onsdag 31 december 2008

Nytt tomt blad... typ.




You Had a Bad Year



Your year was horrible. There's no other way to say it.

A lot went wrong for you, and you're still recovering from it.

The good news is that things probably won't get worse for you.

So look forward to the new year, where things will hopeful be much better!




Så sant som det är sagt: Det kan inte bli värre!
Jag kan inte säga att det det kommer att bli bättre för det vet jag inte. Det kan förbli det samma. Men jag skulle bli riktigt förvånad om detta år blev värre.

Inte för att det inte kan hända mig fler fruktansvärda saker, men ingenting kommer att gå upp mot allt som varit med Miss Big. Det är det värsta som har hänt mig och jag kommer inte låta något liknande hända mig igen. Jag har gått ur det här visare, men för första gången i mitt liv så ser jag det inte som något positivt. Alla andra erfarenheter har jag förstått meningen med, men detta tycker jag att jag kunde ha blivit besparad.

Att älska så som jag gjorde och att tacka Gud för att jag fick uppleva det, att kämpa så som jag gjorde för att jag var övertygad om att det skulle bli värt det - för att sedan tvingas ge upp och förstå hur mycket jag har förlorat i denna kamp, hur mycket jag hade satt som insats och att allt det är helt oåterkalleligt. Jag måste börja om från början och bygga upp ett vuxet liv från grunden. Ca 3,5 år åt helvete.

Det stämmer att Miss Big och jag bara var ihop i 2 år och 10 månader, men hon förstörde så mycket mer än så. Den självkänsla, den trygghet och det nätvärk av vänner jag började skapa för ca 3,5 år sedan har hon sakta slaktat ett stycke i taget. Och det gör så ont att inse hur förbannat korkad jag har varit, hur jag har låtit henne trampa sönder fler och fler bitar av mig och mitt liv. Jag trodde att jag var smart. Inte rent intellektuellt, det vet jag fortfarande att jag är. Men jag trodde att jag också känslomässigt, mentalt och socialt var på en hög nivå.

Jag får försöka se det som att jag i alla fall listat ut hur en inte ska göra på många områden. Så kanske går det lite bättre nästa gång. Ifall att det faktiskt blir en nästa gång, helt omöjligt känns det inte.

2009 here I come.
Gott nytt år!

fredag 28 november 2008

Trodde jag ja!



Jag hade inte terapi igår. Jag åkte dit och ringde på, men ingen öppnade. Jag ringde hennes nummer typ 4 ggr, men hon svarade inte. Hon måste fortfarande vara sjuk, men varför hade ingen informerat mig om det då? Hon brukar informera mig vid varje tillfälle om hon är sjuk så hör jag ingenting så blir det av även om hon var sjuk på förra tiden.

Det kändes lite likt då jag trodde att min katt hade slutat kissa i sängen för att hon inte hade gjort det på 3 dagar. Jag kände mig helnöjd och gratulerade mig till att jag äntligen lyckats få henne att förstå att hon enbart får uträtta sina behov i lådan, för att nästa dag upptäcka en extra stor pöl på täcket. Nu får hon sova i köket tills vidare, för jag orkar inte med fler nattliga tvätt-sessioner.

Båda gångerna hoppade det fram gubbar med skyltar i mitt huvud som det stod "Surprise!" och "Känn dig blåst!" på.

torsdag 27 november 2008

14 dagar



Idag ska jag äntligen ha terapi. Medan min terapeut har haft semester i en vecka för att sedan bli sjuk så att jag fick två veckor utan terapi så har jag hunnit med att:

* få reda på att min mosters cancer spridit sig till hjärnan och att det inte finns mycket hopp kvar
* motta och svara på ett antal otrevliga mail från Miss Big (jag borde sluta kalla henne det nu, vad sägs som "äckelpuckot från helvetet"?)
* ha det svarta skynket runt hjärnan tre dagar i sträck som gör att mina tankar enbart kretsar kring döden
* ha massor av ångest som benzon jag får utskriven inte hjälper mot
* gråta
* leva på skräpmat vilket har gjort att jag ständigt har varit spyfärdig (jag är typ ortorektiker i vanliga fall)

