fredag 28 november 2008

Trodde jag ja!



Jag hade inte terapi igår. Jag åkte dit och ringde på, men ingen öppnade. Jag ringde hennes nummer typ 4 ggr, men hon svarade inte. Hon måste fortfarande vara sjuk, men varför hade ingen informerat mig om det då? Hon brukar informera mig vid varje tillfälle om hon är sjuk så hör jag ingenting så blir det av även om hon var sjuk på förra tiden.

Det kändes lite likt då jag trodde att min katt hade slutat kissa i sängen för att hon inte hade gjort det på 3 dagar. Jag kände mig helnöjd och gratulerade mig till att jag äntligen lyckats få henne att förstå att hon enbart får uträtta sina behov i lådan, för att nästa dag upptäcka en extra stor pöl på täcket. Nu får hon sova i köket tills vidare, för jag orkar inte med fler nattliga tvätt-sessioner.

Båda gångerna hoppade det fram gubbar med skyltar i mitt huvud som det stod "Surprise!" och "Känn dig blåst!" på.

torsdag 27 november 2008

14 dagar



Idag ska jag äntligen ha terapi. Medan min terapeut har haft semester i en vecka för att sedan bli sjuk så att jag fick två veckor utan terapi så har jag hunnit med att:

* få reda på att min mosters cancer spridit sig till hjärnan och att det inte finns mycket hopp kvar
* motta och svara på ett antal otrevliga mail från Miss Big (jag borde sluta kalla henne det nu, vad sägs som "äckelpuckot från helvetet"?)
* ha det svarta skynket runt hjärnan tre dagar i sträck som gör att mina tankar enbart kretsar kring döden
* ha massor av ångest som benzon jag får utskriven inte hjälper mot
* gråta
* leva på skräpmat vilket har gjort att jag ständigt har varit spyfärdig (jag är typ ortorektiker i vanliga fall)

Jag vet inte ens om jag vill gå idag. Ibland känns det som att det bästa vore att stänga av fullständigt och leva som en robot.

tisdag 25 november 2008

Västtrafik nobbar affischer





Hemsidan umo.se är ungdomsmottagningarnas nya skyltfönster på nätet. Där kan unga få råd om kropp och själ, om vänskap och relationer, om att må dåligt, om sex, preventivmedel, könssjukdomar och en hel rad andra saker som unga kan undra över.
Sajten invigdes förra veckan av jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och socialminister Göran Hägglund. Nästa vecka ska sajten lanseras med affischkampanjer i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Men i Göteborg körs bara ena halvan av kampanjen. Affischen med en tjej och texten "Vill du se mig göra nåt jag tycker om?" var OK för Västtrafik. