag känner tippar på virus på en nerv. De främsta symtomen är kraftig yrsel och kraftigt illamående. Check.
I tisdags och onsdags frös jag en hel del också samt hade perioder där jag inte kunde stå upp över huvud taget och bara sitta med stöd. Jag kördes till akuten båda de dagarna (för att jag föll ihop på offentlig plats).

På tisdagen hade jag även ryckningar, värk och var lätt desorienterad. St Görans akut som jag kom till på tisdagen tolkade det hela som en panikångestattack när de fick reda på min anamnes. Det var definitivt INTE panikångest, jag har haft den problematiken tidigare i mitt liv så jag vet. Jag tror faktiskt inte att jag hade ångest över huvud taget, var nästan helt fokuserad på mina kroppsliga symtom (mindfullness?) och den resterande delen av tankeverksamheten ägnades åt att fundera på vad sjutton det rörde sig om! Jag har aldrig varit med om något liknande! Jag hade inte en tanke på om huruvida det var något farligt eller vad som skulle hända. Fast jag blev irriterad över psykfallsstämpeln och när de bedömde att jag kunde åka hem om någon hämtade mig så blev jag även besviken över att det inte var något dödligt. Just my luck.

På onsdagen blev det Sös akutmottagning jag fick besöka. Det snurrade och snurrade, jag kräktes och föll ihop ett litet tag därefter. Yrseln fortsatte även när jag fick ligga ner på en brits och jag trodde de körde runt mig på akutmottagningen (orkade inte hålla ögonen öppna), men jag hade fått ligga på samma plats hela tiden. När jag återhämtat mig så pass att jag kunde vingla till toaletten själv, räknade jag ut att jag förmodligen skulle bli tvungen att vänta på en läkarundersökning i flera timmar. Jag lackade och drog därifrån. (Sa till först, de kollade i datorn och godkände.) På kvällen var jag piggare och tog mig t.o.m. till kvällskursen jag kom in på. I och med att jag kunde sitta hela tiden så var vinglande gång inget problem.

Igår och idag har jag nästan bara sovit. Igår mådde jag så illa att jag inte klarade av att äta alls, men idag lyckades jag vingla till ICA och sedan äta. Blev dock tvungen att ta en tupplur direkt efteråt.

Jag försöker övertyga mig om att jag lika gärna kan resa bort vid ett senare tillfälle. Det går sådär. Jag har också motvilligt skjutit upp insättning av Voxra (11: gången gillt?) då det kanske är bra att veta vilka symtom som hör till vad i någon vecka. Det kanske verkar futtigt att deppa över, men jag gillar när saker är symboliska, i synnerhet datum. Jag är också så väldigt desperat när det kommer till depressionen, det måste bli bättre nu nu nu för jag orkar inte mer! Så har det känts väldigt väldigt länge...

Slut på gnäll.

Jippiiiiiiiiiiiiiiiieeeeeeeeeeee!! Inte.

2011-09-14T17:03:00.003+02:00

http://www.blogger.com/img/blank.gif
Medicin och sjukvård börjar kosta mer vid årsskiftet.

...men jag kan ta mig genom dagen.

2011-09-01T00:38:00.004+02:00

Jag har haft sömnstörningar sedan jag var 14 år (dvs i 10 år nu!). Oftast rör det sig om att jag har svårt med insomningen, men jag har även problem med för tidigt uppvaknande och mardrömmar ibland. Detta gör det omöjligt för mig att ha en regelbunden dygnsrytm och om jag har saker att göra på dagarna som kräver att jag är vaken en viss tid, och därför missar sömntågen, samlar jag snabbt på mig en sömnskuld. Att behöva gå upp efter bara 3 h sömn för 4:e dagen i rad är i bästa fall vedervärdigt, men jag har hittat ett sätt att klara av det i alla fall. Det fungerar inte alltid, men ofta.

Så här går det till steg för steg:

Vattenflaska och koffeintabletter ska stå bredvid mobilen. När mobilen ringer sväljer jag 3-4 st tabletter.
Jag snoozar sedan i en halvtimme till klockradion ringer. Klockradion är inställd på brandsignal och är placerad på andra sidan rummet.
Jag byter signalen mot radiosändning på högsta volym och går tillbaks till sängen. Innan jag kryper ner igen så staplar jag tre kuddar på varandra så att jag hamnar i sittande läge och tänder nattduksbordslampan och vrider den så att den lyser mig rakt i ansiktet.
När koffeintabletterna har börjat verka så pass att jag uppfattar vad de säger på radio kliver jag upp. Jag bäddar (läs: sträcker täcket) så att jag inte lockas att krypa ner igen ytterligare en gång.
Jag letar i köket efter snabba kolhydrater. Hittar jag inga brukar det gå bra ändå.

En kossas dagbok

2011-08-12T20:37:00.003+02:00

Jag vaknar runt kl.17. Jag fixar mat och slår på tv:n och datorn och äter framför någon av apparaterna. Om jag inte är sugen på något av det jag har hemma blir det bara tv:n och datorn i några timmar innan jag släpar mig till affären. Därefter proceduren med att äta framför valfri apparat. Jag växlar sedan mellan datorn och tv:n fram till småtimmarna. Oftast ca 3. Sedan äter jag igen. Om jag är sugen på något av det som finns hemma, annars hoppar jag det. Runt kl.4 tar de depressiva tankarna över fullkomligt. Jag lägger mig på spikmattan eller på golvet. Jag ber. Gud, vad är det jag missar? Vad är det jag ska göra för att få det här att vända? Vad är det jag inte fattar? Gud, du måste gripa in nu och du måste göra det ordentligt! Visa mig så tydligt att trögfattade jag förstår! Vad gör jag för fel? Eller finns det ingen mening med det här alls? Finns det ingen gåta att lösa? Är det här helt enkelt min portion av all smärta som finns i världen? Jag orkar inte mer. Befria mig från min börda. Det räcker nu! Jag vet att det finns de som lider ännu mer än jag, som har det ännu sämre. Jag vet att jag på så många sätt är privilegierad, men jag orkar inte med mitt så kallade liv i alla fall! Så du måste rädda mig nu. Jag vet att vi ska fixa våra problem själva. Jag vet att vi ska använda de redskap vi har fått för att hjälpa varandra. Sjukdomar ska behandlas av sjukvården och jag är så akut sjuk att det är sjukhus som gäller. Men jag får ju ingen vård där, jag har försökt. Jag har försökt så många gånger. De gör likadant varje gång. Jag är där några dagar och sedan skickas jag hem vare sig jag vill eller inte. Ofta vill jag då jag mår ännu sämre för att jag inte har dator och tv (med fler än skogsmullekanalerna) att distrahera mig med och för att de ändå bara bedriver förvaring och inte vård där och det gör att jag tappar hoppet totalt. Men ofta har jag också velat stanna kvar för att jag har känt att hemmavistelse inte är ett alternativ. Ändå är det alternativet det som blir valt och inga protester, argument eller böner hjälper. Och det är så förnedrande att böna om sin rätt till vård, särskilt när det sker i onödan. Psykiatrin hjälper inte och jag vet inte vart jag ska vända mig istället. Så Gud, du måste gripa in. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, Gud. Sedan tar jag en oxascand och vrider mig till jag somnar runt 7.

Detta har varit mitt schema sedan i tisdags. Jag bad Gud att skjuta upp min Post Pride Depression (PPD) ett knappt dygn för jag behövde få lite saker gjorda.

Utbildningsförvaltningen Stockholms stad och jag.

2011-07-18T09:37:00.005+02:00

I torsdags fick jag besked om att jag har nekats att läsa Religionskunskap B i höst. Anledningen de uppgav var att jag "inte är behörig". Det är jag visst.

Alltså blev det till att ringa Utbildningsförvaltningen Stockholms stad. Först idag. För de har bara telefontid måndag-torsdag förmiddag. Att få besked på torsdag eftermiddag innebär alltså längsta möjliga frustrationstid.

Jag ringer samma minut som telefontiden börjar. "Det är för närvarande åtta personer före dig i kön."

Studieadministratören låter sur redan i hälsningsfrasen. Det blev inte bättre under samtalets gång.
"Du har inte skickat in ditt betyg."
Jag förklarar att betyg i kurser en har läst på komvux i Stockholm inte behöver skickas in manuellt, de finns i datorn. (Det har varit regel åtminstone sedan 2007 då jag läste min allra första komvux-kurs.)
"Jo, allt måste skickas in. Det står i informationen."
Jag förklarar att det i informationen står raka motsatsen.
"Jaha, men då har du kanske läst kursen (Religionskunskap A) i en annan kommun?"
("Visst, jag har samtalat med dig om Stockholmsreglerna bara för skojs skull.") "Nej, jag läste den i Stockholm."

Jag uppger namnet på skolan och studieadministratören knappar fram betygen på alla kurser jag har läst där. Utom Religionskunskap A. Det finns inte med. Detta innebär förmodligen att min lärare inte registrerade betyget. Studieadministratören säger att jag måste ta kontakt med läraren och att skolorna öppnar en vecka innan kursstart.

På den veckan måste detta hinnas med:
1. Betyget i Religionskunskap A ska registreras så att Utbildningsförvaltningen kan se det.
2. Jag måste kontakta Utbildningsförvaltningen igen och be om att få söka till Religionskunskap B.
3. Utbildningsförvaltningen måste kontakta skolan så att skolan bereder en plats åt mig.
4. Skolan ska kalla mig till kursstart och jag måste tacka ja till min plats genom att dyka upp på kursstarten eller ringa dem innan dess. Gör jag inte det så stryks jag från kursen.

Jag som tvivlar på att detta är genomförbart på fem-sex arbetsdagar frågar om jag inte kan ordna kursplats med skolan direkt i samband med att jag kontaktar dem om betyget. Det går inte för sig.
"Du kanske kan läsa kursen vid ett senare tillfälle."

Jag har verkligen ingen som helst lust att möblera om i sysselsättning och framtidsplaner. Särskilt med tanke på att det inte är jag som har klantat till det.
Kanske ordnar det sig. Om min gamla lärare fortfarande är anställd på skolan så finns det i alla fall en chans.

Nu ska jag titta på L Word och tycka synd om mig själv. Samt försöka att inte tänka på att det kanske finns en risk att mitt betyg inte bara inte går att hitta i tid till höstterminen, utan kanske t.o.m. är försvunnet för alltid.

Ångestparaden - Stockholm 12/7

2011-07-18T01:36:00.008+02:00

Faktiskt.

2011-07-18T01:24:00.003+02:00

När det är så där jävligt att en håller på att gå i bitar,
så måste en inte resa sig upp från sin fosterställning på golvet och "göra något konstruktivt".
Det kan vara välgörande att ligga så en stund.

Om sjukförsäkringen

2011-07-01T15:35:00.002+02:00

Jag önskar att det här hade läckt ut innan valet.

2011-06-26T02:14:00.002+02:00

What is it Lord that you want
and that I am not seeing?
What in my innocent prayers
am I failing to say?

Viktigt meddelande:

2011-06-19T07:21:00.004+02:00

En sådan där natt då jag inte sover en enda minut har passerat. Internet erbjuder många alternativ när det kommer till att slå ihjäl tid. På gott och ont.
Nyligen läste jag om gamla kommentarer från er läsare. Det jag vill göra nu är att be om ursäkt för att jag bara svarat på en bråkdel av dem. Jag läser dem alla så fort jag ser att jag har fått dem och jag gläds åt uppmärksamheten. Då och då läser jag om dem. Men jag lyckas inte svara.

Det finns så mycket små saker som jag så ofta inte orkar med. Saker som jag en gång i tiden har gjort helt ovetandes om att de ens kunde anses vara särskilt energikrävande. Bädda sängen, sortera papper, läsa skönlitteratur, se på filmer som kräver att en är lite uppmärksam, borsta tänderna, plocka upp saker som ligger på golvet, planera och följa en budget, knyta och knyta upp skosnören, borsta håret, komma ihåg en rad med siffror åtminstone så pass lång tid det tar att skriva ner dem, veta vilket datum det är, lämna tillbaks böcker till biblioteket i tid, kunna snabba på vid försovning eller annan plötslig tidsbrist samt att svara på mail, sms och bloggkommentarer.

Nu är jag framme vid saken: FÖRLÅT. Jag kanske blir bättre på att uppdatera bloggen och svara på kommentarer någon gång i framtiden, men ha inte allt för höga förhoppningar. TACK och åter igen FÖRLÅT.

Ett mms från C:

2011-05-30T01:10:00.000+02:00

''bulimikerna var lite dyrare i drift än vi först trodde.''

Säg det med en Cyanidis.

2011-05-04T01:05:00.006+02:00

Den här serien är helt underbar. Tecknarna har förmodligen ingen erfarenhet av psykvården i Sverige, men de beskriver den jävligt bra i alla fall.

2011-04-29T02:45:00.004+02:00

Snart är det maj. Hittills har jag i min eventlista på Facebook 16 evenemang den månaden. En del "kommer inte", någon "kommer", de flesta "kommer kanske". Det är nästan alltid kanske. Kanske orkar jag med den festen, kanske orkar jag med det seminariet, kanske orkar jag med den demonstrationen, kanske kanske kanske. När det väl blir dags blir det oftast inte.

Men jag bryr mig om att hålla koll och att klicka i ett svar. För en dag mår jag kanske lite bättre och orkar kanske lite mer. Kanske.

2011-04-10T10:10:00.005+02:00

Jag minns onsdagen. Jag hade boendestöd på förmiddagen och laboration i skolan på eftermiddagen. Jag handlade på väg hem och tittade på TV på kvällen. Sen är det väldigt dimmigt och idag är det tydligen söndag.

Jag hade en tvättid på torsdagen mellan 15-18 som jag sov över. Jag tvättade någon natt efter det, antingen natten till fredag eller natten till lördag. Den rena tvätten ligger fortfarande i IKEA-bagen som jag alltid använder när jag tvättar. Den smutsiga tvätten som jag inte orkade tvätta (jag orkar aldrig tvätta mer än två maskiner) ligger kvar i en hög på golvet.
På fredagen kollade jag upp en adress åt C som hon behövde snabbt för hon var i princip redan på väg dit och jag gav den till henne via telefon. Så jag måste ha varit vaken en stund på dagen.
Det är det enda jag vet säkert inträffade mellan onsdag kväll och igår/lördag kväll. Jag minns att känslan av att inte ha någon aning om vilken dag det var återkom flera ggr under dessa 3 dygn. Klockan talade om vilken tid det var på dygnet men inte vilket dygn. Jag kom aldrig ihåg vad klockan var senast jag kollade så jag fick inget tidsbegrepp på det sättet.
Jag minns fragment av mardrömmar och jag minns att jag pratade med mamma i telefon vid ett tillfälle. Jag minns att en telefonförsäljare ringde, att han var ovanligt icke-påstridig och att jag tackade nej till en erbjuden tidningsprenumeration. Jag prenumererar på en tidning, DN. Den har bevisligen anlänt varje dag och jag har bevisligen plockat upp varje nummer och lagt dem i en hög vid sängen. De är oöppnade. Dosetten skvallrar om att jag har tagit de flesta men inte alla mina medicindoser.

Varför har det varit så här? För att jag helt enkelt inte bryr mig om tid och rum. Det gör mig ingenting om himlens alla stjärnor ramlar ner, inklusive solen, och spränger vårt klot i luften.

Men igår kväll klarnade det alltså. Jag tröttnade väl. Förmodligen mår jag ännu sämre när struktur saknas. Jag minns att jag vaknade vid 18, skickade ett sms till C, åt ett päron till frukost, läste lite, tittade på Simpsons och Family Guy samtidigt som jag lagade till en misslyckad gryta, tog en promenad, hyrde film och orkade med nöd och näppe se klart en av dem innan jag somnade 23-någonting, vaknade igen 02-någonting... Och jag minns vad jag har sysslat med under natten och morgonen. Jag vet inte hur det kommer utveckla sig härifrån, men jag ska ställa klockan så att jag kommer iväg till min psykolog-tid imorgon måndag i alla fall.

With love

2011-04-05T02:09:00.006+02:00

Från mig, till er alla.

Får en psykiater anställd av landstinget verkligen...

2011-04-04T18:27:00.007+02:00

...föreslå att en ska prova på yoga (ej bekostad av landstinget) som behandling för en djup depression?

...rekommendera en att söka privat vård (alltså inte bekostad av landstinget)?

...säga åt en patient som bett om att få prova en ny medicin mot sin djupa depression för att den nuvarande inte fungerar, att avvakta till efter läkarens fyra veckor långa semester?

...säga att ätstörda kan gå i vanlig KBT-terapi om de inte har svår anorexi (utan bara "vanlig" anorexi, bulimi, hetsätningsstörning eller annan ätstörning) och därför vägra skriva en remiss som patienten bett om? Samtidigt som hen erkänner att hen inte riktigt har koll på hur det egentligen funkar.

...likställa veganism med ortorexi?

Min nuvarande har gjort allt ovanstående, antingen mot mig eller mot en jag känner som också har henom som läkare.

Tidigare psykiatriker jag har haft, eller psykiatriker jag ibland stöter på i slutenvården, har...

...diagnostiserat mig med emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline) utan att utreda mig först och trots att tidigare utredningar förkastat den diagnosen.

...skrivit ut mig från slutenvården med motiveringen att jag verkar må bättre fast jag precis har sagt att jag mår sämre.

...skrivit ut mig fyra dagar efter att jag hade gjort ett allvarligt självmordsförsök.