Jag vet inte ens om jag vill gå idag. Ibland känns det som att det bästa vore att stänga av fullständigt och leva som en robot.

tisdag 25 november 2008

Västtrafik nobbar affischer





Hemsidan umo.se är ungdomsmottagningarnas nya skyltfönster på nätet. Där kan unga få råd om kropp och själ, om vänskap och relationer, om att må dåligt, om sex, preventivmedel, könssjukdomar och en hel rad andra saker som unga kan undra över.
Sajten invigdes förra veckan av jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och socialminister Göran Hägglund. Nästa vecka ska sajten lanseras med affischkampanjer i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Men i Göteborg körs bara ena halvan av kampanjen. Affischen med en tjej och texten "Vill du se mig göra nåt jag tycker om?" var OK för Västtrafik. Däremot ratades affischen med två killar och texten "Vill du se oss sätta på en kondom?"
- Vi tror att resenärerna skulle uppleva den som stötande, säger Västtrafiks presschef Kristian Ördell.
Reklamen på Västtrafiks fordon sköts av byrån Wall Street Media. När de är osäkra på om ett budskap håller sig inom Västtrafiks ramar kontaktar de sin uppdragsgivare för konsultation. Kristian Ördell säger att Västtrafik bara stoppar någon kampanj om året. Och att det handlar om att resandet inte ska upplevas som obehagligt.
- Vi har absolut inte något emot budskapet, men vår erfarenhet är att resenärer reagerar negativt på denna typ av reklam. Många betraktar spårvagnen eller bussen som sitt förlängda vardagsrum.
Mia Öster jobbar på ungdomsmottagningen i Strömstad och är samordnare för sexuell hälsa i Fyrbodal. Hon tycker Västtrafiks förklaring om att ta hänsyn till trafikanterna är tunn.
- Många av de som reser med Västtrafik är ju unga. Och nu äntligen finns en jämställd, normkritisk och kvalitetssäkrad sida för unga mellan 13 och 25 år och då väljer Västtrafik bort ena halvan av målgruppen. Det kallas väl diskriminering.
Umo.se har producerats av personerna bakom nätsajten sjukvardsradgivningen.se med statliga pengar.


Varför säger ingen det uppenbara? Affischen med de två killarna togs bort för att den skulle kunna tolkas som homoerotisk medan affischen med tjejen fick vara kvar för att den passar in bland all heterosexistisk reklam som gladligen sätts upp i folks "förlängda vardagsrum".

Men det är i alla fall bra att många organisationer som jobbar med ungdomar börjar bli lite queerare.

onsdag 5 november 2008

Remember remeber the fifth of November



Min mamma kommer hit och hälsar på mig om ca 2 timmar. Jag har ingen ren disk kvar, mitt hår är otvättat, katten har kissat i soffan, alla papper på mitt skrivbord ligger i stora osorterade högar och tvätten jag tvättade inatt är inte hopvikt. Kommer hon att förstå att jag inte har kontroll över allting nu? Kommer hon förstå att jag inte mår så jättebra? Jag vet inte vad jag hoppas på ska hända. Jag har alltid dolt min sjukdom, men aldrig ljugit.

Min terapeut säger att en inte mår bra av att ha stora hemligheter. Det är nog sant, men är det inte bättre än alternativet? Att alla ska oroa sig och ringa och fråga ut mig och kräva att jag stillar deras oro. Så blev det när jag var minderårig och bodde på stödboende och behandlingshem. Personalen hade skyldighet att berätta om allt jag gjorde för mor och far och mor ringde upp hela släkten för att prata av sig och på alla släktträffar stirrade alla på mig och viskade: "Bor hon på behandlingshem och är psykiskt sjuk? Hon ser ju faktiskt normal ut." De närmaste frågade ut mig och accepterade aldrig att jag inte hade lust att prata om det. Så vill jag i alla fall inte ha det.

Men jag är vuxen nu och jag tror inte att jag nödvändigtvis kommer att bry mig så mycket om vad de säger och det är mycket lättare att undvika folk nu. Dock finns det en stark röst i mig som verkligen inte vill att alla ska tycka att jag är misslyckad och att jag har fördärvat mig själv för då vet jag att jag kommer att tycka det också. Det gör jag redan lite grann.

