tisdag 30 september 2008

OCDP




While Obsessive-Compulsive personality disorder (OCDP) sounds similar in name to obsessive-compulsive anxiety disorder, the two are markedly different disorders. People with obsessive-compulsive personality disorder are overly focused on orderliness and perfection. Their need to do everything "right" often interferes with their productivity. They tend to get caught up in the details and miss the bigger picture. They set unreasonably high standards for themselves and others, and tend to be very critical of others when they do not live up to these high standards. They avoid working in teams, believing others to be too careless or incompetent. They avoid making decisions because they fear making mistakes and are rarely generous with their time or money. They often have difficulty expressing emotion.

Symptoms of Obsessive-Compulsive Personality Disorder:

* Need for perfection and excessive discipline
* Preoccupation with orderliness
* Inflexibility
* Lack of generosity
* Hyper-focus on details and rules
* Excessive devotion to work

The potential for improvement with treatment is better for obsessive-compulsive personality disorder than for other personality disorders. (Wow liksom, äntligen har jag gjort någonting rätt - jag skaffade rätt personlighetsstörning.) A combination of medication and therapy tends to yield positive results.

lördag 27 september 2008

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet.



På den andra raden i rubriken på den här bloggen har jag skrivit att jag kan ta mig igenom dagen. Det kan jag. Allt jag behöver göra är att sova. Kanske också surfa lite, laga ett mål mat, se på en film och läsa en stund. Om jag har energi över efter allt det där så händer det att jag städar, går ut och gör ett ärende eller ringer ett samtal. Det är inte så svårt. Mer eller mindre jobbigt varje dag, men inte svårt. Jag skulle vilja lära mig att inte bara ta mig igenom dagarna, utan även att göra något av dem! Den enda riktiga aktiviteten jag gör nu för tiden är att gå i terapi 1-2 ggr i veckan. Det tar 2,5 h varje gång p.g.a. resvägen och det är stimulerande så det är ändå någonting. Men de resterande 5-6 dagarna i veckan vill jag göra någonting av. Frågan är nu: Hur?

I was a fool!



Jag och Miss Big sågs ikväll för att se båda Kill Bill-filmerna. Det gick okej. Hon ville gosa lite, men jag avböjde och jag blev irriterad när hon var lite oförsiktig med filmen efter att vi hade sett klart den första. Men vi gladdes båda åt de grymma filmerna så det var rätt trevligt ändå.

Hon kom hem till mig iförd en av mina tröjor som hade legat kvar hemma hos henne. Det var en av mina favorit-tröjor, ekologisk och handtryckt. När vi sett klart på båda filmerna och hon skulle gå hem tog hon av sig tröjan (hon hade ett linne under) för att lämna tillbaka den till mig. Då såg jag att det var vita deodorant-fläckar på det svarta tyget. Jag blev skitsur och började genast tjafsa: "Hur många gånger har jag sagt att du bara får låna mina kläder om du har ekologisk deodorant eller ingen deo alls? Sådana fläckar går inte bort!" Hon sa inte förlåt utan argumenterade emot, sa att de visst går bort i tvätten och att hon inte visste att det blev fläckar och det är bullshit för vi har diskuterat båda grejerna och hon har massor av plagg med deofläckar på som inte har gått bort, men hon bryr sig inte för det är billiga HM-plagg.
Vi skildes som ovänner.

Senare fick jag ett sms:

"Om du hatar mig så jävla mycket, varför plågar du mig med att fortsätta ses? Nästa gång säg bara 'nej jag vill aldrig se dig igen' så kan jag döda dig utan skam"

Alltså Herre Gud! Nog för att jag var en bitch (som Big påpekade så hade jag kunnat vänta med att skälla på henne till efter jag provat att tvätta tröjan en gång), men döda mig utan skam??? What the fuck does that even mean?

Jag skrev tillbaka att hon var avskyvärd och senare ringde jag upp och sa att jag ville komma imorgon (alltså idag då klockan är över midnatt nu) och hämta resten av mina saker. Hon sa att om jag inte ringde för att be om ursäkt så kunde jag ju bara dra åt helvete. Sedan försökte hon vara trevlig igen. "Jag hade trevligt ikväll." Jag sa att det hade minsann inte jag haft, visst filmerna var ju bra, men märkte hon inte att jag inte ville att hon skulle röra vid mig (på det särskilda sättet)? Då la hon på. Helt förståeligt, jag var en bitch.

