tisdag 21 oktober 2008

RE: Min nästa USA-resa lär innehålla Gay Clubbin'



Det går att se det på det här sättet också:

* Jag har kommit på vad jag vill bli och när jag orkar kommer jag att börja plugga de ämnena som krävs och kommer inte dra på mig mer onödiga studieskulder.
* Jag har frigjort mig ordentligt och lämnat kvinnan som slog mig.
* Jag har ekonomisk trygghet utan att behöva jobba.
* Jag har överlevt så mycket att det är troligt att jag är odödlig.

Det finns dom som gjort dig illa,
det finns dom som inget vet,
det finns dom som gjort en grej av
att sprida ut din hemlighet,

det finns dom som stal din stolthet ,
det finns dom som tog ditt mod
och dom som ingenting förstod.

Dig som ingen känner,
dig som ingen ser,
du som saknar vänner,
och knappt vill andas mer,

hör på mig min kära,
hur ska jag få dig att förstå,
du måste resa dig och gå.

Vägen tom och öde,
gryningsljuset klart,
du står vid busshållplatsen,
bussen kommer snart.

Nu lämnar du allt gammalt,
här tar din barndom slut,
nu tar du steget ut.

Och när du har rest dig,
vänd dig inte om,
det finns ingen väg tillbaka,
varifrån du kom.

Och allt dom ville ge dig,
har du rivit och förstört,
allt dom hade att säga,
har du redan hört.

Men det finns nåd för nya världar,
mycket större än den här,
nya skapelser och tider,
nåd för allt som blir och är.

Och alla deras lögner
betyder ingenting,
tro mig när jag säger,
skammen var aldrig din.

Och du är inte ensam,
det finns dom som följer dig,
dom vet hur det är,
för dom har själva varit där.

Du är inte ensam,
det finns nån som går vid dig,
han vill att du ska veta
att han har det som du.
Som du.


- Jonas Gardell

onsdag 15 oktober 2008

Min nästa USA-resa lär innehålla Gay Clubbin'


Jag är 21 år idag och jag har uppnått:

* Oavslutad gymnasieutbildning
* Nyblivet singelskap
* Sjukskrivning för ett år
* Tre depressioner varav två djupa
* Socialbidrag

Yippie Yay! Inte.

måndag 13 oktober 2008

I blame my parents pt. 1



Det är fruktansvärt svårt för mig att acceptera att jag inte är perfekt eller med hjälp av några enkla knep kan bli det. Jag har blivit strikt uppfostrad att aldrig någonsin göra några misstag.

Hela min samvaro med min far gick ut på att han skällde ut mig alternativt att jag trippade runt på tå för att inte synas och höras för att väcka det sovande odjuret i honom. Allting gick ut på att inte säga någonting som likande en åsikt för att den kanske inte skulle stämma överens med hans och att hålla reda på alla detaljer. Om jag hade lite för bråttom in - för att ett favoritprogram på tv redan hade börjat eller för att jag behövde gå på toaletten - när jag kom hem från skolan och kastade av mig ytterkläderna i alla hast och sedan glömde bort att gå tillbaka ut i hallen för att ställa till rätta innan han kom hem så var hela resten av dagen förstörd. Att slinta med tungan och häva ur sig något som var alldeles för barnsligt eller korkat, att glömma bort att ställa in mellanmålsdisken i diskmaskinen eller att skojtjafsa lite med lillasyrran var absolut förbjudet. Det följdes av timlånga utskällningar. Inte ens om jag bad om ursäkt direkt och erbjöd sig att åtgärda allt han tyckte att jag ställt till med så slapp jag undan. Den snabbaste utvägen var att bara vara helt tyst i början tills det blev dags att säga "ja visst" "okej" och "jag ska inte göra om det" när han började lugna ner sig. Men jag använde mig inte så ofta av den taktiken. Jag märkte att det gjorde ont längre tid efteråt om jag bara tigit än då jag försökt att försvara mig trots att utskällningen då alltid blev mycket värre.

Det jag tyckte var allra hemskast då, var att min lillasyster aldrig behövde utstå allt det där. Hon blev bara tillsagd en gång om hon gnällde om godis i affären och sen var hela episoden glömd. En gång fick vi en vattenkaraff i glas med två matchande fina glas att ha i lekstugan. Jag tyckte att det var fantastiskt att få ha något fint och riktigt där och inte bara massor av omaka avlagda kaffekoppar och muggar och sandlådeleksaker. Vad gör då ungen? Naturligtvis tappar hon ett av glasen i marken innan vi hunnit använda dem en enda gång. Glaset går i tusen bitar och jag blir jättearg. Men pappa bara rycker på axlarna och säger att "shit happens, det gör ingenting". Det var så fruktansvärt orättvist! När jag ramlade och slog mig och skrapade upp byxorna och huden på ena knät blev jag kallad "klumpeduns" och "dumhuvud" för att jag inte kunde gå ordentligt och för att jag inte fattade att jag måste ta mig mer försiktigt fram. Min lillayster kunde t.o.m. kommentera pappas ölmage utan att få mer än ett skratt och ett vänligt "hörru du, så säger man inte".