...bokat in för få ECT-behandlingar så att det blev ett glapp i behandlingsserien.

...skrivit ut en medicin jag uttryckligen har sagt att jag är överkänslig mot.

...skrivit "psykisk status: homosexuell" i min journal.

...skrivit ut dubbla recept av narkotikaklassade preparat.

...glömt att informera mig om att jag inte kan ta ibuprofen (som jag brukar ta mot mensvärk varje månad och mot huvudvärk vid behov och detta står i min journal) ihop med litium.

...skrivit ett ofullständigt intyg till försäkringskassan och vägrat rätta till det när FK meddelade att de kommer att avslå min ansökan om de inte får in en komplettering från henom. Hens motivering var att det var paragrafrytteri och att hen minsann visst hade skrivit ett bra intyg.

Jag har haft vettiga läkare också, men de kan inte reparera eller kompensera för sina kollegors skadegörelse. De är bara människor, utan superkrafter. Men de destruktiva läkarna däremot, de verkar ha övermänskliga förmågor i att jämna all lust, vilja och hoppfullhet hos sina patienter med marken. Hur kan det komma sig?

Platsannons

2011-03-12T19:43:00.002+01:00

"Jag vill ha en flata som statsminister. Jag vill ha en person med aids som statsminister och jag vill ha en bög som vice statsminister och jag vill ha nån som inte har råd med privat sjukvård och jag vill ha nån som som växte upp på en plats där jorden är så mättad av giftigt avfall att den inte kunde välja bort att få leukemi. Jag vill ha en statsminister som gjorde abort som sextonåring och en ledare som inte är det sämre av två jävliga val och jag vill ha en statsminister som förlorade sin förra älskade i aids, som fortfarande ser detta för sina ögon varje gång den lägger sig för att sova, som höll sin älskade i sina armar och visste att den skulle dö. Jag vill ha en statsminister utan bostadsrätt, en statsminister som köat till sjukvården, till arbetsförmedlingen, till soc och som har varit arbetslös och blivit friställd och sexuellt trakasserad och gaybashad och utvisad. Jag vill ha en statsminister som genomlevt den svenska asylprocessen. Jag vill ha nån som spenderat natten i en cell, som fått ett kors bränt utanför sitt fönster och överlevt våldtäkt. Jag vill ha någon som älskat och blivit sviken, som respekterar sex, som begått misstag och lärt sig av dem. Jag vill ha en svart kvinna som statsminister. Jag vill ha nån med dåliga tänder och taskig attityd, nån som har ätit den där äckliga sjukhusmaten, en som är transvestit och som har knarkat och gått i terapi. Jag vill ha nån som har begått civil olydnad. Och jag vill veta varför vi lärde oss, någonstans längs med vägen, att en statsminister alltid är en clown: alltid en torsk men aldrig ett luder. Alltid en pamp och aldrig en arbetare, alltid en lögnare, alltid en tjuv men aldrig ertappad."

Det här verkar vara ett jobb för mig. Jag har fetmarkerat mina meriter.

2011-02-27T03:58:00.001+01:00

I'm so sick and tired of being sick and tired.

Ett psykfalls vecka

2011-02-07T22:05:00.007+01:00

Namnet till trots så handlar den här bloggen inte så mycket om min vardag. Mest är det ju längre texter om mitt deprimerande förflutna samt texter om Big (nutid och dåtid). Därför har jag bestämt mig för att göra en sammanfattning av den förgående veckans dagar.

v. 5

Måndag:
Jag vaknar mitt i natten av att jag mår riktigt illa. Jag mådde lite illa när jag gick och la mig för jag hade tryckt i mig skräpmat till middag, men inte så att jag hade några problem att somna. Men nu känner jag att jag behöver kräkas, något av gårdagens intag måste ha varit av bristfällig kvalité. I mitt nyvakna tillstånd tycker jag tydligen av någon anledning att det är en bra idé att kräkas i duschen istället för i toaletten eller i en av mopp-hinkarna som alltid står där (så att jag kan spontanstäda i samband med att jag duschar och det ändå är blött på golvet, om jag måste ta fram grejerna ur köksskåpet så blir det aldrig gjort). Jag duschar av mig och spolar ner kräkset i avloppet. Fast de matbitar som inte hunnit brytas ner till flytande form går inte ner. Orka. Jag går och lägger mig igen.
När jag går upp på förmiddagen upptäcker jag att det finns kräkstänk på väggarna, dörren och toalettstolen. Wtf! Jag tyckte att nattens session var väldigt lindrig jämfört med hur det brukar vara när jag har fått i mig något dåligt. Åter igen: orka. Jag gör mig i ordning och går till psykologen. Sen var energin slut för den dagen.

Tisdag:
Trots att jag hade somnat i tid så försover jag mig och kommer nästan en halvtimme försent till skolan. Ändå känner jag mig lugn och relativt okej stämningsmässigt och det är den första lektionen på terminen då jag inte har stark dödslängtan. Tar en långpromenad hem samtidigt som jag pratar med Louice i telefon om diagnoser. Sedan handlar jag mat och efter det är jag helt slut. Ligger i sängen, tittar på tv och leker med digitalkameran (se bild) under kvällen. Kräkset i badrummet är kvar.

Onsdag:
Klockan 4 på morgonen bokar jag av boendestödet för 3:e veckan i rad p.g.a. sömnbrist/för hög deppighetsgrad/allmän orkeslöshet. (De kommer klockan 10 varje onsdag annars.) Somnar strax därefter och går upp vid 13-tiden för att bege mig iväg för att träffa Lina. Hon är en av de få kompisar jag har som aldrig har haft psykiska problem, men hon har jobbat på psyk så jag kan prata i princip obehindrat om vad jag tänker och känner utan att hon blir skrämd. Den här gången verkar Lina dock orolig. "Det går inte att nå dig."
Eventuellt ska min flickvän C komma hem till mig på kvällen så jag städar upp de spyrester som finns i duschen, men det som är på väggarna, dörren och toalettstolen får vara kvar. Vi bestämmer sen att jag ska komma till henne istället för hon har en svacka och vill mest bara sova och att klä på sig och gå ut är överkurs. Jag är väldigt orolig och vill göra något, men jag vet inte vad. Vi pratar, gosar och tittar på YouTube-klipp i några timmar. Jag går hem vid halv 10.

Torsdag:
Normalt har jag skola på torsdagar, men idag är det ett uppehåll. Jag går inte ut och gör något idag, sitter mest framför datorn. Hittar en räkning jag helt glömt bort som är två dagar efter förfallodatum. Det är 1000 spänn jag inte har räknat med i denna månads budget, kul. Betalar den på en gång och för samtidigt över pengar från mitt force majeure-konto till mitt vanliga så att jag kan köpa kattmat och toapapper och sånt.

Fredag:
Har en tid hos en präst kl.14. Jag kontaktade henne för några veckor sedan för att jag kände ett behov av att prata med någon som inte var KBT-fetischist. Vi beslutade att vi skulle ha ett par fria samtal och sedan prata om huruvida vi ska fortsätta och på vilket sätt. Jag tycker om samtalen, jag vet inte vad det är men jag känner mig alltid upplyft efter att ha varit där. Jag tar en långpromenad hem och sedan stannar jag inne resten av dagen/kvällen. Bakar scones till middag.

Lördag:
Jag har ställt klockan på 13.30 för att hålla en någorlunda anständig dygnsrytm. Ringer min flickvän C och vi pratar om allt mellan himmel och jord i drygt 2 h innan vi beslutar att hon ska komma till mig någon gång under kvällen. Jag duschar och städar hela badrummet äntligen, pluggar, surfar på nätet, går och handlar, äter middag (+frukost & lunch i ett) och spelar dataspel innan hon kommer strax innan midnatt. C diskar åt mig och sedan växlar vi mellan att fika, prata och plugga till ca 5 på morgonen.

Söndag:
En av C's vänner/ex kommer förbi på en fika några timmar på eftermiddagen (jag och C hade bakat nya scones). Efter att han har gått sätter jag och C igång med en ny prat/plugg-mix, fast jag blandar in rätt mycket idiotsurfande i den och vi går och lägger oss redan vid midnatt. C sover dåligt, jag sover inte alls. Vi går upp igen halv 4. C som ändå skulle ha gått upp 2 h senare för att hinna till sin föreläsning i Uppsala packar sina grejer och gör sig i ordning, sedan ser vi på tv, pratar och halvdåsar till det blir dags för henne att gå. Jag kan så småningom somna och sova i 4 h innan jag kastar mig iväg till psykologen.

Det här var en rätt bra vecka.

Ett spontant samtal om spykiatrin

2011-01-30T22:21:00.004+01:00

Jag:
Om jag bara kunde få PTSD-diagnosen så kunde jag kanske tvätta bort borderlinestämpeln. Jag skulle nog inte få så mycket bättre vård, men det känns faktiskt riktigt besvärligt att vara feldiagnostiserad

C:
20:57
jag tror faktiskt att det skulle göra skillnad.

Jag:
20:57
Hur då?

C:
20:58
borderlinepatienter är en grupp som alla inom vården har enorma fördomar mot.

Jag:
20:59
[överläkare på psyket] kommer nog vägra erkänna att han misstog sig dock.

C:
21:02
förmodligen skulle det vara bättre för en att vara diagnostiserad som "obehandlingsbar manipulativ stesolidknarkande simulant som kommer att söka akutvård varje gång hon har snuva"
men misstog sig? han har väl inte ställt den diagnosen, bara påstått att den vore tänkbar?

Jag:
21:04
han ställde den

C:
21:04
när då, och på vilka grunder?

Jag:
21:04
trots att [öppenvårdsmottagningen] utrett mig och kommit fram till ett bestämt nej
Han ställde den efter att ECTn inte fungerade.
Maj/juni

C:
21:06
vad bisarrt. så han kan sätta den diagnosen på dig för att han tycker att det skulle kunna stämma, trots att det gjorts en ordentlig utredning som har förkastat den?

Jag:
21:06
Sen har den förföljt mig vid alla akutbesök/inläggningar. [min öppenvårdsläkare] tror ju inte på den förstås.

C:
21:07
alltid något...

Jag:
21:07
Han visste nog inte att det gjorts en utredning, det är ju inte så att de läser ens journaler...

C:
21:07
suck
vilken idiot han är.

Jag:
21:08
Ja verkligen. "Pat ter sig inte deprimerad, har humörsvängningar och separationssvårigheter."
Jag bara, har jag?

C:
21:08
antar att du berättade för honom att du redan utretts för det, eller? vad sa han då?
separationssvårigheter från honom då, eller?

Jag:
21:09
Nej, alltså jag visste ju inte att han ställt den diagnosen förrän långt senare. Han sa det ju inte till mig. När jag träffade honom nu senast så tänkte jag säga något om det, men orkade inte.
Jag har ingen aning! Önskar att han åtminstone klottrat ner ett exempel i journalen! Det är väl inte för mycket begärt?!

C:
21:11
suck igen
det är så sjukt. i den vanliga vården (läs: den icke-psykiatriska) så kan man inte bara slänga ur sig en diagnos utan att skriva vad man grundar det på.
man måste redovisa sk objektiva fynd
men inom psykiatrin står den tydligen alla och envar fritt att tycka och diagnostisera lite som de vill.

Jag:
21:14
Du menar att skriva "humörsvängningar och separationssvårigheter" inte är tillräcklig förklaring? :-O

C:
21:15
trots att det finns klara och utarbetade kriterier för alla psykiatriska diagnoser.
i en vanlig journal hade ett sånt svepande omdöme aldrig passerat, eftersom det är en tolkning.

Jag:
21:16
Ja, men psykiatrin är ju en helt egen värld.

C:
21:16
jo, som sagt....

Jag:
21:17
Är glad att öppenvården ändå varit rättvisa mot mig. Sedan 2009 iaf så jag kom till Ö-malm
[min öppenvårdsläkare] är ju tyvärr bara en sån jäkla slacker! "Avvakta" är hennes andra namn liksom

C:
21:19
men jag blir så arg över all nonchalans. över hur snabbt de bara skrev ut dig... över hur [öppenvårdsläkaren] alltid börjar släta över när jag säger att jag inte mår bra.

Jag:
21:19
Mina psykologer sliter däremot hårt. Min nya vill träffa alla närstående för att få deras perspektiv på mig och mitt liv.
Usch ja! Det verkar åtminstone som att hon är rättvis. Hon behandlar dig och mig likadant...

C:
21:20
jag hamnar alltid i någon jävla argumentation med henne där jag liksom måste argumentera för att jag minsann mår så kasst som jag påstår och inte bara inbillar mig.
"nämen gud så dumt av mig, här har jag gått och inbillat mig att jag är deprimerad när jag i själva verket mår alldeles förträffligt!"

Jag:
21:21
:'(
Varför är det så här, jag blir tokig!

C:
21:22
jag går gärna och träffar din psykolog och berättar att du är en spritt språngande bordisbrud som hen ska passa sig noga för. ;)

Tjugohundraelva vad döljer du för mig?

2011-01-24T17:20:00.001+01:00

Det är omöjligt att veta vad som kommer att hända. Inte ens erfarenheten kan göra en rimlig gissning för hur min psykiska hälsa kommer att bli 2011. Och tur är väl det.

2001: Året jag fyllde 14 år. Året jag blev deprimerad för allra första gången. Jag visste mycket väl vad en depression var, min mamma hade haft en i 3 år och var då sämre än någonsin. Jag slutade sova nästan helt och började få regelbundna attacker av panikångest. Jag utgick ifrån att det var min mammas ohälsa, prestationsångest i skolan, brist på nära vänner och sviterna av min pappas beteende som var orsakerna till mitt insjuknande. Jag tror fortfarande att det är ett ganska bra antagande.

2002: Under vårterminen gick jag hos en terapeut på en ungdomsmottagning. Samtidigt kom jag en tjej som jag hade varit ytlig kompis med i några år nära och kände mig inte lika ensam längre. Jag kom ur min depression. De andra problemen kvarstod men jag kände mig stark och avslutade med terapeuten till sommaren. Livet var bra och livet var dåligt, det var helt okej.

2003: Vid 9:ans vårterminstart ringde jag upp min gamla terapeut igen. Jag var konstant stressad och kände inte att jag kunde hantera det själv längre. I den elitistiska Östermalmskolan jag gick i var det fullt pådrag med betygshets inför gymnasievalet och hemma fanns mamma som var deprimerad och homofobisk. Terapeuten var ett bra stöd men då hon ju inte kunde göra något åt min praktiska situation, fortsatte stressen, ångesten och sömnproblemen att vara en del av vardagen. Jag hade börjat skolka redan på höstterminen, men under våren tilltog det rejält så gymnasiebehörigheten uteblev. Under sommaren blev jag hemlös. Mamma reste utomlands, min syster flyttade till pappa och jag sov i en äldre släktings bibliotek. Jag började på ett IV-program och Tack Gud att jag fick börja just där! Lärarna stöttade mig på alla sätt möjliga och det var troligtvis anledningen till att jag under detta überkassa år faktiskt aldrig blev deprimerad.

2004: Precis innan julavslutningen 03 beslutade jag tillsammans med två av mina lärare att de skulle skriva en anmälan om missförhållande för minderårig till socialtjänsten. Att inte riktigt veta hur länge jag kunde använda biblioteket som sovplats eller vart jag skulle ta vägen istället tärde enormt på mig. Jag hade ju varken ekonomiska eller praktiska möjligheter att skaffa en egen bostad som omyndig. (Studiebidraget + lite extrapengar från mamma gick till mat.) Vårterminen dominerades således av en socialtjänstutredning där jag tvingades sitta i samtalsrum tillsammans med mina föräldrar, slita upp allt gammalt och ständigt oroa mig för vad "domen" skulle bli. Jag hade skolan, några vänner, terapeuten och jag blev faktiskt inte deprimerad, men jag minns ändå den tiden som helvetisk.
Till sommaren fick jag flytta in på ett stödboende för ungdomar och i nästan ett halvår gick jag runt och var tillfreds med livet. Jag började i gymnasiet och jag trivdes med att gå dit varje dag OCH jag trivdes med att komma hem varje dag. Så hade jag inte haft det på mycket mycket länge. Men säg den lycka som varar för evigt, för senare på hösten kom den. Depressionen med stort D. Depressionen som tog mig till nya djup och visade mig en helt ny värld av förtvivlan.

2005: På våren flyttade jag från stödboendet till ett behandlingshem. Misslyckade försök med mediciner, lyckat försök med dagligt stöd mentalt, lite mindre lyckat med det s.k. praktiska stödet, lite individuell samtalsterapi, tid att återhämta mig. Jag blev bättre. Det som till slut gav mig en kraftig knuff in i ljuset igen var att fylla 18 år i oktober. Jag kunde äntligen styra mitt liv fritt efter att ha fått göra mig av med de där två tunga föräldraankarna.

2006: Hej vad det gick! In i egen lägenhet, in i ett vuxenliv, in i depressionsfri självständig tillvaro. På hösten ett försök att börja plugga igen, denna gång på folkhögskola. Det gick inte alls särskilt bra. Hypomanin blommade den hösten och vid årsskiftet kraschade jag.

2007-2010: Depression depression depression. Elände elände elände. Misshandlad av Big 2007 och 2008, polisanmälan 2009, rättegång 2010. Långa psyketvistelser 2008 och 2010 (särskilt 2010), kortare 2009, ingen 2007 - då var jag utåt en helt normal ung vuxen som bara haft en trasslig uppväxt. En hel del annat elände, en hel del fina saker. Depressionen har varit ständigt närvarande och ständigt dominerande.