Men sedan kom detta sms:

"Glöm dina saker. Om du nånsin kommer i närheten av mig igen så är du död. Och innan du hinner hit har jag slängt dem i sopnedkastet. Jag förlåter dig inte detta"

Det här med döda och död, menar hon allvar? Nej, det kan jag inte tänka mig. Men det var så jäkla läskigt att höra i alla fall. Det är så starka ord liksom.
Jag är dock lite orolig för mina saker. Det var fler av mina favoritkläder som kostat en del och en tavla plus lite oviktiga småsaker. Jag vill för allt i världen inte bli av med min tavla! Skulle hon verkligen?

Jag har ätit 10 mg Sobril nu, det behövdes verkligen. Jag lär behöva mycket mer för att kunna somna, men jag tänker mig att jag nog inte ska sova. Jag åker dit klockan 8 imorgon i hopp om att hon inte ska ha hunnit göra något dumt. Hon bor hemma hos sin mamma så det bör inte kunna hända mig nåt skit där heller.

Där fick jag verkligen för att jag trodde att en kunde vara vän med sitt ex... Samtidigt så visste jag att vi borde ha hållit oss ifrån varandra ett tag för att läka. Men trots att vi bröt det så hade jag aldrig kunnat tro att det skulle resultera i något sånt här. Vem av oss är det egentligen mest fel på?

torsdag 25 september 2008

Uppesittarnatt?





Jag funderar på att inte gå och lägga mig alls i natt. Jag är jättetrött, men när jag väl har somnat så kan ingenting väcka mig, inklusive min väckarklocka. Och jag har så mycket jag skulle behöva få gjort imorgon:

* Ringa husläkaren som har telefontid mellan 08.30 och 09.15. <---Helt jäkla värdelös tid för patienter med sömnproblem.
* Ringa min gamla socialtjänst och be dem faxa över mina handlingar till min nya socialtjänst. <--- Varför måste en göra allting själv? Varför finns det ingen service i det här förbannade landet?
* Åka till min nya socialtjänst och lämna in resten av alla dessa papper de kräver.
* Ringa Huddinge sjukhus och begära mina journalanteckningar.
* Terapi klockan 13. <--- 45 minuters resväg numera i och med att jag har flyttat.
* Hämta ut paket.
* Posta avtalsförsäkran till Telia. <---Också jobbig sak som tillkommer vid en flytt.
* Ringa mor.
* Hämta de saker som står hos min syster som jag ställde där för att jag var mellan två bostäder.
* Hämta de saker som står hos Miss Big.
* Packa ner Miss Bigs grejer som står här så att hon enkelt kan komma och hämta dem.
* Ringa min gamla hyresvärd och påminna honom om att han ska betala tillbaka min deposition.
* Träffa gamla bekanta på kvällen.

Men jag lär inte orka göra allt det där om jag inte har sovit. Jag får helt enkelt ställa klockan och hoppas på det bästa. Förr i tiden kunde jag vara vaken flera dygn i sträck, men nu tillåter inte min kropp längre sådant beteende från min sida.

måndag 1 september 2008

Jag hade faktiskt tänkt börja blogga ordentligt väldigt snart efter att jag skrev skrivkramps-inlägget. Men som vanligt ställde sig mitt liv i vägen.
Jag har nyligen blivit frisk från en djävulsk influensa som härjade min kropp i nära samarbete med avtändningssymtomen jag fick när jag slutade med Efexor (antidepressiv medicin jag har tagit i knappt ett år men som aldrig hjälpte som den skulle) i nästan två veckors tid, imorgon flyttar jag (äntligen) in i en egen lägenhet efter tre månaders hemlöshet och jag håller på för fullt med att tänka ut hur jag ska leva i höst. En sjukskrivning har jag, min ansökan om aktivitetsersättning väntar på beslut hos försäkringskassan, en socialbidragsansökan ska in (för FK tar längre tid på sig än pengarna räcker), samtal ska ringas, räkningar ska betalas och mångtaliga blanketter ska fyllas i.
Och mitt förhållande med Miss Big är inne i ytterligare en kris. Vi har haft ganska många kriser vid det här laget (3 år tillsammans), men ändå känns det varje gång som om vi aldrig kommer att överleva fast vi alltid gör det.