Jag ska nog gå och städa undan det värsta nu. Men disken orkar jag nog inte göra någonting alls åt.

tisdag 21 oktober 2008

RE: Min nästa USA-resa lär innehålla Gay Clubbin'



Det går att se det på det här sättet också:

* Jag har kommit på vad jag vill bli och när jag orkar kommer jag att börja plugga de ämnena som krävs och kommer inte dra på mig mer onödiga studieskulder.
* Jag har frigjort mig ordentligt och lämnat kvinnan som slog mig.
* Jag har ekonomisk trygghet utan att behöva jobba.
* Jag har överlevt så mycket att det är troligt att jag är odödlig.

Det finns dom som gjort dig illa,
det finns dom som inget vet,
det finns dom som gjort en grej av
att sprida ut din hemlighet,

det finns dom som stal din stolthet ,
det finns dom som tog ditt mod
och dom som ingenting förstod.

Dig som ingen känner,
dig som ingen ser,
du som saknar vänner,
och knappt vill andas mer,

hör på mig min kära,
hur ska jag få dig att förstå,
du måste resa dig och gå.

Vägen tom och öde,
gryningsljuset klart,
du står vid busshållplatsen,
bussen kommer snart.

Nu lämnar du allt gammalt,
här tar din barndom slut,
nu tar du steget ut.

Och när du har rest dig,
vänd dig inte om,
det finns ingen väg tillbaka,
varifrån du kom.

Och allt dom ville ge dig,
har du rivit och förstört,
allt dom hade att säga,
har du redan hört.

Men det finns nåd för nya världar,
mycket större än den här,
nya skapelser och tider,
nåd för allt som blir och är.

Och alla deras lögner
betyder ingenting,
tro mig när jag säger,
skammen var aldrig din.

Och du är inte ensam,
det finns dom som följer dig,
dom vet hur det är,
för dom har själva varit där.

Du är inte ensam,
det finns nån som går vid dig,
han vill att du ska veta
att han har det som du.
Som du.


- Jonas Gardell

onsdag 15 oktober 2008

Min nästa USA-resa lär innehålla Gay Clubbin'


Jag är 21 år idag och jag har uppnått:

* Oavslutad gymnasieutbildning
* Nyblivet singelskap
* Sjukskrivning för ett år
* Tre depressioner varav två djupa
* Socialbidrag

Yippie Yay! Inte.

måndag 13 oktober 2008

I blame my parents pt. 1



Det är fruktansvärt svårt för mig att acceptera att jag inte är perfekt eller med hjälp av några enkla knep kan bli det. Jag har blivit strikt uppfostrad att aldrig någonsin göra några misstag.

Hela min samvaro med min far gick ut på att han skällde ut mig alternativt att jag trippade runt på tå för att inte synas och höras för att väcka det sovande odjuret i honom. Allting gick ut på att inte säga någonting som likande en åsikt för att den kanske inte skulle stämma överens med hans och att hålla reda på alla detaljer. Om jag hade lite för bråttom in - för att ett favoritprogram på tv redan hade börjat eller för att jag behövde gå på toaletten - när jag kom hem från skolan och kastade av mig ytterkläderna i alla hast och sedan glömde bort att gå tillbaka ut i hallen för att ställa till rätta innan han kom hem så var hela resten av dagen förstörd. Att slinta med tungan och häva ur sig något som var alldeles för barnsligt eller korkat, att glömma bort att ställa in mellanmålsdisken i diskmaskinen eller att skojtjafsa lite med lillasyrran var absolut förbjudet. Det följdes av timlånga utskällningar. Inte ens om jag bad om ursäkt direkt och erbjöd sig att åtgärda allt han tyckte att jag ställt till med så slapp jag undan. Den snabbaste utvägen var att bara vara helt tyst i början tills det blev dags att säga "ja visst" "okej" och "jag ska inte göra om det" när han började lugna ner sig. Men jag använde mig inte så ofta av den taktiken. Jag märkte att det gjorde ont längre tid efteråt om jag bara tigit än då jag försökt att försvara mig trots att utskällningen då alltid blev mycket värre.