Egentligen borde jag inte vilja veta hur 2011 kommer bli, men det vill jag. Generellt är jag inte en person som tycker att det är så viktigt att planera sin framtid eller ens tänka på den, jag kommer ju dit ändå. Men nu vill jag veta om det här någonsin kommer att få ett slut. När då i så fall? Jag vill veta hur många dagar jag kommer behöva kämpa mig igenom innan jag får andas. Blir detta året då jag äntligen kommer att få se en ljusning? Eller blir det i år jag äntligen kommer att lyckas ta livet av mig? Eller kommer jag bara vara kvar i samma defaultläge?

Fru Talman...

2011-01-19T13:04:00.006+01:00

Under förmiddagen har jag sett på partiledardebatt. Det var ganska rörande hur de andra partiledarna tackade Mona Sahlin och Maria Wetterstrand (och Peter Eriksson lite grand) för deras tid som toppolitiker. HBT-frågor kom upp, mest Monas engagemang kring det. Maria översatte HBT till Homo-, bi- och transsexuella vilket var lite fail. Lätt hänt dock. *suck*

När Göran Hägglund hade gjort sitt anförande så hade jag gärna lagt en replik som ingen av de andra partiledarna gjorde. Angående hans oro för ungdomar som hade ätstörningar eller skar sig eller var utåtagerande istället och trygghet och värderingar och bla bla bla:

"Så du vill göra något åt den psykiska ohälsan bland ungdomar? Är du medveten om hur överrepresenterade HBT-personer är bland de ungdomar som mår psykiskt dåligt? T.ex. så har var fjärde homo/bi-kvinna mellan 15-29 år gjort minst ett självmordsförsök. De som börjar med ett självdestruktivt beteende har fått sin självkänsla nedslipad. Samhället kan vara en jäkligt effektiv slipmaskin genom att signalera vilka människor som är mer värda än andra. Vilka som är VERKLIGA. Vilka som har rätt att få sina idéer, liv och personligheter tagna på allvar. Jag vet hur du kan göra för att verka för en bättre hälsa bland ungdomar. Sluta pracka på dem stockkonservativa skitvärderingar!"

Tack för mig.

There is a war

2010-12-27T08:07:00.005+01:00

There is a war between the rich and poor,
a war between the man and the woman.
There is a war between the ones who say there is a war
and the ones who say there isn't.

Why don't you come on back to the war.
Why don't you come on back to the war, back to the war.

Yes, I live here with a woman and a child,
the situation makes me kind of nervous.
Yes, I rise up from her arms, she says "I guess you call this love";
I call it service.

Why don't you come on back to the war, back to the war.
Why don't you come on back to the war, back to the war.

You cannot stand what I've become,
you much prefer the gentleman I was before.
I was so easy to defeat, I was so easy to control,
I didn't even know there was a war.

Why don't you come on back to the war, back to the war.
Why don't you come on back to the war, back to the war.

Come on back to the war.
Come on back to the war.

There is a war between the rich and poor,
a war between the man and the woman.
There is a war between the left and right,
a war between the black and white,
a war between the odd and the even.

Why don't you come on back to the war, back to this war.
Why don't you come on back to the war, come back.

Come on back to the war.
Come on back to the war.
Come on back to the war.
Come on back to the war.

-Leonard Cohen

2010-12-22T05:00:00.003+01:00

It's so strange when you're down and lying on the floor
How you rise, shake your head, get up and ask for more
Clear-headed and open-eyed
With nothing left untried
Standing calmly at the crossroads, no desire to run
There's no hurry any more when all is said and done

Standing calmly at the crossroads, no desire to run
There's no hurry any more when all is said and done

(Abba - When all is said and done)

Ding dong, the witch is dead.

2010-12-18T04:36:00.007+01:00

Hon blev dömd. Vad mer finns det att säga? Massor. Men jag vet inte vad. Det är över nu. Det är äntligen fucking över.

Jag gick omkring med en känsla av djup tillfredsställelse i ungefär två veckor. Nu har det börjat avta lite, jag tänker mer på annat. Inget fel med det alls, kanske kan jag gå vidare helt och hållet nu. Men de där ögonblicken dyker förstås fortfarande upp och då är det är en mix av "hur kunde du göra det här mot mig din satmara!", "vad hade hänt om... [alla möjliga tänkbara omöjligheter]", "jag lyckades!", "Ha! Så går det när en bråkar med mig!", "jag hoppas du får ett bra liv och inte misshandlar någon mer, men om du gör det så hoppas jag att hen anmäler för då är du riktigt körd - du kommer vara stämplad som en återfallsförbrytare för all framtid" och framför allt: "Ding dong the witch is dead."

Den här domen har varit väldigt glädjande för alla i min omgivning. Några av de i kvinnofridsgruppen jublade högre än jag. Men det som berörde mig mest var när min kurator på brottsofferjouren sa: "Du har gjort något så ovanligt att det inte går att föra statistik på det!" Hon bad att få kopiera domen för hon hade bara en annan dom i sin ägo där en kvinna som blivit misshandlad i ett samkönat förhållande fått sin förövare fälld. Jag tror inte att jag riktigt kan greppa vidden av det. Men jag småler åt hur politiskt ens privatliv faktiskt kan vara. Jag har smålett och asgarvat åt det, förfärats, förargats och förtvivlats över det i nästan halva mitt liv.

Big förundrades över hur upprörd jag kunde bli över samhällsstrukturer hon inte hade reflekterat över eller noterat alls. "Du pratar om det som om det vore ett krig", kunde hon säga. Ja, för det är det ofta. Och särskilt i det här fallet. Jag tror inte att hon kan se det nu heller, trots att hon denna gång verkligen är personligt drabbad. Jag har aldrig startat ett krig och jag har sannerligen inte valt att trycka upp mitt - ibland väldigt skamfyllda - privatliv på plakat och gå med det i ett demonstrationståg. Nej, jag har blivit tvingad till det för att det var den andra sidan som började. Särskilt i det här fallet.

Vad händer?

2010-11-25T13:48:00.005+01:00

...målsäganden önskar ingen särskild påföljd...

Jo, tänker jag tyst. Besöksförbud på Pridefestivalen.

Rättegången har alltså varit. Domen dröjer ytterligare ett tag. Jag tycker att huvudförhandlingen gick bra och jag är nöjd med min insats. Jag har dock absolut ingen aning om vad det kommer att stå i domen, det kan gå hur som helst. Mest handlar det om, tror jag, huruvida den misshandel jag uppenbart blivit utsatt för kan bevisas vara "misshandel av normalgraden" och inte "ringa misshandel" som i så fall är preskriberat. Jag har sms och mail från Big med erkännanden och jag har ett vittne (som pratat med mig efter några av tillfällena, inte sett det faktiska brottet), men det framkommer inte exakt hur ont det gjorde (förutom i min berättelse förstås) och jag behövde aldrig somatisk läkarvård (och mina psykjournaler skulle nog vara mer till en nackdel än en fördel för mig att visa upp). Så det är vänta och se som gäller nu.

Oavsett dom tror jag att jag är på god väg att äntligen gå vidare nu. Jag har gjort mitt, jag har drivit det här så långt jag har kunnat. Jag har inte längre några ouppklarade affärer jag måste ta itu med, nu behöver jag bara göra sådant jag vill göra. Vad nu det skulle kunna tänkas vara har jag dock inte heller någon aning om.

Go to Hell

2010-11-09T04:52:00.006+01:00

Go to Hell, go to Hell, go back where you belong
Get thee behind me Satan, just leave me the Hell alone
Take your wars and your politics, your lust and your greed
And go to Hell in a handbasket 'cause heaven waits for me

Go to Hell, go to Hell, go back where you belong
Get thee behind me Satan, just leave me alone
You're a cheat, you're a liar, you're a scoundrel and a thief
Go to Hell in a handbasket 'cause heaven waits for me
Go to Hell, go to Hell, go to Hell, go to Hell
Go to Hell in a handbasket 'cause heaven waits for me

Oh I tried hard to conquer my fears and my doubts
But everywhere I turn I see your evil doin's all about
I have suffered your sorrow, your heartache and grief
You keep dealing me a bad hand with a trick card up your sleeve

Go to Hell, go to Hell, go back where you belong
Get thee behind me Satan, just leave me alone
Take all of your bad guys, your demons and flee
Go to Hell in a handbasket, heaven's calling me
Go to Hell, go to Hell, go to Hell, go to Hell
Go to Hell in a handbasket 'cause heaven waits for me

Oh, I know I'm no angel, but I'm better than that
And God is still my hero, and he can knock you flat
There is nothing but sorrow in that wicked place that you dwell
Take your pain and your misery and go straight to Hell

Go to Hell, go to Hell, go back where you belong
Get thee behind me Satan, just leave me alone
Take your drugs and your alcohol, your vices and leave
Go to Hell in a handbasket, just get away from me
Go to Hell (go to Hell), go to Hell (go to Hell)
Go to Hell in a handbasket 'cause heaven waits for me

My brothers and my sisters (ah)
I'm here to tell you that Satan is real (ah)
He is real and walking around amongst us trying to destroy everything
That's good and beautiful (ah)
He wants to break our hearts and minds (ah)
Destroy our dreams and plans (ah)
He wants to tear us up in little pieces,
Break us down and send us straight to Hell (Oh, my God)
Ah-ha, you said a mouthful brother
Oh, my God. Oh, my God can do anything (ah)
My God can heal the sick (ah)
Mend broken hearts and take our souls to heaven (ah)
So Satan, listen up (ah)
In God's name I rebuke you (ah)
I stand up in his name,
Look you in the eye and laugh in your ugly face (ha, ha, ha)

Go to Hell, go to Hell, go back where you belong
Get thee behind me Satan, just leave me alone
Take your weapons of mass destruction, terror and sleaze
Go to Hell with your corruption, just get away from me

Go to Hell, go to Hell, go to Hell, go to Hell
Go to Hell in a handbasket 'cause heaven waits for me
Go to Hell, go to Hell, go to Hell, go to Hell
Go to Hell in a handbasket 'cause heaven waits for me

Go to Hell in a handbasket, heaven's calling me
Heaven, heaven waits for me, so go to Hell

Oh, my brothers and my sisters (ah)
God can deliver us from Satan's evil grip
Satan, listen to me,
My Father in Heaven can kick your astronomical ego right back to the pits of Hell (ah)
Can I get an amen on that one?
Oh, hallelujah. Oh, Satan, you ol' devil you
God can flatten you like a Sunday morning pancake (ah)
Can I get a hallelujah on that one?
Oh, ain't it so, ain't it so?
Don't you love it, don't you love it?
Satan, you can go to Hell

- Dolly Parton

Den här låten har jag lyssnat mycket på i perioder sedan jag hörde den första gången i Ann Heberleins sommar. Den handlar om mitt ex. Eller egentligen handlar den om Satan, men det är rätt likt. Jag blev förvånad själv, hur kan igenkänningsfaktorn vara så fruktansvärt hög?

Antal

2010-10-29T18:45:00.006+02:00

Antal stadigvarande förhållanden: Allting är relativt. Men jag får väl säga att 2 (av 5) kan räknas som "stadigvarande".
Antal äktenskap: 0 (men 2 förlovningar)
Antal barn satta till världen: 0
Antal bostäder: 14
Antal länder besökta: 7 (+ bott i 2)
Antal högskoleexamina: 0
Antal kalas-fyllor: 0. Inga fyllor öht.
Antal färdigskrivna romaner: 0. Jag håller på med min självbiografi. Det kanske blir en roman sen.
Antal utslitna par Converse: 2 (De andra är fortfarande användbara.)
Antal halsfluss: Kanske 1. Minns inte, var för liten.
Antal vinter-kräksjukor: 2-ish.
Antal klamydiatester: 0
Antal piercingar: 1
Antal tatueringar: 0
Antal terapeuter: Jag är på min 6:e nu. (Gruppterapeuter borträknade.)
Antal receptbelagda läkemedel mot depression och ångest: 14 (+ 4 sömnmeds).
Antal provade p-pillersorter: 0
Antal datorer: 1
Antal kameror: 2
Antal mobiltelefoner: 1 (Den fyller snart 10 år <3)

Känner vi igen det här?

2010-10-25T17:28:00.004+02:00

Make a wish.

2010-10-14T20:40:00.008+02:00

(Bild från min 22-årsdag.)

Åh, ångest! Om dryga 3 h är jag 23 år och varje jävla gång jag fyller år eller det blir julafton eller nyårsafton så börjar jag tänka på vart i livet jag befinner mig och vad jag har åstadkommit det senaste året. (Ibland vad jag har åstadkommit i mitt liv dittills.)

Så den här gången då. Sedan den 15:e oktober 2009 har jag:

* Avslutat gruppterapin på kvinnofridsorganisationen med väldigt lyckat resultat. Dessutom har jag hållit kontakten med de andra i gruppen.
* Gått i KBT-terapi i ca 10 månader med svårdefinierat resultat.
* Provat trettioelva nya mediciner. Eller något sånt, jag orkar inte räkna efter. Om någon har haft effekt så skulle det i så fall vara Litium, som är den senaste. Jag har mått lite bättre de senaste veckorna, men det är för tidigt att säga om det har med medicinen att göra.
* Provat ECT-behandling som ironiskt nog gjorde mig MER deprimerad. Jag tappade allt hopp när inte ens det fungerade.
* Spenderat ungefär hälften av min tid från mars/april till september med att vara inlagd.
* I princip adopterat bort min katt p.g.a. ovanstående.
* Gjort upp tre självmordsplaner och gjort ett självmordsförsök.
* Fått två LPT:n (ett i bara två dagar och ett i nästan en månad), en polishandräckning och en dag med extravak. Inget av det har jag varit med om förut.
* Läst en komvuxkurs (som jag fick VG i).
* Varit i Paris en gång (men jag önskar att jag hade lagt pengarna på något annat för jag var för deprimerad för att uppskatta det det minsta).
* Fått fyra(!) nya nära vänner och behållit mina gamla.
* Skaffat flickvän. (För några månader sedan. Första förhållandet sedan jag lämnade Big för två år sedan.)
* Haft sex för första gången på två år.
* Firat 5 år som vegan och nykterist.
* Firat min 7:e Pride.
* Haft svininfluensa. Och lunginflammation samtidigt.
* Röstat i "ett historiskt val" och blivit frustrerad över valresultatet.
* Väntat och väntat och väntat på besked från först polis och sedan åklagare som till slut kom för bara en månad sedan.

Vet ni vad? Jag är lite imponerad.

2010-10-09T06:04:00.001+02:00

Min nya psykolog vill göra en aspie-utredning på mig. Hmmmm...

16:e september...

2010-09-16T00:42:00.008+02:00

Det är 2 år sedan jag frigjorde mig från Big idag.

Men jag är inte singel längre. Under en av sommarens alla psyket-vistelser träffade jag en tjej. Och under en av vårens alla psyket-vistelser träffade jag en ny vän som jag sedan Pride inte riktigt vetat hur jag ska definiera. Om jag lever får jag se.

När jag berättade det här för min psykolog för någon månad sedan så frågade jag henne om hon blev förfärad över att jag inledde relationer med folk jag har träffat på psyket.
Hon sa: "Nej, alltså... Om man ska vara lite krass så, vart skulle du annars träffa någon? Man träffar ju folk där man är och du har inte gått till något jobb eller plugg, du har inte gått på någon kurs i keramik... Så då är det ju kompisars kompisar eller... ja."
Det gjorde mig nästan lite kär i henne också. :-D

Jag gillade verkligen den personliga ton vi utvecklade, utan att hon någon gång blev privat. Det känns så konstigt att jag förmodligen aldrig någonsin kommer att se henne igen, när jag under en så pass lång tid har tänkt på henne varje dag. När det händer någonting så tänker jag "det här ska jag berätta för [namn]" eller "undra vad [namn] kommer att tycka/säga om det här".

Jag ska träffa min nya psykolog idag. Jag har träffat honom två gånger förut för att han skulle få reda på "the basics" innan vi startade vår kontakt och för att göra övergången smidigare för mig tror jag. Jag undrar verkligen hur det kommer att gå. Om jag lever får jag se.

Fun Fact

2010-09-16T00:30:00.008+02:00

Under sommarmånadernas sammanlagt 92 dagar har jag varit inlagd 41 av dem. Det utgör 45% av sommaren.

A+

2010-09-15T20:45:00.004+02:00

Karolinska smsar mig med jämna mellanrum och säger att de har ont om min blodgrupp. Jag önskar att jag hade kunnat hjälpa till, men Lamictal + tillval har hindrat mig de senaste två åren. Ge Blod-folket väntar ett kvartal, ett halvår eller ett år i taget innan de skickar ut en ny kallelse och det känns alltid så jobbigt att behöva ringa upp och säga "nej, jag kan fortfarande inte ge blod för jag äter fortfarande medicin(er)". Idag frågade hen jag pratade med om jag ville bli pausad i ett år igen eller avregistrera mig helt. Efter en stunds betänketid så valde jag det senare alternativet. Det kändes sorgligt att medge för mig själv att jag nog kommer att vara beroende av mediciner ett bra tag till, kanske för resten av mitt liv.

OMG! Shit! Yay! Fuck! Yes! Aaaaah!

2010-09-13T12:04:00.004+02:00

Helgen har passerat genom en känslostorm.