Jag förstod redan som liten att mycket av pappas beteende var farmor och farfars fel. Att pappa själv inte hade haft det så bra när han var liten. Men jag kunde inte för mitt liv begripa varför jag var tvungen att göra allting perfekt hela tiden medan lillasyrran fick göra vad hon ville.

Det var över 7 år sedan jag sade upp kontakten med min far, men hans ord och idéer sitter i. Jag får alltid ångest så fort jag klantar till någonting, som att missa bussen, spilla något på mig när jag äter eller slinta med pennan när jag skriver någonting så att det blir ett streck eller lite kludd på pappret. Jag kan inte gå och lägga mig utan att se till att allting står på sin rätta plats i lägenheten och inte allt för sällan måste jag gå upp ur sängen och kontrollera att dörren är låst och att spisen är av och kylskåpet stängt flera gånger om. Jag klarar inte ens av om någon annan ställer till något i mitt hem som att ställa en tom tekopp ifrån sig på mitt skrivbord istället för att gå och diska ur den så fort de druckit ur eller Gud förbjude att de tar ut en bok ur min bokhylla och sedan ställer tillbaka den på fel plats eller kanske inte ställer tillbaks den alls. Direkt är jag där och plockar ihop eller plockar in, städar och ordnar för om jag låter bli så kommer jag inte kunna fortsätta att ha trevligt.

Jag har ändå blivit så mycket bättre. I högstadiet var det alla rätt på alla prov som gällde. Om jag fick MVG+ och bäst i klassen spelade ingen roll, fanns där något fel så var det inte bra utan på sin höjd ett "okej" resultat. Numera vet jag att det inte går att kontrollera precis allt. Men allting som jag kan kontrollera vill jag kontrollera och göra 100% perfekt.

Det är egentligen inte konstigt att det är på det här viset. Om minsta obetydliga snedsteg utan undantag blivit betingat med ilska och ångest, varför skulle jag sluta uppbåda dessa känslor bara för att far inte längre finns i mitt liv? Det är ju fortfarande så att alla tycker att jag är så mycket coolare när jag lyckas med allt än om jag är som alla andra vanliga dödliga. Ingen tittar på en två gånger om en är som alla andra utan särskilda talanger eller egenskaper.

I filmen Gia säger en man till huvudpersonen Gia: "This is life, not heaven. You don't have to be perfect."
Jag vet att jag inte måste, men jag mår fan så mycket bättre när jag har lyckats bättre än någon annan.

torsdag 2 oktober 2008

MS Paint





Jag brukade ofta leka med Paint när jag hade ångest förut, men när jag avinstallerade explorer på min dator följde MS Paint av någon konstig anledning med. Det kom inte tillbaka igen trots att jag återinstallerade explorer. Är det någon som vet vart jag skulle kunna ladda ner MS Paint eller köpa det billigt? Att installera om hela datorn är inte ett alternativ.

Personality in order



När en vän till mig såg texten i OCDP-inlägget så skrev hen ett brev till mig och det gick så här:

"Till min kära vän och broder XXX (intern grej, det där med bröder).

XXX är en tänkande, troende och framför allt älskande varelse som har den stora gåvan att betrakta och bemöta andra människor utan att låta sig förblindas av fördomar som rör etnicitet, kön, sexuell läggning, klass, religiös tro eller politisk tillhörighet.

Hen har en djup respekt för hela Skapelsen, ett socialt patos utöver det vanliga, en inneboende längtan efter att göra något gott för sina medmänniskor, för djuren, Herrens hela natur och det samhälle hen lever och verkar i.

XXX är en stark personlighet med empati och förståelse gentemot alla människor, i synnerhet de som på ett eller annat sätt känner sig utstötta eller annorlunda i samhällets ögon. Hen strävar efter att leva i samklang med Skapelsen utan att enbart tänka på sitt eget bästa och om fler människor var lika konsekventa som hen i frågan om att praktisera sina goda principer så skulle världen vara en betydligt vackrare plats att leva på.

Hen är dessutom ljuvligt söt...

I kärlek - din broder XXX <3"





Vad är en egentligen utan vänner? Vad gör en utan sådana människor?