Det jag tyckte var allra hemskast då, var att min lillasyster aldrig behövde utstå allt det där. Hon blev bara tillsagd en gång om hon gnällde om godis i affären och sen var hela episoden glömd. En gång fick vi en vattenkaraff i glas med två matchande fina glas att ha i lekstugan. Jag tyckte att det var fantastiskt att få ha något fint och riktigt där och inte bara massor av omaka avlagda kaffekoppar och muggar och sandlådeleksaker. Vad gör då ungen? Naturligtvis tappar hon ett av glasen i marken innan vi hunnit använda dem en enda gång. Glaset går i tusen bitar och jag blir jättearg. Men pappa bara rycker på axlarna och säger att "shit happens, det gör ingenting". Det var så fruktansvärt orättvist! När jag ramlade och slog mig och skrapade upp byxorna och huden på ena knät blev jag kallad "klumpeduns" och "dumhuvud" för att jag inte kunde gå ordentligt och för att jag inte fattade att jag måste ta mig mer försiktigt fram. Min lillayster kunde t.o.m. kommentera pappas ölmage utan att få mer än ett skratt och ett vänligt "hörru du, så säger man inte".

Jag förstod redan som liten att mycket av pappas beteende var farmor och farfars fel. Att pappa själv inte hade haft det så bra när han var liten. Men jag kunde inte för mitt liv begripa varför jag var tvungen att göra allting perfekt hela tiden medan lillasyrran fick göra vad hon ville.

Det var över 7 år sedan jag sade upp kontakten med min far, men hans ord och idéer sitter i. Jag får alltid ångest så fort jag klantar till någonting, som att missa bussen, spilla något på mig när jag äter eller slinta med pennan när jag skriver någonting så att det blir ett streck eller lite kludd på pappret. Jag kan inte gå och lägga mig utan att se till att allting står på sin rätta plats i lägenheten och inte allt för sällan måste jag gå upp ur sängen och kontrollera att dörren är låst och att spisen är av och kylskåpet stängt flera gånger om. Jag klarar inte ens av om någon annan ställer till något i mitt hem som att ställa en tom tekopp ifrån sig på mitt skrivbord istället för att gå och diska ur den så fort de druckit ur eller Gud förbjude att de tar ut en bok ur min bokhylla och sedan ställer tillbaka den på fel plats eller kanske inte ställer tillbaks den alls. Direkt är jag där och plockar ihop eller plockar in, städar och ordnar för om jag låter bli så kommer jag inte kunna fortsätta att ha trevligt.

Jag har ändå blivit så mycket bättre. I högstadiet var det alla rätt på alla prov som gällde. Om jag fick MVG+ och bäst i klassen spelade ingen roll, fanns där något fel så var det inte bra utan på sin höjd ett "okej" resultat. Numera vet jag att det inte går att kontrollera precis allt. Men allting som jag kan kontrollera vill jag kontrollera och göra 100% perfekt.

Det är egentligen inte konstigt att det är på det här viset. Om minsta obetydliga snedsteg utan undantag blivit betingat med ilska och ångest, varför skulle jag sluta uppbåda dessa känslor bara för att far inte längre finns i mitt liv? Det är ju fortfarande så att alla tycker att jag är så mycket coolare när jag lyckas med allt än om jag är som alla andra vanliga dödliga. Ingen tittar på en två gånger om en är som alla andra utan särskilda talanger eller egenskaper.

I filmen Gia säger en man till huvudpersonen Gia: "This is life, not heaven. You don't have to be perfect."
Jag vet att jag inte måste, men jag mår fan så mycket bättre när jag har lyckats bättre än någon annan.

torsdag 2 oktober 2008

MS Paint





Jag brukade ofta leka med Paint när jag hade ångest förut, men när jag avinstallerade explorer på min dator följde MS Paint av någon konstig anledning med. Det kom inte tillbaka igen trots att jag återinstallerade explorer. Är det någon som vet vart jag skulle kunna ladda ner MS Paint eller köpa det billigt? Att installera om hela datorn är inte ett alternativ.

Personality in order



När en vän till mig såg texten i OCDP-inlägget så skrev hen ett brev till mig och det gick så här:

"Till min kära vän och broder XXX (intern grej, det där med bröder).