I fredags hade jag terapi-avslut. Min psykolog har gått klart sitt PTP-år och ska börja jobba som Leg. Psykolog på BUP. Jag är ledsen över att ha förlorat denna kontakt, vi kom bra överens, hon lyssnade på mig, hon var engagerad och jag upplevde att hon förstod sig på mig.

Som om detta inte var nog så upptäckte jag ett brev på hallgolvet en stund innan jag skulle gå hemifrån. Jag började skaka redan när jag såg loggan på kuvertet. Advokatfirman där mitt målsägarbiträde jobbar. Jag hade svårt att få upp kuvertet för mina händer vägrade sluta skaka, men till slut kunde jag läsa det som jag hade förstått skulle stå där: Big är åtalad. Äntligen. Jag anmälde för 1,33 år sedan och till min glädje (eller nåt) så är brottsrubriceringen fortfarande "Grov fridskränkning", den har inte blivit reducerad till "ringa misshandel" + "olaga hot" (vilket jag nu inser hade varit väldigt märkligt om den hade blivit det).
Jag hade kunnat skriva en meter långt blogginlägg om det här, men det orkar jag naturligtvis inte. Jag kommer att uppdatera så småningom.

Blodprov

2010-09-03T19:48:00.001+02:00

Sjuksköterska: Här var ett fint kärl... *sticker* ...men, det bara försvann!
Jag: Det där har hänt förut, mina blodkärl drar ihop sig lätt.
Sjuksköterska: Okej, jag försöker igen... *sticker* ...nä, jag kan inte hitta det.

10 min passerar, hon letar i båda armvecken och på händerna och kallar sedan på en annan sjuksköterska.

Sjuksköterska 2: Hur går det?
Sjuksköterska 1: Alltså, det fanns ett jättefint kärl och sen när jag försökte sticka så bara försvann det! Helt borta! Och så säger hon att det har hänt förut.
Sjuksköterska 2: *känner på armveck* Här är ju ett jättefint kärl.
Sjuksköterska 1: Ok, men du får sticka för om det blir fel igen så kommer mitt rykte bli förstört.
Sjuksköterska 2: Du, det går inte att förstöra något som sedan länge är förstört... *sticker* Så där. *börjar fylla provrör med blod*

Ge mig ett svar, snälla.

2010-08-04T22:38:00.002+02:00

Jag sitter här och funderar på om jag ska åka in till psyket. Igen. Det skulle bli den 6:e gången i år. Men vad är vitsen? En vecka (om ens det) och sedan skrivs jag ut till precis samma läge. Jag vill dö bara jag tänker på det där stället. Jag vill dö bara jag tänker på att stanna ensam hemma. Jag vill dö när jag försöker drömma om framtiden. Jag vill dö när jag tänker att jag ska strunta i framtiden och bara leva i nuet. Jag vill dö när jag tänker på allt fint jag vill leva för. Jag vill dö när jag tänker på allt jag borde leva för. Jag vill dö. Vad i hela fridens namn ska jag ta mig till?

Mail från en vän:

2010-07-07T19:48:00.005+02:00

"Jag tänker på dig ofta och ser en fantastisk, ung, mångsidig, vaken, färgfik och vacker kvinna i dig!!
Jag ser din styrka och tror på dig!!

(...)

Linn Du är värd bara kärlek och mycket kärlek!

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Kram, XXX"

Mina vänner och min psykolog är det som håller mig kvar nu.
Jag struntar i att jag egentligen tycker att det är fel att ta sitt liv, jag struntar i mitt ansvar som matte (hon skulle säkert ha det mycket bättre hos någon som lekte med henne mer istället för att sova bort dagarna), jag struntar i att jag någon gång i framtiden kanske kommer att må bra, jag struntar i att jag inte kommer att få se de sista Harry Potter-filmerna... Men jag kan inte strunta i alla de människor som engagerar sig i mig. Det skulle kännas som ett svek.

Nionde gången gillt?

2010-07-05T18:50:00.006+02:00

Min öppenvårdsläkare har föreslagit att jag ska börja med Litium i augusti när hon kommer tillbaks från sin semester. Det blir den 9:e medicinen jag prövar. Den 8:e - Mirtazapin - som överläkaren på S:t Göran skrev ut åt mig gav ingen som helst effekt. Jag är så trött på det här.

Big questions

2010-07-03T23:25:00.008+02:00

Facebook föreslog att jag skulle bli vän med Miss Big i och med att vi har tre gemensamma vänner. Nej tack, skulle inte tro det.
Det är faktiskt rätt märkligt att det bara är tre gemensamma vänner efter tre år tillsammans. Det beror på att Big är rätt socialt inkompetent. Nu i efterhand är det en fördel. Min bekantskapskrets har inte minskat för ingen har behövt välja sida och därför inte valt hennes.

Två av dessa tre FB-vänner vet om att Big har misshandlat mig. Men inte några detaljer och alltså inte hur illa det var. Jag träffar dem inte särskilt ofta och nu tror jag att det t.o.m. har gått något år sedan sist. Jag vet inte hur mycket Big umgås med dem och jag vet inte vad hon kan ha tutat i dem. Kanske har hon inte pratat om det med dem alls och de har antagit att det nog inte var så illa i och med att Big "ju är så snäll och trevlig". Bör jag berätta för dem om hur det var? Ska jag säga att det ligger en färdig polisutredning på åklagarens bord? Ska jag vänta och se om åtal väcks först?

Om jag hade varit en av de där vännerna, hade jag kunnat umgås med en misshandlare i och med att jag själv har en bra relation med personen? Nej, inte efter allt jag har gått igenom. Men ifall jag inte hade gått igenom det? Kanske. Jag vet faktiskt inte.

Vad säger ni?

Jag kunde inte låta bli att gå in på Bigs profil och kolla lite i hennes fotoalbum. När jag såg fotona på henne kom en svag känsla av äckel över mig. Inget hat och ingen ilska och inte särskilt mycket sorg heller. Jag känner mig väldigt avtrubbad. Jag har inga som helst minnen av den kärlek som jag vet fanns där. Det är för mig helt obegripligt att jag för några år sedan tyckte att hon var så strålande vacker och att det pirrade behagligt i bröstet varje gång jag tittade på henne.
Nu när jag ser ett foto på henne känner jag alltså äckel. Vad kommer jag att känna ifall jag ser henne IRL? Det finns tyvärr en ganska stor risk att det kommer att hända vid ett flertal tillfällen under Pride-veckan. Åh varför varför varför måste gay-världen vara så liten!

Juni är förbi.

2010-06-30T20:10:00.003+02:00

Mitt målsägarbiträde trodde att jag skulle få ett besked från åklagaren i juni och om åtal skulle väckas så kunde jag vänta mig en rättegång i höst. Men nu har hela juni gått och som de flesta av er säkert vet så går alla myndigheter på sparlåga efter midsommar fram till mitten av augusti eller t.o.m. början av september i vissa fall. Så min gissning nu är att jag inte hör något före sensommaren och en eventuell rättegång lär då bli av... Ja när då??? Någon som vågar sig på en chansning?

Och nu har klockan äntligen passerat 20.00 vilket betyder att jag med gott samvete kan börja göra mig i ordning för sänggående. Jag har räknat timmarna sedan jag avslutade min frukost 10.20 i morse.

2010-06-29T00:00:00.000+02:00

Väntar på min tur att hämta ut mediciner på Apoteket... Det blir inte mer "Ett Psykfalls Vardag" än så här!

2010-06-28T16:18:00.008+02:00

Ok, jag har inte sovit hela helgen. Jag ville inte överdosera så jag har inte lyckats sova mycket mer än vad som anses normalt: 8 h/natt. Jag har nöjt mig med att stanna hemma. Jag tänker ofta att jag borde ringa någon, att det bara blir värre om jag isolerar mig. Men jag orkar inte, jag vill inte, jag vill bara sova. Varje dag räknar jag timmarna till jag kan ta min kvällsmedicin och sedan mina insomningspiller.

Imorgon tvingas jag i alla fall ut igen. Terapi kl.11 och medan jag ändå redan är ute så ska jag träffa Louice och senare på kvällen kanske några fler. Det gäller att göra allt på en gång för om jag åker hem så orkar jag oftast inte ta mig ut en andra gång.

Igår köpte jag en Pride-biljett. Hur jag ska palla den veckan har jag ingen aning om, men jag har i alla fall motivationen att försöka och det är ju alltid något.

2010-06-24T20:52:00.003+02:00

Jag funderar allvarligt på att gå och lägga mig nu och sova till på tisdag då jag har nästa terapitimme. Eller åtminstone till söndag kväll då nästa avsnitt av Law & Order: SVU sänds.

Ever fallen in love?

2010-06-19T12:01:00.004+02:00

You stir my natural emotions
You make me feel I'm dirt
And I'm hurt
And if I start a commotion
I run the risk of losing you
And that's worse

Ever fallen in love with someone?
Ever fallen in love?
In love with someone
Ever fallen in love?
In love with someone
You shouldn't've fallen in love with

I can't see much of a future
Unless we find out what's to blame
What a shame
And we won't be together much longer
Unless we realize that we are the same

Ever fallen in love with someone?
Ever fallen in love?
In love with someone
Ever fallen in love?
In love with someone
You shouldn't've fallen in love with

You disturb my natural emotions
You make me feel I'm dirt
And I'm hurt
And if I start a commotion
I'll only end up losing you
And that's worse

Ever fallen in love with someone?
Ever fallen in love?
In love with someone
Ever fallen in love?
In love with someone
You shouldn't've fallen in love with

Ever fallen in love with someone?
Ever fallen in love?
In love with someone
Ever fallen in love?
In love with someone
You shouldn't've fallen in love with

Ever fallen in love with someone?
In love with someone
Ever fallen in love?
In love with someone
You shouldn't've fallen in love with

Fallen in love with
Ever fallen in love with someone
You shouldn't've fallen in love with

-The Buzzcocks

Det var verkligen så här det kändes. Men när jag väl verkligen förstod "what's to blame" så fanns ingen kärlek kvar och det blev helt uppenbart att "a future" tillsammans var en fullkomlig omöjlighet.

Money money money

2010-06-18T17:14:00.005+02:00

Aktivitetsersättning + Bostadsbidrag NETTO: 8383 kr
Hyra: 3000 kr
Dygnsavgift för alla dagar på St Göran: 2640 kr

Denna månad kommer att bli jätterolig. Inte.

2010-06-03T12:43:00.003+02:00

Jag blev utskriven i måndags efter att ha gjort min 12:e och sista behandling i fredags och det är med stor sorg jag nu berättar för er att endorfinerna bara stannade i ca 2 dygn efter varje behandling. Jag kan inte göra fler förrän om 6 månader. Och det går inte att veta om det kommer att fungera då heller.

"Det där förhållandet du var i var väldigt dåligt för dig. Du har blivit riktigt illa tilltygad och oerhört negativt påverkad."

Jag förstod då att överläkaren hade placerat mig i "traumafacket" efter att tidigare ha trott, eller åtminstone hoppats, att jag hade en klinisk depression. Jag protesterade mot utskrivningen (som vanligt en hopplös kamp) för jag blev ju som sagt inte ett dugg bättre, faktum är att jag blev sämre för att jag blev så besviken! Jag hade satt mitt sista hopp till ECT:n. Vad ska jag göra nu? Jag har redan gått i gruppterapi som var särskilt inriktad på bearbetning av våldsamma relationer och jag har nu även gått ett halvår i KBT-terapi inom psykiatrin. Överläkaren på avdelningen jag var inlagd på verkar vara övertygad om att den nya medicinen han har satt in ska fungera. Jag är inte på långa vägar lika övertygad, detta är liksom den 8:e i raden av antidepressiva, stabiliserande och neuroleptika jag har prövat.

Gruppterapin ja... Terapeuterna sa till oss att det brukar ta ungefär 1 år efter avslutad terapi innan en har gått vidare så pass att en slutar tänka på det varje dag och för mig har det faktiskt bara gått ett halvår. Men de andra i gruppen mår bra. De är långt ifrån lyckliga, men de sköter sina jobb utan problem, njuter av sina fritidsaktiviteter och sociala liv och deras liv (möjligtvis med undantag för en annan förutom jag) innehåller flera sanna glädjeämnen.

Jag borde känna glädje. Jag är älskad av och älskar många nära vänner samt en bunt familjemedlemmar. Jag är smart, snygg och har väldigt lätt för att röra mig bland alla sorters människor och få nya kompisar. Jag är bra på det mesta: skriva, plugga in ny information, tala inför publik, måla, dansa, knulla e.t.c. och somatiskt är jag i toppskick.
Men det känns ändå som att jag går omkring i ett konstant mörker och jag förstår inte varför det ska behöva vara så. Jag kräver inte lycka. Det är mänskligt och sunt att vara olycklig när livet går fel, men jag skulle verkligen vilja ha det drägligt. Det borde inte vara så här svårt, den här evighetslånga depressionen (2,5 år utan uppehåll) borde inte vara så svårbehandlad.

Jag måste avsluta nu och börja göra mig i ordning. Tid hos psykologen snart.

8th time's the charm!

2010-05-17T19:53:00.003+02:00

"Linn XXX känner sig hoppfull..." lyder min Facebook-status idag. För i fredags efter ECT #7 började det smyga sig på och idag efter ECT #8 var det ett faktum: endorfiner. Liksom wow.

Dags för ECT

2010-04-28T10:08:00.003+02:00

Jag åker till sjukhuset vid halv två i eftermiddag, men den första behandlingen blir nog först på fredag. Anledning till att jag kommer dit tidigare är att de måste ta massa test för att kontrollera att jag är i tillräckligt god form fysiskt och att jag helt enkelt inte orkar vara ensam hemma längre. Jag är i rätt dåligt skick.
Jag lär vara där i minst två veckor. Suck. Inget internet, ingen digital-tv, massor av restriktioner. Mitt liv är tråkigt nog ändå, hur ska jag stå ut?! Jag kommer förstås gå ut och träffa folk alla de dagar jag orkar, men det lär ju inte bli mer än några i veckan.

Önska mig lycka till.

2010-04-21T23:04:00.005+02:00

Idag föreslog min läkare elchocker. Jag visste att hon skulle göra det. Jag har nu varit djupt deprimerad i över två år i sträck. Under den tiden har jag provat fem olika mediciner i flera olika kombinationer. Några har fått mig att må aningen bättre i början, men sedan slutat ha effekt. Några har fått mig att må väldigt mycket sämre. En tog bort den fysiska tröttheten, men gjorde mig inte mindre nedstämd och gav mig alla biverkningar som fanns listade. (Nej, det var inte placebo för jag läste inte på innan.)

Jag har nyligen varit inlagd i två veckor. Ångesten och självskadesuget trappades upp mer och mer under några veckors tid och efter att ha rådfrågat min psykolog bestämde jag mig för att ta det säkra före det osäkra. Jag vantrivs oftast på psyket, men jag litar inte riktigt på mig själv längre. Jag blev utskriven trots att jag inte mår bättre (tvärtom), förmodligen för att jag lät bli att skada mig själv under permissionerna.

Jag ska tänka på och läsa om ECT i en vecka. Sedan träffar jag min läkare igen och ska då säga okej eller nej. Mitt beslut lär mest grunda sig på om den senaste medicinändringen ger någonting alls.

Earth Hour

2010-03-27T00:00:00.000+01:00

Då kör vi en favorit i repris:

Släck ALLA lampor i Sverige ett dygn: -19000 ton koldioxid.
Alla i Sverige äter veganskt en dag: -38000 ton koldioxid.

Hur firar DU Earth Hour?

Knowledge is bliss.

2010-03-26T23:09:00.007+01:00

Min psykolog gav mig klarhet i vad som hände med mig den här veckan. Det är otroligt att jag inte kom på det själv. Naturligtvis var det delvis Big-relaterat. Den där kvinnan är som en jäkla zombie som outtröttligt följer mig vart jag än går och precis när jag tror att jag har lyckats lägga en viss distans mellan oss, att jag har fått ett försprång, så hoppar hon upp från ingenstans och hugger sina käkar i min hjärna återigen.
Det här är varför jag är så fruktansvärt beroende av terapi. Hur otroligt intelligent och insiktsfull alla normala människor än tycker att jag är så är det alltid min okunskap som får mig på fall. Och jag faller hårt. Läkningen är tätt sammanflätad med nya eller återupptäckta insikter. Jämt. Alltid. Utan undantag.

Vem i helvete kom på uttrycket "Ignorance is bliss"?

Knowledge is bliss.

2010-03-24T13:20:00.003+01:00

Är inne på 3:e dagen med konstant ångest. Och söndagen som var så otroligt bra! Jag tror det var rätt bra ett tag innan dess också.

Ååååh, varför är alla köksknivar så jävla slöa??? :-(

2010-03-10T02:00:00.003+01:00

Det känns som jag är gjord av socker.

Ingen orsak.

2010-03-02T01:27:00.004+01:00

Tack för att du väntar.

Tack för att du väntar.

Tack för att du väntar.

Tack för att du väntar.

Tack för att du väntar.

Tack för att du väntar.

Tack för att du väntar.

Tack för att du väntar.

Tack för att du väntar.

Tack för att du väntar.

Tack för att du väntar.

Tack för att du väntar.

Efter att ha lyssnat på deras lögner i vad som kändes som en evighet så lade jag på luren. Orkar inte. Vill inte. Det får ordna sig.

Är det verkligen meningen att en ska tro på att de är tacksamma för att det dyker upp ytterligare en person som inte begriper deras obegripliga papper eller behöver ha något mer än de gav förra gången eller måste överbelamra dem med frågor eller vara jobbig på något annat sätt?