XXX är en tänkande, troende och framför allt älskande varelse som har den stora gåvan att betrakta och bemöta andra människor utan att låta sig förblindas av fördomar som rör etnicitet, kön, sexuell läggning, klass, religiös tro eller politisk tillhörighet.

Hen har en djup respekt för hela Skapelsen, ett socialt patos utöver det vanliga, en inneboende längtan efter att göra något gott för sina medmänniskor, för djuren, Herrens hela natur och det samhälle hen lever och verkar i.

XXX är en stark personlighet med empati och förståelse gentemot alla människor, i synnerhet de som på ett eller annat sätt känner sig utstötta eller annorlunda i samhällets ögon. Hen strävar efter att leva i samklang med Skapelsen utan att enbart tänka på sitt eget bästa och om fler människor var lika konsekventa som hen i frågan om att praktisera sina goda principer så skulle världen vara en betydligt vackrare plats att leva på.

Hen är dessutom ljuvligt söt...

I kärlek - din broder XXX <3"





Vad är en egentligen utan vänner? Vad gör en utan sådana människor?

tisdag 30 september 2008

OCDP




While Obsessive-Compulsive personality disorder (OCDP) sounds similar in name to obsessive-compulsive anxiety disorder, the two are markedly different disorders. People with obsessive-compulsive personality disorder are overly focused on orderliness and perfection. Their need to do everything "right" often interferes with their productivity. They tend to get caught up in the details and miss the bigger picture. They set unreasonably high standards for themselves and others, and tend to be very critical of others when they do not live up to these high standards. They avoid working in teams, believing others to be too careless or incompetent. They avoid making decisions because they fear making mistakes and are rarely generous with their time or money. They often have difficulty expressing emotion.

Symptoms of Obsessive-Compulsive Personality Disorder:

* Need for perfection and excessive discipline
* Preoccupation with orderliness
* Inflexibility
* Lack of generosity
* Hyper-focus on details and rules
* Excessive devotion to work

The potential for improvement with treatment is better for obsessive-compulsive personality disorder than for other personality disorders. (Wow liksom, äntligen har jag gjort någonting rätt - jag skaffade rätt personlighetsstörning.) A combination of medication and therapy tends to yield positive results.

lördag 27 september 2008

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet.



På den andra raden i rubriken på den här bloggen har jag skrivit att jag kan ta mig igenom dagen. Det kan jag. Allt jag behöver göra är att sova. Kanske också surfa lite, laga ett mål mat, se på en film och läsa en stund. Om jag har energi över efter allt det där så händer det att jag städar, går ut och gör ett ärende eller ringer ett samtal. Det är inte så svårt. Mer eller mindre jobbigt varje dag, men inte svårt. Jag skulle vilja lära mig att inte bara ta mig igenom dagarna, utan även att göra något av dem! Den enda riktiga aktiviteten jag gör nu för tiden är att gå i terapi 1-2 ggr i veckan. Det tar 2,5 h varje gång p.g.a. resvägen och det är stimulerande så det är ändå någonting. Men de resterande 5-6 dagarna i veckan vill jag göra någonting av. Frågan är nu: Hur?

I was a fool!



Jag och Miss Big sågs ikväll för att se båda Kill Bill-filmerna. Det gick okej. Hon ville gosa lite, men jag avböjde och jag blev irriterad när hon var lite oförsiktig med filmen efter att vi hade sett klart den första. Men vi gladdes båda åt de grymma filmerna så det var rätt trevligt ändå.

Hon kom hem till mig iförd en av mina tröjor som hade legat kvar hemma hos henne. Det var en av mina favorit-tröjor, ekologisk och handtryckt. När vi sett klart på båda filmerna och hon skulle gå hem tog hon av sig tröjan (hon hade ett linne under) för att lämna tillbaka den till mig. Då såg jag att det var vita deodorant-fläckar på det svarta tyget. Jag blev skitsur och började genast tjafsa: "Hur många gånger har jag sagt att du bara får låna mina kläder om du har ekologisk deodorant eller ingen deo alls? Sådana fläckar går inte bort!" Hon sa inte förlåt utan argumenterade emot, sa att de visst går bort i tvätten och att hon inte visste att det blev fläckar och det är bullshit för vi har diskuterat båda grejerna och hon har massor av plagg med deofläckar på som inte har gått bort, men hon bryr sig inte för det är billiga HM-plagg.
Vi skildes som ovänner.