Jag bara undrar

2010-02-24T21:21:00.002+01:00

Jag hämtar ut mina mediciner. Två preparat som är för 1. epileptiker 2. bipolära. Epilepsi och Bipolär Sjukdom är ganska allvarliga grejer. Är ni med mig?

Jag frågar farmaceuten - som är en dam i uppskattningsvis 50-årsåldern - när mitt högkostnadsskydd går ut.

F: Då ska vi se här... 11:e mars.
Jag: Ok, tack.
F: Vänta så skriver jag ner det åt dig.
Jag: Åh det behövs inte, jag kommer ihåg det.
F: Ja, du är ju ung och frisk.
Jag: Uppenbarligen är jag inte särskilt frisk.

Slutsats: Det som inte syns finns inte. Inte ens om det ropar i högan sky rakt in i ditt öra. Eller nåt.

Normalt folk alltså! Vad är det för fel på dem?

Senaste nytt

2010-02-21T05:18:00.012+01:00

Big skickade ett SMS tidigare i veckan. Hon är inkallad till förhör. Jag svarade inte på messet, men om jag skulle ha gjort det så hade jag velat säga någonting i stil med: Hah! In your face, bitch! In. Your. Face!

Det känns inte så triumferande som jag hade hoppats. Dock bara lite mindre än vad jag hade förväntat mig och det kan nog bero på att jag var avtrubbad av svininfluensa. (Jag är fortfarande ganska sjuk, men för några dagar sedan var det mycket mycket värre.) Nu bör det inte ta allt för lång tid innan jag får reda på vad som händer. Om åtal väcks så blir jag informerad och om förundersökningen läggs ner så blir jag också informerad. Men jag vill ändå ringa mitt målsägarbiträde och höra om hur lång tid det kan tänkas ta.
Om bara febern ville gå ner någon gång så jag orkar få någonting gjort! Jag måste även fylla i blanketter om att bli befriad från återbetalning av studielån till CSN i år, ringa Agria (kattens försäkringsbolag) om en grej m.m.

Blir ni oftare och mer allvarligt somatiskt sjuka när ni mår sämre psykiskt?
Så är det för mig. Det var bara en och en halv månad sedan jag var sjuk förra gången och innan dess kan det inte ha varit längre tid än tre månader. Det är inte så att jag får en förkylning så fort det händer något, det funkar så att när jag har varit deprimerad en längre period så börjar immunförsvaret slipas ner och till slut känns det som att jag inte har något alls.
Finnar får jag, som många andra, av stress. Men stressen måste vara ihållande under en lååång period för att de ska ploppa upp. Numera har jag inga finnar, men när jag levde med Big så hade jag massvis! Riktigt stora kunde de bli också. De försvann inte på en gång efter att jag hade lämnat henne, men så småningom bleknade de bort.

Oj, jag hade bara tänkt blogga om Bigs SMS. Det var inte meningen att komma in på annat. Nå väl.

Åh, vad jag önskar att poliserna behandlar henne sådär kränkande som bara de kan! :-D Det må vara jag som är sjuk just nu, men det är definitivt Big som behöver en rejäl dos medicin. Från sitt egna recept.

Award/Utmaning

2010-02-05T23:03:00.000+01:00

Jag fick en award av Leroy.

Det som ska göras när man får en award är:
*kopiera awarden från min blogg
*länka personen som du fått den av
*berätta sju saker om dig själv
*välj sju bloggar som du vill ge den till
*länka till dem
*lämna en kommentar i deras blogg med information om att du har gett dem en award

1. Jag valde mitt eget namn. När mamma var gravid i 6:e månaden presenterade jag mig med ett "jag heter Linn". Mamma typ ba "jaha" och jag har alltid varit helnöjd med mitt namn. :)
2. I mellan- och högstadiet läste jag i snitt 50 böcker per år.
3. Jag har en crush på Olivia Benson i Law & Order: SVU.
4. Jag har i mitt liv flyttat 14 ggr och sammanlagt varit bostadslös i 11 månader.
5. Jag har alltid tyckt mycket om att gå till tandläkaren för att jag alltid får så mycket beröm för mina rena tänder. Några gånger har jag somnat i den bekväma stolen (nej, aldrig fått lustgas eller dylikt).
6. Jag har kysst en person som har ett ljusblått glasöga (dock utan de magiska egenskaperna som Moodys har).
7. Första gången jag hörde talas om homosexualitet var när jag var ca 10 år och såg Carol & Susan i Vänner. Jag tänkte genast "coolt, så vill jag bli när jag blir stor". Got my wish :)

Sju bloggar jag vill ge en award:
Yeah right att jag skulle kunna hitta sju st, men jag kan skaka fram fyra:
Louice
Emma
Paris
Syster Severus

A new low

2010-01-23T01:59:00.004+01:00

Nej, jag har inte börjat må sämre. Det är inte vad jag syftar på med min rubrik. Faktum är att jag har mått lite bättre de senaste veckorna. Detta inlägg handlar om att jag köpte lunch från ett smörgåsställe och det ingick en dricka. Jag tänkte att jag tar en (orange) juice för även om det är koncentrat så lär den väl innehålla lite C-vitamin? (Dessutom ville jag varken ha kaffe eller Coca Cola Company.) Hemma och halvvägs genom drickandet läser jag innehållsförteckningen.
Mjölk.
WTF?! MJÖLK i juice???
A new low för mjölkmaffian. Vi veganer har det inte lätt.

You might as well live

2010-01-20T02:31:00.006+01:00

Detta inlägg tillägnas Paris, som har haft en tuff dag.

Razors pain you
Rivers are damp
Acids stain you
Drugs cause cramp
Guns aren't lawful
Nooses give
Gas smells awful
You might as well live

Dorothy Parker - Résumé

När jag först hörde den här dikten var jag 16 år. Jag var inte suicidal då, men jag hade varit. Och jag kom att bli det igen. Och igen och igen. Men dikten hade satt sig på hjärnan. Det finns många anledningar till att inte ta sitt liv och att det inte finns något bekvämt sätt att göra det på är en lika bra anledning som någon annan. Om en nu ändå är villig att göra någon av de där ytterst obekväma sakerna så finns det ingen garanti för att det fungerar. Och i vilket skick du då vaknar upp i har du ingen aning om. Kanske har du för alltid blivit av med ett fördelaktigt utseende, kanske har du så svåra (men ej livshotande) skador att du omöjligt kan göra ett nytt självmordsförsök. Gud vet. Och bara Gud vet vad som händer om du faktiskt lyckas. Vart hamnar du då? Det finns nämligen ingen garanti för att döden är bättre än livet oavsett hur förjävligt det är här. Förr eller senare kommer du att dö, då får du se. Men än är du vid liv och då kan du väl lika gärna leva? Vad har du att förlora liksom? Döden kommer en dag, du kommer inte bli snuvad på den. Jag lovar.

Jag måste vara den mest misslyckade människan som finns. Jag kan inte ens ta livet av mig. Inte ens det klarade jag av.

Om du visste hur många gånger jag har hört det där. Från karaktären i romanen jag läste, från rumskamraten på psyket, från mitt eget huvud... Jaja. Det är en förståelig tanke. Men vi bör inte vara så hårda mot hos själva. Det är skitsvårt att dö, antalet misslyckade självmordsförsök överträffar antalet lyckade rejält. Jag tycker att det är ett rent under att alla faktiskt lyckas med att dö någon gång i livet.

suck

2010-01-18T02:45:00.004+01:00

Dagen har gått åt till att vela fram och tillbaka om ifall jag ska gå på Regnbågsmässan eller inte. Jag bestämmer mig till slut för att jag inte orkar och går ut och äter falafel till middag istället. Jag känner mig dålig för att jag äter ute IGEN och aldrig orkar laga någon mat. På vägen hem går jag in och handlar på Konsum och känner mig effektiv och duktig. När jag har betalat inser jag att jag nu bara har en hundralapp kvar av aktivitetsersättningen. Det är ingen kris då nästa ju kommer idag, men att göra av med flera tusen kronor mer i månaden än innan jag var deprimerad p.g.a. av latare matvanor och en del tröstshopping är för sjutton inte okej!! Jag går över gatan till videobutiken, att se på film brukar muntra upp mig. Men jag hittar ingen som känns tillräckligt lockande så jag lägger ner projektet. Och nu sitter jag här efter flera timmars idiotsurfande och några timmar vettigt surfande och jag är okej.

Detta är min vardag. Även när det är helgdag.

Oskyldig som värsta lamm

2010-01-03T00:46:00.010+01:00

Jag firade nyår med Louice och hennes Carim. Det var väldigt skönt att slippa människor som ser nyår som suparhögtid nummer ett. Som jag tidigare har nämnt så är jag nykterist, men nu kom det fram att jag är vit på ett annat plan också.

Jag: Så vad kommer ni minnas från 2009 då?
C: Jag vet inte... Hur mycket jag fått ligga, tror jag.
Lo: Jag med! Jag har fått ligga jävligt mycket faktiskt.
Jag: Jag har faktiskt inte haft sex en enda gång på hela 2009. Enligt Sex and the City-logik är jag oskuld igen.

Årsgränsen passerade jag i och för sig för flera månader sedan. Jag har inte legat med någon sedan "Big". Det gör inget, jag har verkligen inte haft lust. Så är det ibland när en mår dåligt och ibland även när en inte gör det. Terapeuten jag hade i våras kunde inte komma över min likgiltighet inför det, hon frågade flera gånger om jag inte ens hade sex med mig själv. Det har även blivit ifrågasatt inom psykiatrin då det är ett symtom på schizoid personlighetsstörning. Varför är det så viktigt att ha en sexualitet? Vad är det för fel på det här samhället som anser att sex tillhör samma grupp av behov som mat och sömn?! Även om min asexualitet är ett resultat av något negativt (Big really screwed me up big time) så ser jag inte varför den måste bekämpas. Tro mig, jag mår inte dåligt av att vara utan sex men jag mår fruktansvärt av att vara utan sömn. Ändå ska det vara så svårt att få sömnmedel som hjälper utskrivet.

Det här kan vi i alla fall göra:

2009-12-27T15:44:00.002+01:00

(angående förra inlägget)

Skriv på uppropet och/eller skänk pengar - var en Egaliaängel!

Hur ska vi rädda Egalia?

2009-12-21T03:28:00.005+01:00

I förra inlägget kom jag med goda nyheter, nu kommer tyvärr några dåliga: HBT-ungdomars fritidshäng står utan finansiering från Stockholms Stad 2010

Visste ni att var fjärde homo- och bisexuell kvinna har gjort minst ett självmordsförsök? Åtminstone enligt den här undersökningen.

(Själv har jag gjort två. Och planerat två till. Som jag minns i alla fall. Men jag har inte haft planer sedan i januari 08 och inte försökt sedan 2005 så ni behöver inte vara oroliga.)

Skyddat boende för hbt-personer klart

2009-12-18T05:18:00.005+01:00

Inte en sekund för tidigt.

Var inte rädd för mörkret

2009-12-16T21:45:00.001+01:00

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

-Erik Blomberg, 1920

Fråga:

2009-12-05T17:10:00.004+01:00

Ska jag börja blogga om mer allmänt personliga grejer och inte bara skriva längre texter om psykvården och partnervåld när andan (allt för sällan) faller på?

Kom ihåg:

2009-12-02T23:47:00.009+01:00

Jag fortsätter på serietemat. För en bild säger mer än tusen ord och en serie sammanfattar alla dessa ord.

http://fembilder.blogspot.com/2009/12/fem-enrutingar-ii-onsdag.html

Helt otippat börjar jag tänka på psykiatrin...

2009-10-26T19:52:00.006+01:00

Annons om C-uppsats

2009-09-14T00:01:00.004+02:00

Jag postar det här åt min kompis som pluggar till sjuksyrra (och senare kanske även psyksyrra :) ).

Vi är två sjuksköterskestudenter i Stockholm som skriver vår C-uppsats om behovet av anhörigstöd och information inom psykiatrin. Vi söker nu efter anhöriga till patienter med bipolär sjukdom att intervjua. Intervjuerna sker helt på deltagarnas villkor och all information som lämnas behandlas konfidentiellt. Kontakta oss via mejl för mer information på lina.cederlof@student.sophiahemmethogskola.se. Tack för er medverkan.

UPPDATERING 091205: C-UPPSATSEN ÄR KLAR!

Vila i frid, älskade moster.

2009-09-09T04:18:00.007+02:00

Igår morse somnade min moster in, efter flera år med cancer. Jag hade bestämt mig för att klä mig i svart av någon anledning, kanske visste jag innan jag fick veta. Jag hade nästan hunnit ut ur lägenheten på väg till min läkartid när telefonsignalen ljöd. Och då visste jag definitivt.

Mamma sa att större delen av familjen befann sig på sjukhemmet och att de skulle vara där i några timmar om jag ville komma. Jag var oförmögen att känna vad jag ville, oförmögen att fatta ett beslut, oförmögen att tänka över huvud taget. Men i lägenheten kände jag inte för att stanna.

Jag välte min knallgula ryggsäck full av glada gay-märken upp och ner och tog upp det viktigaste från golvet och slängde ner det i min svarta axelremsväska.
Och jag satte på mig ett ametist-halsband.

Kvällen innan hade jag nämligen besökt min moster och fäst ett armband med just en ametist runt hennes handled. Det var stenen jag hade fått i present av henne när jag var någonstans i lågstadieåldern och den var mitt avsked. Jag är så tacksam över att jag bestämde mig för att besöka henne just den kvällen av alla tillfällen (men det kan förstås ha varit så att hon väntade på mig).

Ut ur lägenheten kom jag och mekaniskt åkte jag mot läkaren, hela tiden redo att ta upp telefonen och ringa återbud. Min andra moster fattade beslutet åt mig. Hon ringde och sa "Kom hit, du ska inte vara ensam nu."

Min moster bytte inte om till nattskjorta kvällen innan och personalen ville inte väcka henne. Hon såg ut som en egyptisk prinsessa där hon låg i sin mönstrade tröja med diskreta paljetter och mitt armband tydligt synligt.

Jag hade harmoniskt accepterat att hon skulle dö, men jag kan inte fatta att hon är borta.

Vila i frid, älskade moster.

Ann Heberlein i P1 Sommar

2009-08-31T20:59:00.007+02:00

Den 16 juli var Ann Heberlein sommarvärd i P1 Sommar. Hon pratade om sin sjukdom bipolär typ 2, sin senaste bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" och vad som hänt sedan den släpptes i januari i år. Om ni klickar här så kommer ni till listan över sommarens värdar. Bläddra ner till rätt datum så kan ni höra på hela programmet (musiken inkluderad t.o.m. den 15:e september).

Om jag någonsin funderade på om jag kanske var sjuk på låtsas och bara "borde ta mig i kragen" så tog hennes fantastiska bok bort de skuldkänslorna.

Bloggen har fyllt år.

2009-05-31T05:23:00.008+02:00

I förrgår var det ett år sedan jag startade denna blogg. Innan dess skrev jag dagbok ganska flitigt på ett community. Där var jag inte anonym, mina vänner läste den och så även Big. I slutet av maj förra året förstod jag att jag borde lämna Big, men då jag varken hade egen bostad eller inkomst så bestämde jag mig för att hålla ut under sommaren. Jag hade skaffat lägenheten jag har nu, men jag skulle inte få tillträde till den förrän i september. Så det var bara att lägga locket på och överleva till dess, tänkte jag.

Att jag tänkte på detta sätt var jag självklart tvungen att till varje pris dölja för Big. Så jag slutade skriva dagbok, men startade i hemlighet denna blogg. Denna blogg blev dock aldrig aktiv då jag blev tvungen att dölja mina tankar och känslor även för mig själv för att över huvud taget orka andas. Istället så fortsatte jag att hoppas på att det skulle bli bättre mellan Big och mig och oroade mig för att bli helt ensam.

Jag slöt mig och slutade nästan helt att säga emot Big, vad hon än sa eller gjorde. Det var tydligen precis vad hon ville då hon inte för sitt liv kunde begripa varför jag lämnade henne när hösten äntligen kom och jag kunde flytta in i min lägenhet. "Det har ju fungerat så bra mellan oss hela sommaren", sa hon. Att jag hade befunnit mig i melankoliskt tillstånd och kunde hålla mig på benen enbart med hjälp av 10-minutersmetoden i kombination med massor av kaffe under dessa månader verkade inte ha spelat någon roll för henne.

Melankolin försvann med Big, men skrivkrampen har hållit sig kvar. Jag gör mitt bästa och många av er verkar tycka att det är gott nog. Jag blir så glad för varje bevakning, varje kommentar och varje förfrågan om att få länka till mig. Stanna gärna ett år till. (Men ni behöver inte fråga om ni får länka mer för mitt svar är alltid JA.)

STOR KRAM
/Linn

Grov Fridskränkning

2009-05-24T07:52:00.007+02:00

Jag har anmält Big. Jag hade funderat på det en tid och för ungefär en och en halv vecka sedan så kände jag att jag var tvungen att bara få det gjort. Jag ringde RFSL Brottsofferjour och de höll uppenbarligen med mig för de ville ge mig en tid så fort som möjligt (utan att jag bad om det). I måndags var jag där och de hade redan ordnat ett möte med en kriminalinspektör som vi tillsammans gick till. Där blev vi sittandes i tre timmar och jag fick komma tillbaka på tisdagen för två timmar till. De var imponerade över hur mycket jag kom ihåg och hur exakt jag kunde vara när det kom till datum och detaljer. Jag sa att jag tycker att jag kommer ihåg väldigt lite, men att en del av mig hade full koll på att jag blev utsatt för misshandel och att jag senare kunde ha användning för dessa uppgifter så jag skrev små notiser om det allra viktigaste.