Senare fick jag ett sms:

"Om du hatar mig så jävla mycket, varför plågar du mig med att fortsätta ses? Nästa gång säg bara 'nej jag vill aldrig se dig igen' så kan jag döda dig utan skam"

Alltså Herre Gud! Nog för att jag var en bitch (som Big påpekade så hade jag kunnat vänta med att skälla på henne till efter jag provat att tvätta tröjan en gång), men döda mig utan skam??? What the fuck does that even mean?

Jag skrev tillbaka att hon var avskyvärd och senare ringde jag upp och sa att jag ville komma imorgon (alltså idag då klockan är över midnatt nu) och hämta resten av mina saker. Hon sa att om jag inte ringde för att be om ursäkt så kunde jag ju bara dra åt helvete. Sedan försökte hon vara trevlig igen. "Jag hade trevligt ikväll." Jag sa att det hade minsann inte jag haft, visst filmerna var ju bra, men märkte hon inte att jag inte ville att hon skulle röra vid mig (på det särskilda sättet)? Då la hon på. Helt förståeligt, jag var en bitch.

Men sedan kom detta sms:

"Glöm dina saker. Om du nånsin kommer i närheten av mig igen så är du död. Och innan du hinner hit har jag slängt dem i sopnedkastet. Jag förlåter dig inte detta"

Det här med döda och död, menar hon allvar? Nej, det kan jag inte tänka mig. Men det var så jäkla läskigt att höra i alla fall. Det är så starka ord liksom.
Jag är dock lite orolig för mina saker. Det var fler av mina favoritkläder som kostat en del och en tavla plus lite oviktiga småsaker. Jag vill för allt i världen inte bli av med min tavla! Skulle hon verkligen?

Jag har ätit 10 mg Sobril nu, det behövdes verkligen. Jag lär behöva mycket mer för att kunna somna, men jag tänker mig att jag nog inte ska sova. Jag åker dit klockan 8 imorgon i hopp om att hon inte ska ha hunnit göra något dumt. Hon bor hemma hos sin mamma så det bör inte kunna hända mig nåt skit där heller.

Där fick jag verkligen för att jag trodde att en kunde vara vän med sitt ex... Samtidigt så visste jag att vi borde ha hållit oss ifrån varandra ett tag för att läka. Men trots att vi bröt det så hade jag aldrig kunnat tro att det skulle resultera i något sånt här. Vem av oss är det egentligen mest fel på?

torsdag 25 september 2008

Uppesittarnatt?





Jag funderar på att inte gå och lägga mig alls i natt. Jag är jättetrött, men när jag väl har somnat så kan ingenting väcka mig, inklusive min väckarklocka. Och jag har så mycket jag skulle behöva få gjort imorgon:

* Ringa husläkaren som har telefontid mellan 08.30 och 09.15. <---Helt jäkla värdelös tid för patienter med sömnproblem.
* Ringa min gamla socialtjänst och be dem faxa över mina handlingar till min nya socialtjänst. <--- Varför måste en göra allting själv? Varför finns det ingen service i det här förbannade landet?
* Åka till min nya socialtjänst och lämna in resten av alla dessa papper de kräver.
* Ringa Huddinge sjukhus och begära mina journalanteckningar.
* Terapi klockan 13. <--- 45 minuters resväg numera i och med att jag har flyttat.
* Hämta ut paket.
* Posta avtalsförsäkran till Telia. <---Också jobbig sak som tillkommer vid en flytt.
* Ringa mor.
* Hämta de saker som står hos min syster som jag ställde där för att jag var mellan två bostäder.
* Hämta de saker som står hos Miss Big.
* Packa ner Miss Bigs grejer som står här så att hon enkelt kan komma och hämta dem.
* Ringa min gamla hyresvärd och påminna honom om att han ska betala tillbaka min deposition.
* Träffa gamla bekanta på kvällen.