När jag lämnade Big i september så var jag helt övertygad om att jag inte skulle anmäla henne. Vad skulle det tjäna till? Jag ville inte ha mer drama, det hade jag fått nog av tack så väldigt mycket.
Jag hade gjort allt för henne, för vår relation, för att rädda vår kärlek. Jag lyssnade ALLTID på henne och försökte förstå. Jag försökte förklara hur jag kände, alltid med lugnt tonfall. Jag agerade amatörpsykolog, använde mig av Non-Violent Communication och fullkomligt vände ut-och-in på mig själv för att hitta nya vägar att gå. Men ingenting hjälpte.
När jag avslutade vår relation så visste jag att ingen kunde säga att jag inte hade kämpat, inte försökt nog, inte gett upp för lätt. Jag visste också att jag inte skulle längta tillbaka för det fanns ingenting att längta tillbaka till. Hoppet om att vi skulle kunna vara lyckliga ihop fanns inte mer. Jag hade slutat känna mig kär, men lite hopp hade funnits kvar bara en månad tidigare. De två sista slagen slog det ur mig.
Jag var inte ledsen, bara trött. Det fanns inget mer jag kunde säga eller göra, alla kort var lagda. Jag var nöjd med min insats. Jag tänkte: Varför skulle jag anmäla henne nu när det var över?

Problemet var att Big inte tyckte att det var över. Hon sa att hon höll med mig, men efter några veckor så visade det sig att så inte var fallet. Vi skulle ses som vänner tyckte hon. Det gjorde vi några gånger, men när hon blev respektlös igen så avvisade jag henne. Då kom hoten och trakasserierna. Sms haglade in med alla möjliga innehåll, hon visade en ännu värre sida av sig som jag inte sett tidigare.

Jag ignorerade nästan alla hennes kontaktförsök, men tröttnade till slut och röt ifrån i ett mail. Till svar fick jag ett sliskigt tal genomsyrat av martyrskap. Hon bl.a. kungjorde att hon var väldigt förvånad över att jag var så bitter och omogen att jag anklagade henne för att ha fått mig att må dåligt och om jag hade den inställningen så behövde jag ju inte kontakta henne igen. Hon avslutade med att säga att hon bara önskade mig gott och att "en dag blir du vuxen".

Med det tog hon tillbaka alla de ursäkter hon faktiskt gett mig ibland och efter det så började tankar om att anmäla forma sig. Det rör sig inte om hämnd. Jag behövde bara ett erkännande och det fick jag. Att polisen tog mig på allvar, engagerade sig så mycket och sa att hon var övertygad om att det skulle gå vidare samt att på papper se rubriceringen Grov Fridskränkning kändes bara så bra.

I veckan ska beslut tas om en förundersökning ska inledas. Om den inleds och den når så långt att Big faktiskt blir inkallad till ett förhör så kommer jag att tänka "Hah! In your face!" Det vore verkligen någonting.

(Jag väljer att stanna där. Den här typen av fall blir det så sällan åtal av så det är ingen vits att tänka på det. Den dagen, den glädjen.)

Som väntat rörde det upp mycket minnen, tankar och känslor att göra en anmälan. Det jag inte hade väntat mig var att även den biten skulle kännas riktigt positiv. Ju mer jag minns, ju mer hamnar alla minnen i ett sammanhang och ju tydligare det sammanhanget framträder, ju mer skuld faller av mig och landar på henne.

2009-03-28T19:08:00.006+01:00

Släck ALLA lampor i Sverige ett dygn: -19000 ton koldioxid.
Alla i Sverige äter veganskt en dag: -38000 ton koldioxid.

Hur firar DU Earth Hour?

Linn AB

2009-03-21T00:23:00.005+01:00

Jag har så mycket som åtta anställda. Två gruppterapeuter, en individuell terapeut, ett personligt ombud, två boendestödjare, en psykiatriker samt en socialsekreterare. Troligtvis får jag även en kontaktperson snart. Att vara VD för detta företag är nästan ett heltidsjobb, jag har 1-2 möten om dagen. Lägg till att jag även pluggar halvtid så är det inte konstigt att jag är så utmattad att jag knappt orkar gå upp ur sängen under helgerna.

Jag avskyr dessa helger. Jag skulle helst vilja ha lektioner då som ersättning för hemuppgifterna jag inte kan uppbringa tillräckligt mycket koncentration för att skriva.
Ett dygn är okej, så länge klarar jag mig med dator, katt och böcker. Fram mot lördagskvällen ökar dödslängtan och allt jag kan göra är att försöka ignorera den så gott det går, tids nog blir det ju måndag. Nej, fram för söndagsskola säger jag!

Jag behöver avtalade möten för att vara lite aktiv, i dagsläget är det inte en överdrift att jag inte klarar av någonting själv. Eller okej, jag ska inte vara så hård. Jag går upp i tid nio ggr av tio, duschar, borstar tänderna, klär mig lämpligt (helt, rent, propert och t.o.m. matchande), tar mig iväg och åker kollektivt dit jag ska. I våras så var jag ofta tvungen att ta en taxi för att jag alltid försov mig och var för desorienterad för att lita på att jag klev på rätt buss och gick av vid rätt station. Men det är ganska illa som det är nu också. Om inte hemkörning hade funnits så vet jag inte hur jag hade gått till väga för att få i mig näring. Troligen hade jag fått mer boendestöd. Jag har två timmar en gång i veckan beviljat nu, men de brukar bara stanna i en och en halv.

Jag har i alla fall äntligen fått hjälp. Det är inte många psykfall som får lägenheten städad, ärenden gjorda, terapi 3 ggr i veckan och sympati från myndigheter.
Tänk vilken ketchupeffekt det är. Innan januari i år så var det ingenting ingenting ingenting och nu är det allt på en gång.

Nyord

2009-03-18T06:52:00.005+01:00

Klockan är före sju, men jag har redan lärt mig två nya uttryck:

den färgglada köttmarknaden
Betydelse: Kroglivet på gayställen.
Exempel: Att göra sig tillgänglig på den färgglada köttmarkanden.

hetsmateria
Betydelse: Mat som är lätt att hetsäta.
Exempel: Jag letade efter hetsmateria i köket.

"Tänk om de inte tycker om mig."

2009-02-04T19:30:00.005+01:00

Jag var på den första gruppterapi-träffen idag. En grupp väldigt olika kvinnor med väldigt lika historier. Som förväntat.

Under terapin mådde jag rätt dåligt och jag kom på mig själv med att fundera och t.o.m. känna oro över att de andra kanske inte gillade mig, att de tyckte att jag sa fel saker eller verkade konstig eller såg konstig ut. "Tänk om de inte tycker om mig."

På det sättet har jag inte känt på mycket länge. Pappa föreläste ju i många år om hur fel och dum och barnslig jag var och för det mesta trodde jag honom inte, men jag gjorde det tillräckligt många gånger för att det skulle göra otroligt ont och fylla mig med mycket oro och ångest. Jag har lärt mig att ingen kan tycka om mig för bara mig utan att det alltid handlar om vad jag presterar. (Sant är det ju faktiskt, vi kan inte bete oss hur som helst om vi vill ha uppskattning.) Så vid de få tillfällen jag verkligen ville bli omtyckt av en grupp människor gjorde jag mitt bästa och visste aldrig om det var gott nog.

I slutet av högstadiet kom jag över min osäkerhet. Något år efter att jag hade slutat träffa pappa började jag helt enkelt anta att de jag umgicks med tyckte om mig och jag var mig själv utan problem. Jag visste att det fanns de som inte tyckte om mig, men jag brydde mig inte det minsta om det utan såg det enbart som deras förlust.

Och sen träffade jag Big. Vi hade det bra i 1,5 år. Efter det började en långsam process där jag till slut kom fram till att ingen någonsin har älskat mig på riktigt och i och med att jag var så deprimerad att jag inte längre orkade ha någon (cool, social, glad, rolig) personlighet så fanns det inte längre någon som ens tyckte om mig. Jag lämnade Big med tanken att "okej jag är inte värd särskilt mycket, men jag är värd bättre än att spendera mitt liv med henne". Sedan började jag nyktra till och förstå vart skulden hörde hemma. Igen. Förhoppningsvis kommer jag efter en tid även denna gång komma över min osäkerhet helt.

I fikapausen och utanför lokalen efteråt kändes det, till skillnad från under den faktiska terapin, väldigt bra. "Vilka fantastiska personligheter! Vilka vackra, smarta, roliga kvinnor och vilken kraft det är i dem! Och. Här. Platsar. Jag. Tänka sig."

Socailt geni och aspiehag

2009-01-29T18:08:00.003+01:00

Jag är verkligen en aspiehag. Som faghag fast istället för bögar så är det folk med Aspergers Syndrom som gäller. Jag har två nära vänner och många bekanta som har AS. Jag föredrar att umgås med dem främst p.g.a. deras uppriktighet. Om ett aspie vill umgås med mig, ger mig sin fulla uppmärksamhet när jag pratar, ställer frågor och ger mig komplimanger så vet jag med säkerhet att de tycker om mig, tycker att jag är intressant, vill lära känna mig och verkligen menar allt det positiva de säger om mig. Jag står ut med att jag ibland kan få höra att de inte tycker om mina kläder alls eller att min nya frisyr är ett misstag, det är inte så farligt. De har inte värre saker att säga om mig, för hade de det så skulle de helt enkelt inte umgås med mig. Jag gillar inte överdriven artighet, falskhet och fåniga sociala spel. Den här världen behöver definitivt fler aspies.

Min kärlek är ömsesidig. Jag tror att jag hittills kan ha träffat ett enda aspie som inte har varit intresserad av mig över huvud taget. Denna person har ofta ignorerat mig nästan fullständigt och så oartig är sällan en neurotypsiker. Och det var okej, för då behövde jag inte ödsla dyrbar energi på att försöka få kontakt, det skulle förmodligen ha varit lönlöst i alla fall.

Liksom en faghag med bögar, har jag som aspiehag väldigt mycket gemensamt med aspies. Jag har själv funderat lite lätt på om jag möjligtvis själv har Asperger, men alla internet-test jag har gjort säger definitivt Nej. Jag är nämligen ett socialt geni. Med tanke på detta kan det tyckas väldigt märkligt att jag ens har övervägt att jag AS. Men jag har faktiskt så gott som alla andra symtom.

Specialintressen. Jag klarar absolut inte av att plugga ämnen jag inte gillar eller koncentrera mig på saker jag inte finner intressanta. Jag har inte kunnat slutföra min gymnasieutbildning bl.a. p.g.a. detta. Det är omöjligt för mig att "bara skärpa mig och få det gjort". Jag har haft några få underbara lärare som accepterat detta och låtit mig göra något jag tycker är roligt inom deras ämne och då har jag kunnat glänsa med min oerhörda kunskap och hela min förmåga att tala och skriva uttrycksfullt och engagerat. I slutet av högstadiet och under den tiden jag gick i gymnasiet så har jag haft MVG eller IG i kurserna jag har läst med få mellanting.

Känslighet för lukt och ljud. Detta har alltid påverkats av min grundstämning. När jag har varit riktigt deprimerad eller riktigt hyper (eller båda i en kombination) så har jag inte stått ut, men annars har det varit okej.

Finmotoriken duger bra nu. Men jag var 8 år innan jag lärde mig att knyta skorna vilket mina kompisar lärde sig när de var 5 år. Jag hade ful handstil ända upp i högstadiet. Det tog jättelång tid för mig att skriva en text för att jag behövde koncentrera mig så hårt på att få till bokstäverna. Jag var ett mysterium för lärarna med mitt långsamma skrivande av texter med helt och hållet korrekt stavning och grammatik. När jag var liten och inte ville anstränga mig så mycket så fick jag kvarsittning (ja jag växte upp med elitistiska läror) för att jag skulle öva på att skriva vissa siffror utan att göra dem helt uppåt väggarna fel. Jag fixade inte att hålla och dra i pennan på rätt sätt. Skrivstilslektionerna var en mardröm och jag var sämst av alla på att sticka när vi gjorde det i syslöjden i 7:an.

Jag har alltid haft stort kontrollbehov och när jag var liten hade jag massor av ritualer och egna rutiner i vardagen som jag bara var tvungen att följa. Jag åt mitt lördagsgodis efter ett i förhand bestämt mönster, använde alla mina sandlådeleksaker i samma följd varenda gång, arrangerade mina barbiedockor efter hur länge jag hade haft dem o.s.v. Jag blev extremt frustrerad när någon vuxen ville hjälpa mig med något för att de alltid gjorde fel och bröt mina fina mönster.

Jag är överdrivet logisk och har svårt att tänka "outside the box" inom många områden samtidigt som jag är överdrivet vidsynt och queer inom andra. Jag har svårt att förstå simpla skämt om sex (vilket folk skämtar mest om) och annat då jag hela tiden analyserar sönder dem och synar logik och fakta bakom. De som känner mig säger "du är för smart för att förstå".

Jag har under hela min uppväxt ägnat en liten (och ibland en större) tid varje dag åt att sitta och gunga fram och tillbaks och skratta för mig själv. När jag gick i högstadiet hade jag lärt mig att inte göra det i skolan, men hemma blev jag retad av min lillasyster. När jag var riktigt liten bankade jag även huvudet i väggen upprepade gånger.

Jag har alltid ansetts vara udda, vilket jag har varit stolt över. Jag ogillar mycket med de sociala spelen starkt, men jag förstår dem bättre än de allra flesta.
Jag läser av människors intentioner lätt som en plätt, förstår alltid hur alla känner och tänker om de berättar (jag är ingen tankeläsare, men jag behöver sällan noga förklaringar)och fungerar socialt i alla kretsar. Och då menar jag verkligen alla. Religioner, politisk uppfattning, klasstillhörighet, kulturer, nationaliteter, sexuell läggning, könsidentiteter, stilar, psykiatriska funktionshinder, alkohol & narkotika-vanor, ålder, språk, yrken, utbildningar, intelligenskvot - you name it! Ingenting är ett hinder nästan oavsett grad av extremism. Jag hanterar homofober bra generellt, men det går knappast att prata med folk som vill att jag och mina likar ska utrotas.

Jag kan snacka omkull poliser, försäljare och andra en gärna vill komma undan. Jag fick två Jehovas vittnen som ringde på min dörr att självmant och snabbt gå igen utan att vara det minsta otrevlig. Jag får alla andrahandskontrakt jag söker och alla jobb jag är kvalificerad för (vilket visserligen inte är så många). Jag kan medla mellan folk som bråkar, jag kan förklara ett fenomen på många olika sätt så att alla i en grupp förstår och jag kan spela vilken roll jag vill om jag skulle vilja vara någon annan än mig själv.

Jag tror att det är tack vare min sociala kompetens och min vilja att göra något gott utav den som jag drar till mig många olyckliga människor eller människor som bara känner att de inte riktigt passar in. Majoriteten av de som har stått mig allra närmast är psykiskt sjuka eller missbrukare och inte sällan både och. Resten av min bekantskapskrets består av queerisar, gays, transpersoner och som sagt aspies. Oftast är de alla fyra sakerna på en gång.
Och jag tackar och tar emot för de är de enda som har en suck av en chans att förstå mig.

Allvarlig Misshandel

2009-01-16T18:02:00.009+01:00

Jag var ju då på en kvinnofridsorganisation igår...
Jag intervjuades för om jag platsade i en samtalsgrupp som startar i februari. Jag fick bl.a. fylla i en enkät med påståenden om vad Miss Big hade gjort och sagt och hur ofta det förekom: aldrig, sällan, då och då eller ofta. Varje påstående hade olika poäng för dessa fyra alternativ. När hon som intervjuade mig hade räknat ihop dem så hamnade det inom ramen för "allvarlig misshandel".

Det fanns där svart på vitt framför mig. Vissa grejer som Big gjorde fanns inte ens med bland frågorna. Tänk att jag stod ut så länge ...fast det gjorde jag ju inte. Jag sjönk ju bara djupare och djupare ner i min depression.

I början efter att jag hade lämnat Big så kände jag mig väldigt lättad. Jag gratulerade mig själv till att jag gick efter bara 8 slag. Att jag eftersom jag var så medveten om problemet "kvinnomisshandel" inte lät det gå längre utan förstod att hon skulle göra det igen. För varje gång slog hon mig lite hårdare. Och jag förstod att det bara skulle bli värre, att det inte stämde som hon sa då och då: "det kommer inte att hända igen".

Men i princip allting utom de fysiska slagen har jag ursäktat. Och Big har naturligtvis hävdat att hon inte hade gjort något särskilt och visst var det ett jobbigt "gräl", men "Herre Gud vad känslig du är". Det är inget gräl om jag är lugn, inte arg och bara försöker få henne att lugna sig medan hon skriker ut förolämpningar och anklagar mig för allt mellan himmel och jord.

Hur kunde jag gå i den där fällan!?! Jag känner mig så jävla dum! Hur kunde jag inte inse att istället för att hjälpa mig och stå ut med mig när jag var så deprimerad, så var det hon som höll kvar mig i depressionen. Jag trodde att jag var smart.

Men vad jag än gjorde så var allting mitt fel. Att döma av hennes internetdagbok och alla sms hon har skickat till mig efter uppbrottet så tycker hon fortfarande att hon är oskyldig som ett lamm, hon har skrivit om hur mycket jag har "plågat och torterat" henne. Först nu när det tog slut med den där tjejen hon skaffade precis efter mig har hon skrivit några dagboksinlägg där hon funderar över vad hon kan ha gjort för fel.

Jag tror att det stämmer att jag har plågat och skadat Big. För ibland pockade min inre röst på och ibland så var jag ärlig med vad den sa. Jag förklarade för Big att när vi faktiskt hade grälat (som i att jag också skriker och är arg) och även ibland när "vi grälade" så har hon förstått att mina argument är de som håller, att jag har rätt. Och då fick en del av henne dåligt samvete. Big kände ångesten, men förträngde fullkomligt varför hon hade den. Hon kände bara att jag fick henne att må dåligt. Jag förklarade detta fenomen för henne. Hon hävdade att jag är en sådan retoriker att jag kan få allt jag vill att låta rätt och att t.o.m. hon som vet "sanningen" ibland trodde mig. Hon vände på allting.
Jag förklarade t.o.m. att det inte var kalla argument utan att jag kände att det stämde, som intuition. Det sa hon naturligtvis var helt idiotiskt.

När jag gick till den där organisationen var jag rädd att jag skulle få höra något i stil med "ja det hon gjorde var fel och jag förstår att du har haft det jobbigt, men här tar vi hand om allvarliga problem".
Så mycket har jag gått på det hon sa om hur känslig jag var och hur mycket jag överdrev och det hon sa några gånger som fick mig att känna kalla kårar men som jag ändå ursäktade på något sätt:

"Haha om du blir så här upprörd över en liten knuff så kan jag inte ens föreställa mig hur du skulle reagera om jag slog dig på riktigt".

Med "en liten knuff" menas t.ex. att upprepade gånger bli kastad mot en vägg eller ner på golvet.

Jag var skakig hela dagen efter det där mötet igår. Jag hade druckit ett glas juice, ätit en blodapelsin och lite nötter innan jag gick dit och drack en kopp svart kaffe där, men efteråt åt jag ingenting på hela dagen och jag märkte det inte ens. "Allvarlig Misshandel Allvarlig Misshandel Allvarlig Misshandel" ringde i mitt huvud ända till läggdags.

Jag var inte galen.
Det var inte mitt fel.

Jag hade inte tänkt mig ett långt inlägg från början, men alla tankar och minnen forsar över mig som havsvågor.

Alla de där stunderna när det var som jobbigast, under många av våra "gräl", så fick jag en känsla av att "det här har hänt förut". Jättejättegamla minnesbilder kom upp, en bråkdels sekund långa: Jag såg mig själv och pappa. Och jag tänkte att Big var precis som pappa, men sedan försvann det. Jag släppte det, jag formulerade inte en hel mening i huvudet. Det var bara jättesnabbt "Big - pappa".

Att jag blev misshandlad psykiskt (och vid några enstaka tillfällen även fysiskt) av min far har jag varit fullt medveten om och berättat om för alla som har frågat vad dealen är med att jag inte umgås med honom längre. Men att jag blev misshandlad av Big under en så lång tid (innan och mellan de där 8 fysiska gångerna) förstod jag inte. Helt. En del av mig hade det fullkomligt klart för sig. Men den där lilla rösten tynade bort och blev så svag efter ett tag.

Hopp

2009-01-15T05:06:00.009+01:00

2009 börjar redan arta sig till att bli ett GOTT nytt år.

* Jag har börjat på komvux igen (efter att ha varit heltidssjukskriven sedan i maj). Jag går bara en dag i veckan så det har bara varit en skoldag hittills, men än så länge känns det i alla fall BRA. Jag lyckades t.o.m. lämna in den första hemuppgiften redan dagen efter.

* Jag har äntligen blivit aktuell på psyk i Östermalms upptagningsområde. Jag träffade läkaren igår och jag fick verkligen klart för mig riktigt hur illa jag har blivit bemött i Huddinge.

För det första var hon trevlig.

För det andra uttryckte hon hur viktigt det var att jag fick mer hjälp än medicin och den samtalskontakt jag har på ungdomsmottagningen.

För det tredje satte hon faktiskt igång att arbeta: Hon berättade att hon ville remittera mig till en mottagning som fanns i samma byggnad för att de hade tätare patientkontakt än den allmänpsykiatriska och ett särskilt team för personer med självskadebeteende. Hon sa att hon skulle skriva en remiss så fort som möjligt och hade ett inplanerat möte med dem om tre veckor, men förhoppningsvis skulle jag redan ha fått en kontakt där då.

För det fjärde så föreslog hon att Lamictal-dosen skulle höjas och jag fick ett nytt Stilnoct-recept, men innan hon skrev ut så bad hon mig att vara uppmärksam på biverkningarna och uppmanade mig att ta kontakt med henne genast om jag fick dem. (Lamictal har få biverkningar, det är sällan en får dem - men de som finns är rätt allvarliga.) Hon frågade om det fanns en risk att jag överdoserade Stilnocten och efter att jag försäkrat henne om att jag inte hade några sådana planer så sa hon åt mig att bara ta dem 3 ggr i veckan.

Jag har dessutom hört på omvägar att hon skriver otroligt bra och tydliga intyg till Försäkringskassan om en behöver det.

Innan jag går vidare med punktlistan tänker jag jämföra med Huddinge:

- Jag bad om hjälp varje gång jag var där, jag frågade flera gånger vad de hade för insatser, jag förklarade ingående hur jag mådde och vad jag hade för problem, jag sa att ge mig någonting VAD SOM HELST GÅR BRA BARA DET HÄNDER NÅGOT! Jag fick beskedet att "du får ju medicin och du har redan en samtalskontakt, det finns inget mer".

- Jag var alltid tvungen att be min läkare att höja dosen, be om ny medicin samt fråga om biverkningar själv. Och han skrev ut. Utan att fråga, utan att varna och mycket på en gång så att jag inte skulle behöva en ny tid på ett bra tag.

- Varje gång jag bad om något konkret som sjukgymnastik eller att kolla upp vad socialpsykiatrin hade att erbjuda så tog de dem flera månader i de fall de gjorde något över huvud taget.

- Läkaren frågade hur jag mådde varje gång vi sågs, men han brydde sig aldrig om svaret. Jag förklarade att jag blev sämre och sämre och att hela mitt liv höll på att falla samman, han måste ha sett mig sjunka djupare och djupare under nästan ett helt år som jag gick hos honom. Några enstaka gånger frågade han bara om jag ville bli inlagd. Han sa inte ens någonting när jag förklarade att jag hade blivit så förvirrad och okoncentrerad av den långa nedstämdheten att jag inte kom ihåg att ta mina mediciner och gick vilse i bekanta kvarter. Jag kände starkt att han inte brydde sig om ifall jag levde eller dog.

- När jag skulle ansöka om aktivitetsersättning skrev han ett ofullständigt intyg så Försäkringskassan sa att om de inte fick mer information så skulle de avslå min ansökan. När jag berättade detta för honom så ville han inte komplettera utan sa bara att de var fåniga. Jag fick själv skriva flera A4-sidor och få honom att skriva under. Lyckligtvis beviljades jag pengar efter det.

Okej, nu går jag vidare med de positiva punkterna:

* Jag har även blivit aktuell på Östermalms stadsdelsförvaltning och utreds nu för om jag kan få boendestöd eller andra hjälpinsatser. Jag ska aldrig mer (är uppväxt här) flytta från detta underbara område som faktiskt har pengar och resurser!

* Jag har själv tagit kontakt med en kvinnofridsorganisation och jag ska intervjuas för om jag kvalificerar för samtalsgruppen de har. Första mötet jag har med dem är idag. Jag hoppas att det faktum att det var en kvinna som slog mig inte ska spela någon roll. Jag har inte riktigt lust att vända mig till RFSL då mitt ex är bekant med några som arbetar där. Självklart håller de tystnadsplikten, men det kan ändå bli obekvämt. I det här fallet är det verkligen jobbigt att gay-världen är så liten.

* Mormor gav mig ett tips på en "dator-doktor" som inte var så dyr så nu är min skruttiga gamla labtop nästan som ny igen. Jag kan göra nästan allt jag vill på den. Det kan tyckas vara ganska oviktigt, men jag är verkligen i stort behov av en fungerande dator. Alla mina närmaste vänner bor i andra städer, jag pluggar igen, ett av mina största intressen är att skriva och jag gör alla mina ärenden över internet. Dessutom behöver jag underhållningen den ger.
Det är bara en grej: Den verkar inte vilja installera om Adobe Flash Player så jag kan inte se på YouTube. Om någon vet vad det kan bero på så får ni gärna berätta det för mig.

* Hela jullovet har massor av släktingar som inte bor i Stockholm varit här. Jag börjar känna mig som en del av mammas sida av släkten igen. Och mamma har nästan helt blivit av med sin homofobi.

* Jag har en etablerad kontakt med ett personligt ombud som hjälper mig med myndighetskontakter. Jag har haft henne sedan i november (tror jag) och nu känner jag att jag kan lita på henne. På vårt första möte i år (för typ två veckor sedan innan allt satte igång) sa jag att jag inte trodde särskilt mycket på att det fanns hjälp att få. Hon sa att hon aldrig någonsin hade givit upp en klient innan allt var ordnat och att vad som än händer så skulle hon finnas kvar. Och jag trodde henne.

Tack vare allt detta så har jag inte velat dö på 4 dagar i sträck, vilket det är det längsta på många månader.

Nytt tomt blad... typ.

2008-12-31T13:52:00.008+01:00

You Had a Bad Year

Your year was horrible. There's no other way to say it.

A lot went wrong for you, and you're still recovering from it.

The good news is that things probably won't get worse for you.

So look forward to the new year, where things will hopeful be much better!

How Did Your Year Rate?

Så sant som det är sagt: Det kan inte bli värre!
Jag kan inte säga att det det kommer att bli bättre för det vet jag inte. Det kan förbli det samma. Men jag skulle bli riktigt förvånad om detta år blev värre.

Inte för att det inte kan hända mig fler fruktansvärda saker, men ingenting kommer att gå upp mot allt som varit med Miss Big. Det är det värsta som har hänt mig och jag kommer inte låta något liknande hända mig igen. Jag har gått ur det här visare, men för första gången i mitt liv så ser jag det inte som något positivt. Alla andra erfarenheter har jag förstått meningen med, men detta tycker jag att jag kunde ha blivit besparad.

Att älska så som jag gjorde och att tacka Gud för att jag fick uppleva det, att kämpa så som jag gjorde för att jag var övertygad om att det skulle bli värt det - för att sedan tvingas ge upp och förstå hur mycket jag har förlorat i denna kamp, hur mycket jag hade satt som insats och att allt det är helt oåterkalleligt. Jag måste börja om från början och bygga upp ett vuxet liv från grunden. Ca 3,5 år åt helvete.

Det stämmer att Miss Big och jag bara var ihop i 2 år och 10 månader, men hon förstörde så mycket mer än så. Den självkänsla, den trygghet och det nätvärk av vänner jag började skapa för ca 3,5 år sedan har hon sakta slaktat ett stycke i taget. Och det gör så ont att inse hur förbannat korkad jag har varit, hur jag har låtit henne trampa sönder fler och fler bitar av mig och mitt liv. Jag trodde att jag var smart. Inte rent intellektuellt, det vet jag fortfarande att jag är. Men jag trodde att jag också känslomässigt, mentalt och socialt var på en hög nivå.

Jag får försöka se det som att jag i alla fall listat ut hur en inte ska göra på många områden. Så kanske går det lite bättre nästa gång. Ifall att det faktiskt blir en nästa gång, helt omöjligt känns det inte.

2009 here I come.
Gott nytt år!

Trodde jag ja!

2008-11-28T10:31:00.003+01:00

Jag hade inte terapi igår. Jag åkte dit och ringde på, men ingen öppnade. Jag ringde hennes nummer typ 4 ggr, men hon svarade inte. Hon måste fortfarande vara sjuk, men varför hade ingen informerat mig om det då? Hon brukar informera mig vid varje tillfälle om hon är sjuk så hör jag ingenting så blir det av även om hon var sjuk på förra tiden.

Det kändes lite likt då jag trodde att min katt hade slutat kissa i sängen för att hon inte hade gjort det på 3 dagar. Jag kände mig helnöjd och gratulerade mig till att jag äntligen lyckats få henne att förstå att hon enbart får uträtta sina behov i lådan, för att nästa dag upptäcka en extra stor pöl på täcket. Nu får hon sova i köket tills vidare, för jag orkar inte med fler nattliga tvätt-sessioner.

Båda gångerna hoppade det fram gubbar med skyltar i mitt huvud som det stod "Surprise!" och "Känn dig blåst!" på.

14 dagar

2008-11-27T09:59:00.003+01:00

Idag ska jag äntligen ha terapi. Medan min terapeut har haft semester i en vecka för att sedan bli sjuk så att jag fick två veckor utan terapi så har jag hunnit med att:

* få reda på att min mosters cancer spridit sig till hjärnan och att det inte finns mycket hopp kvar
* motta och svara på ett antal otrevliga mail från Miss Big (jag borde sluta kalla henne det nu, vad sägs som "äckelpuckot från helvetet"?)
* ha det svarta skynket runt hjärnan tre dagar i sträck som gör att mina tankar enbart kretsar kring döden
* ha massor av ångest som benzon jag får utskriven inte hjälper mot
* gråta
* leva på skräpmat vilket har gjort att jag ständigt har varit spyfärdig (jag är typ ortorektiker i vanliga fall)

Jag vet inte ens om jag vill gå idag. Ibland känns det som att det bästa vore att stänga av fullständigt och leva som en robot.

Västtrafik nobbar affischer

2008-11-25T08:27:00.006+01:00

Hemsidan umo.se är ungdomsmottagningarnas nya skyltfönster på nätet. Där kan unga få råd om kropp och själ, om vänskap och relationer, om att må dåligt, om sex, preventivmedel, könssjukdomar och en hel rad andra saker som unga kan undra över.
Sajten invigdes förra veckan av jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och socialminister Göran Hägglund. Nästa vecka ska sajten lanseras med affischkampanjer i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Men i Göteborg körs bara ena halvan av kampanjen. Affischen med en tjej och texten "Vill du se mig göra nåt jag tycker om?" var OK för Västtrafik. Däremot ratades affischen med två killar och texten "Vill du se oss sätta på en kondom?"
- Vi tror att resenärerna skulle uppleva den som stötande, säger Västtrafiks presschef Kristian Ördell.
Reklamen på Västtrafiks fordon sköts av byrån Wall Street Media. När de är osäkra på om ett budskap håller sig inom Västtrafiks ramar kontaktar de sin uppdragsgivare för konsultation. Kristian Ördell säger att Västtrafik bara stoppar någon kampanj om året. Och att det handlar om att resandet inte ska upplevas som obehagligt.
- Vi har absolut inte något emot budskapet, men vår erfarenhet är att resenärer reagerar negativt på denna typ av reklam. Många betraktar spårvagnen eller bussen som sitt förlängda vardagsrum.
Mia Öster jobbar på ungdomsmottagningen i Strömstad och är samordnare för sexuell hälsa i Fyrbodal. Hon tycker Västtrafiks förklaring om att ta hänsyn till trafikanterna är tunn.
- Många av de som reser med Västtrafik är ju unga. Och nu äntligen finns en jämställd, normkritisk och kvalitetssäkrad sida för unga mellan 13 och 25 år och då väljer Västtrafik bort ena halvan av målgruppen. Det kallas väl diskriminering.
Umo.se har producerats av personerna bakom nätsajten sjukvardsradgivningen.se med statliga pengar.

Varför säger ingen det uppenbara? Affischen med de två killarna togs bort för att den skulle kunna tolkas som homoerotisk medan affischen med tjejen fick vara kvar för att den passar in bland all heterosexistisk reklam som gladligen sätts upp i folks "förlängda vardagsrum".

Men det är i alla fall bra att många organisationer som jobbar med ungdomar börjar bli lite queerare.

Soundtrack: Sheena is a punkrocker

2008-11-10T00:22:00.010+01:00

Igår var det fars dag. Gissa vem som fullt medvetet lät bli att höra av sig till sin kära far...

Istället för familjeliv så har denna helg handlat om sexliv:

På fredagen blev jag intervjuad i två och en halv timme om svensk sexualupplysning av en fransyska jag träffade på Sexdagarna på Stockholms Universitet i en extremt gammaldags och lyxig våning precis vid Mariatorget. Det var först när jag promenerade hem som det slog mig att det kändes fullkomligt naturligt och inte på något sätt upphetsande att snacka sex i flera timmar.

Jag har faktiskt gjort det ganska många gånger de senaste åren. För fem-sex år sedan hade det gjort mig ordentligt uppkåtad, men nu är sex ett rent politiskt ämne för mig tätt sammanflätat med feminism och HBT-frågor och det engagerar mig på samma sätt som frågor om klass, rasism, djurrätt, miljö och övrig politik gör. Det vill säga ganska mycket på ett intellektuellt plan, men rätt så lite känslomässigt. Just nu förbannar jag mest min medvetenhet. Allt var så mycket enklare på den tiden då det gick att svänga förbi Mc Donalds på väg hem från shoppingrundan eller sleva i sig en burk makrill för några kronor eller avnjuta en rome & coke som någon i min bekantskapskrets gladeligen köpte ut åt mig. Att jag så sorglöst trodde mig veta precis vad jag ville berodde väl snarare på få levnadsår och brist på smärtfyllda upplevelser än borgerliga ridåer. Men ändå. Det hade varit skönt att nöja sig med att ens liv handlade om amerikanska filmer, att få ligga med i princip vem som helst bara för att få ligga, att fika och skratta med kompisar och att klara av skolan och att försöka att inte snooza så länge på morgnarna att en inte hann äta frukost.