Men jag lär inte orka göra allt det där om jag inte har sovit. Jag får helt enkelt ställa klockan och hoppas på det bästa. Förr i tiden kunde jag vara vaken flera dygn i sträck, men nu tillåter inte min kropp längre sådant beteende från min sida.

måndag 1 september 2008

Jag hade faktiskt tänkt börja blogga ordentligt väldigt snart efter att jag skrev skrivkramps-inlägget. Men som vanligt ställde sig mitt liv i vägen.
Jag har nyligen blivit frisk från en djävulsk influensa som härjade min kropp i nära samarbete med avtändningssymtomen jag fick när jag slutade med Efexor (antidepressiv medicin jag har tagit i knappt ett år men som aldrig hjälpte som den skulle) i nästan två veckors tid, imorgon flyttar jag (äntligen) in i en egen lägenhet efter tre månaders hemlöshet och jag håller på för fullt med att tänka ut hur jag ska leva i höst. En sjukskrivning har jag, min ansökan om aktivitetsersättning väntar på beslut hos försäkringskassan, en socialbidragsansökan ska in (för FK tar längre tid på sig än pengarna räcker), samtal ska ringas, räkningar ska betalas och mångtaliga blanketter ska fyllas i.
Och mitt förhållande med Miss Big är inne i ytterligare en kris. Vi har haft ganska många kriser vid det här laget (3 år tillsammans), men ändå känns det varje gång som om vi aldrig kommer att överleva fast vi alltid gör det.

torsdag 14 augusti 2008

Anteckningar under sommaren



17 juli: Jag hajjar! Mitt liv är perfekt. Depressioner får en att inse vad som verkligen betyder något. Vad som är nödvändigt och viktigt. Mitt liv som det var 2006 minus skolångesten jag hade då är så jag vill ha det. Jag ska återskapa allt det som jag hade då och förhoppningsvis kommer jag då också må och känna som jag gjorde då. Vilket var bra och lycka! Och rent praktiskt är det faktiskt inte ett dugg svårt att återskapa det livet. Jag måste bara vänta till september då jag får en alldeles egen etta igen och ringa upp alla människor jag hade i mitt liv då samt börja utöva alla mina fritidsaktiviteter igen. Om jag bara kunde begripa varför det ibland tar så lån tid att få tummen ur och varför energin och lusten så ofta helt plötsligt bara försvinner.

Natten till den 23:e juli: Jag vet vad jag vill ha. Jag vill ha föräldrar. En eller två vuxna människor som kompromisslöst älskar mig och står vid min sida och tar hand om mig när jag inte kan ta hand om mig själv. I och med att mina biologiska inte klarade av sitt jobb så behöver jag ett likvärdigt substitut. Men vart sjutton hittar en ett par ställföreträdande föräldrar? Min terapeut säger att det inte finns att få. Om en inte har turen att få ett set så fort eller väldigt snart efter en anländer till denna värld så blir en utan.
Om det finns någon där ute som vet att min terapeut har fel: speak now!

24:e juli: Allting handlar ju om att fylla det tomma hålet. Det har det gjort så länge att jag knappt minns något annat. Det går att stoppa ner mat, svält, rakblad och piller där, men hålet fylls aldrig igen hur stora mängder en än lyckas komma över. Jag är tämligen övertygad om att hålet inte går att fyllas och stoppas igen, utan måste växa igen. Men när en inte växer och hålet står där och gapar då måste en ju fylla det om det inte ska bli outhärdligt. Vart får en tag i växtelixir?

Skrivkramp



Det är så löjligt, men anledningen till att jag inte har skrivit fler inlägg här är att jag har prestationsångest. Jag tycker att allt jag skriver för allmän beskådan måste ha en mening, ett djup, ett budskap eller åtminstone säga något någolunda viktigt. Men detta är ju ändå bara en dagbok. Och folk som inte gillar att läsa det jag skriver behöver ju inte fortsätta läsa. Detta är internet, ingen tidning eller utgiven bok. Mitt tips till alla bloggare mig själv inräknad är att skippa kraven ni har på era texter. Efter att ni har tillåtit er själva att skriva några "meningslösa" inlägg så kommer kreativiteten flöda till och det mesta kommer att få en mening ändå.

Så det är väl bara för mig att sätta igång att blogga då.

torsdag 29 maj 2008

Hej nya blogg!


Igår började min 5:e psykiatriska utredning. Det andra mötet ska jag upp till om bara några timmar.