Resten av helgen har ägnats åt Sex and the City-maraton och så prövade jag äntligen min nya vibrator som jag köpte för lite av födelsedagspengarna.

Remember remeber the fifth of November

2008-11-05T13:03:00.005+01:00

Min mamma kommer hit och hälsar på mig om ca 2 timmar. Jag har ingen ren disk kvar, mitt hår är otvättat, katten har kissat i soffan, alla papper på mitt skrivbord ligger i stora osorterade högar och tvätten jag tvättade inatt är inte hopvikt. Kommer hon att förstå att jag inte har kontroll över allting nu? Kommer hon förstå att jag inte mår så jättebra? Jag vet inte vad jag hoppas på ska hända. Jag har alltid dolt min sjukdom, men aldrig ljugit.

Min terapeut säger att en inte mår bra av att ha stora hemligheter. Det är nog sant, men är det inte bättre än alternativet? Att alla ska oroa sig och ringa och fråga ut mig och kräva att jag stillar deras oro. Så blev det när jag var minderårig och bodde på stödboende och behandlingshem. Personalen hade skyldighet att berätta om allt jag gjorde för mor och far och mor ringde upp hela släkten för att prata av sig och på alla släktträffar stirrade alla på mig och viskade: "Bor hon på behandlingshem och är psykiskt sjuk? Hon ser ju faktiskt normal ut." De närmaste frågade ut mig och accepterade aldrig att jag inte hade lust att prata om det. Så vill jag i alla fall inte ha det.

Men jag är vuxen nu och jag tror inte att jag nödvändigtvis kommer att bry mig så mycket om vad de säger och det är mycket lättare att undvika folk nu. Dock finns det en stark röst i mig som verkligen inte vill att alla ska tycka att jag är misslyckad och att jag har fördärvat mig själv för då vet jag att jag kommer att tycka det också. Det gör jag redan lite grann.

Jag ska nog gå och städa undan det värsta nu. Men disken orkar jag nog inte göra någonting alls åt.

RE: Min nästa USA-resa lär innehålla Gay Clubbin'

2008-10-21T18:26:00.004+02:00

Det går att se det på det här sättet också:

* Jag har kommit på vad jag vill bli och när jag orkar kommer jag att börja plugga de ämnena som krävs och kommer inte dra på mig mer onödiga studieskulder.
* Jag har frigjort mig ordentligt och lämnat kvinnan som slog mig.
* Jag har ekonomisk trygghet utan att behöva jobba.
* Jag har överlevt så mycket att det är troligt att jag är odödlig.

2008-10-21T18:23:00.001+02:00

Det finns dom som gjort dig illa,
det finns dom som inget vet,
det finns dom som gjort en grej av
att sprida ut din hemlighet,

det finns dom som stal din stolthet ,
det finns dom som tog ditt mod
och dom som ingenting förstod.

Dig som ingen känner,
dig som ingen ser,
du som saknar vänner,
och knappt vill andas mer,

hör på mig min kära,
hur ska jag få dig att förstå,
du måste resa dig och gå.

Vägen tom och öde,
gryningsljuset klart,
du står vid busshållplatsen,
bussen kommer snart.

Nu lämnar du allt gammalt,
här tar din barndom slut,
nu tar du steget ut.

Och när du har rest dig,
vänd dig inte om,
det finns ingen väg tillbaka,
varifrån du kom.

Och allt dom ville ge dig,
har du rivit och förstört,
allt dom hade att säga,
har du redan hört.

Men det finns nåd för nya världar,
mycket större än den här,
nya skapelser och tider,
nåd för allt som blir och är.

Och alla deras lögner
betyder ingenting,
tro mig när jag säger,
skammen var aldrig din.

Och du är inte ensam,
det finns dom som följer dig,
dom vet hur det är,
för dom har själva varit där.

Du är inte ensam,
det finns nån som går vid dig,
han vill att du ska veta
att han har det som du.
Som du.

- Jonas Gardell

Min nästa USA-resa lär innehålla Gay Clubbin'

2008-10-15T04:40:00.006+02:00

Jag är 21 år idag och jag har uppnått:

* Oavslutad gymnasieutbildning
* Nyblivet singelskap
* Sjukskrivning för ett år
* Tre depressioner varav två djupa
* Socialbidrag

Yippie Yay! Inte.

I blame my parents pt. 1

2008-10-13T02:25:00.007+02:00

Det är fruktansvärt svårt för mig att acceptera att jag inte är perfekt eller med hjälp av några enkla knep kan bli det. Jag har blivit strikt uppfostrad att aldrig någonsin göra några misstag.

Hela min samvaro med min far gick ut på att han skällde ut mig alternativt att jag trippade runt på tå för att inte synas och höras för att väcka det sovande odjuret i honom. Allting gick ut på att inte säga någonting som likande en åsikt för att den kanske inte skulle stämma överens med hans och att hålla reda på alla detaljer. Om jag hade lite för bråttom in - för att ett favoritprogram på tv redan hade börjat eller för att jag behövde gå på toaletten - när jag kom hem från skolan och kastade av mig ytterkläderna i alla hast och sedan glömde bort att gå tillbaka ut i hallen för att ställa till rätta innan han kom hem så var hela resten av dagen förstörd. Att slinta med tungan och häva ur sig något som var alldeles för barnsligt eller korkat, att glömma bort att ställa in mellanmålsdisken i diskmaskinen eller att skojtjafsa lite med lillasyrran var absolut förbjudet. Det följdes av timlånga utskällningar. Inte ens om jag bad om ursäkt direkt och erbjöd sig att åtgärda allt han tyckte att jag ställt till med så slapp jag undan. Den snabbaste utvägen var att bara vara helt tyst i början tills det blev dags att säga "ja visst" "okej" och "jag ska inte göra om det" när han började lugna ner sig. Men jag använde mig inte så ofta av den taktiken. Jag märkte att det gjorde ont längre tid efteråt om jag bara tigit än då jag försökt att försvara mig trots att utskällningen då alltid blev mycket värre.

Det jag tyckte var allra hemskast då, var att min lillasyster aldrig behövde utstå allt det där. Hon blev bara tillsagd en gång om hon gnällde om godis i affären och sen var hela episoden glömd. En gång fick vi en vattenkaraff i glas med två matchande fina glas att ha i lekstugan. Jag tyckte att det var fantastiskt att få ha något fint och riktigt där och inte bara massor av omaka avlagda kaffekoppar och muggar och sandlådeleksaker. Vad gör då ungen? Naturligtvis tappar hon ett av glasen i marken innan vi hunnit använda dem en enda gång. Glaset går i tusen bitar och jag blir jättearg. Men pappa bara rycker på axlarna och säger att "shit happens, det gör ingenting". Det var så fruktansvärt orättvist! När jag ramlade och slog mig och skrapade upp byxorna och huden på ena knät blev jag kallad "klumpeduns" och "dumhuvud" för att jag inte kunde gå ordentligt och för att jag inte fattade att jag måste ta mig mer försiktigt fram. Min lillayster kunde t.o.m. kommentera pappas ölmage utan att få mer än ett skratt och ett vänligt "hörru du, så säger man inte".

Jag förstod redan som liten att mycket av pappas beteende var farmor och farfars fel. Att pappa själv inte hade haft det så bra när han var liten. Men jag kunde inte för mitt liv begripa varför jag var tvungen att göra allting perfekt hela tiden medan lillasyrran fick göra vad hon ville.

Det var över 7 år sedan jag sade upp kontakten med min far, men hans ord och idéer sitter i. Jag får alltid ångest så fort jag klantar till någonting, som att missa bussen, spilla något på mig när jag äter eller slinta med pennan när jag skriver någonting så att det blir ett streck eller lite kludd på pappret. Jag kan inte gå och lägga mig utan att se till att allting står på sin rätta plats i lägenheten och inte allt för sällan måste jag gå upp ur sängen och kontrollera att dörren är låst och att spisen är av och kylskåpet stängt flera gånger om. Jag klarar inte ens av om någon annan ställer till något i mitt hem som att ställa en tom tekopp ifrån sig på mitt skrivbord istället för att gå och diska ur den så fort de druckit ur eller Gud förbjude att de tar ut en bok ur min bokhylla och sedan ställer tillbaka den på fel plats eller kanske inte ställer tillbaks den alls. Direkt är jag där och plockar ihop eller plockar in, städar och ordnar för om jag låter bli så kommer jag inte kunna fortsätta att ha trevligt.

Jag har ändå blivit så mycket bättre. I högstadiet var det alla rätt på alla prov som gällde. Om jag fick MVG+ och bäst i klassen spelade ingen roll, fanns där något fel så var det inte bra utan på sin höjd ett "okej" resultat. Numera vet jag att det inte går att kontrollera precis allt. Men allting som jag kan kontrollera vill jag kontrollera och göra 100% perfekt.

Det är egentligen inte konstigt att det är på det här viset. Om minsta obetydliga snedsteg utan undantag blivit betingat med ilska och ångest, varför skulle jag sluta uppbåda dessa känslor bara för att far inte längre finns i mitt liv? Det är ju fortfarande så att alla tycker att jag är så mycket coolare när jag lyckas med allt än om jag är som alla andra vanliga dödliga. Ingen tittar på en två gånger om en är som alla andra utan särskilda talanger eller egenskaper.

I filmen Gia säger en man till huvudpersonen Gia: "This is life, not heaven. You don't have to be perfect."
Jag vet att jag inte måste, men jag mår fan så mycket bättre när jag har lyckats bättre än någon annan.

Jag har ingenting mer att förlora

2008-10-04T02:53:00.008+02:00

Absolut ingen orkar med min depression längre. Min terapeut har varit irriterad och frustrerad de senaste tre (?) sessionerna. Hon säger att jag verkar vilja vara kvar i min depression, att hon bara stöter på väggar när hon pratar med mig och att jag är så pessimistisk.

Well duh. Allt sånt där med promenader och att göra saker en tycker om och att hålla kvar hoppet och fortsätta kämpa och tvinga sig själv, fungerar bara på människor som har en mild depression. Jag gjorde alla sådana saker när den här depressionsperioden började våren 2007. Jag såg till att få motion, äta rätt, ta extra vitaminer, umgås med människor jag tycker om och försöka ha en meningsfull vardag på alla sätt. Att jag var så duktig fördröjde säkert processen, men långsamt blev jag ändå sämre och sämre.

Sedan våren 2008 har jag mått fruktansvärt dåligt. Det finns inte längre någonting som jag tycker är roligt, någonting som glädjer mig. Mina intressen är fortfarande halvkul och jag ägnar mig åt dem varje dag. Jag orkar dock inte träffa människor längre, men jag försöker göra det ibland i alla fall.

Och jag skaffade mig en terapeut för snart 1 år sedan. Det har hjälpt en del, jag har blivit uppmuntrad, fått lite extra glöd, kommit på hur jag ska lösa en hel del vardagssituationer. Inga stora insikter dock och ingenting som har stoppat mitt långsamma fall ner i depressionsträsket.

Förra gången jag var så här deprimerad bodde jag på behandlingshem. Jag gick hos deras terapeut och efter ett halvår blev jag friskförklarad för det blev bara bättre och bättre hela tiden. Jag flyttade ut och började leva mitt liv, det var tidig vår 2006. Jag fick alltså 1 år.

Det kanske är så att jag bör flytta in på behandlingshem igen med allt vad det innebär. För det hjälpte ju. Men om jag då lyckas bli frisk, vad är det som säger att det inte börjar om igen 1 år senare? Absolut ingenting. Jag skulle behövt ha kvar min dåvarande terapeut förstås. Och lite mer stöd också. Jag ville ha det, men socialtjänsten sa att jag var högfungerande och lämnade mig vind för våg.

Jag är helt ensam nu. Jag har inte längre någon partner, jag träffar aldrig mina vänner längre och jag har bara väldigt sporadisk och ytlig kontakt med min familj. Jag är vuxen och går inte i en skola där personalen kommer att uppmärksamma att "allt inte står rätt till med Linn" och socialtjänsten kommer inte att känna sig skyldiga att hjälpa mig för jag är inte minderårig längre och de bryr sig inte om att mina föräldrar inte har tagit sitt ansvar för nu är jag myndig så de har inte längre något ansvar. Allting som hände när jag var yngre förväntas jag kunna handskas med själv nu. Om jag är så jobbig att jag insjuknar i depression så är det mitt eget fel.

Landstinget har jag haft kontakt med hela tiden. De har tittat på medan jag har blivit sämre och sämre. Jag har bett om hjälp hela tiden, men de säger att jag redan har en terapeut och att medicinerna inte har hjälpt och att de inte finns någonting mer de kan göra. Utom möjligtvis ECT-behandling. Så det är väl det som återstår nu. Jag tycker att det verkar läskigt, med närminnesförlust och allting, men jag har ingenting mer att förlora. Jag har en läkartid den 21:a oktober, jag får ta upp det då. Jag lär väl fortsätta gå till min terapeut också, trots att det inte är så lockande då hon kanske kommer att fortsätta sitta och störa sig på mig hela timmen. Jag ska fråga om hon tror att ECT är en bra idé. Det kan ju ta bort lite av depressionen så att jag känner mig mer redo att gräva i min barndom eller vad som nu kan behöva göras.

Vad vet ni om ECT? Har ni genomgått det eller känner ni någon som har genomgått det? Vad säger era erfarenheter?

MS Paint

2008-10-02T00:58:00.003+02:00

Jag brukade ofta leka med Paint när jag hade ångest förut, men när jag avinstallerade explorer på min dator följde MS Paint av någon konstig anledning med. Det kom inte tillbaka igen trots att jag återinstallerade explorer. Är det någon som vet vart jag skulle kunna ladda ner MS Paint eller köpa det billigt? Att installera om hela datorn är inte ett alternativ.

Personality in order

2008-10-02T00:32:00.006+02:00

När en vän till mig såg texten i OCDP-inlägget så skrev hen ett brev till mig och det gick så här:

"Till min kära vän och broder XXX (intern grej, det där med bröder).

XXX är en tänkande, troende och framför allt älskande varelse som har den stora gåvan att betrakta och bemöta andra människor utan att låta sig förblindas av fördomar som rör etnicitet, kön, sexuell läggning, klass, religiös tro eller politisk tillhörighet.

Hen har en djup respekt för hela Skapelsen, ett socialt patos utöver det vanliga, en inneboende längtan efter att göra något gott för sina medmänniskor, för djuren, Herrens hela natur och det samhälle hen lever och verkar i.

XXX är en stark personlighet med empati och förståelse gentemot alla människor, i synnerhet de som på ett eller annat sätt känner sig utstötta eller annorlunda i samhällets ögon. Hen strävar efter att leva i samklang med Skapelsen utan att enbart tänka på sitt eget bästa och om fler människor var lika konsekventa som hen i frågan om att praktisera sina goda principer så skulle världen vara en betydligt vackrare plats att leva på.

Hen är dessutom ljuvligt söt...

I kärlek - din broder XXX <3"

Vad är en egentligen utan vänner? Vad gör en utan sådana människor?

OCD & OCDP

2008-09-30T02:27:00.009+02:00

While Obsessive-Compulsive personality disorder (OCDP) sounds similar in name to obsessive-compulsive anxiety disorder, the two are markedly different disorders. People with obsessive-compulsive personality disorder are overly focused on orderliness and perfection. Their need to do everything "right" often interferes with their productivity. They tend to get caught up in the details and miss the bigger picture. They set unreasonably high standards for themselves and others, and tend to be very critical of others when they do not live up to these high standards. They avoid working in teams, believing others to be too careless or incompetent. They avoid making decisions because they fear making mistakes and are rarely generous with their time or money. They often have difficulty expressing emotion.

Symptoms of Obsessive-Compulsive Personality Disorder:

* Need for perfection and excessive discipline
* Preoccupation with orderliness
* Inflexibility
* Lack of generosity
* Hyper-focus on details and rules
* Excessive devotion to work

The potential for improvement with treatment is better for obsessive-compulsive personality disorder than for other personality disorders. (Wow liksom, äntligen har jag gjort någonting rätt - jag skaffade rätt personlighetsstörning.) A combination of medication and therapy tends to yield positive results.

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet.

2008-09-27T21:20:00.008+02:00

På den andra raden i rubriken på den här bloggen har jag skrivit att jag kan ta mig igenom dagen. Det kan jag. Allt jag behöver göra är att sova. Kanske också surfa lite, laga ett mål mat, se på en film och läsa en stund. Om jag har energi över efter allt det där så händer det att jag städar, går ut och gör ett ärende eller ringer ett samtal. Det är inte så svårt. Mer eller mindre jobbigt varje dag, men inte svårt. Jag skulle vilja lära mig att inte bara ta mig igenom dagarna, utan även att göra något av dem! Den enda riktiga aktiviteten jag gör nu för tiden är att gå i terapi 1-2 ggr i veckan. Det tar 2,5 h varje gång p.g.a. resvägen och det är stimulerande så det är ändå någonting. Men de resterande 5-6 dagarna i veckan vill jag göra någonting av. Frågan är nu: Hur?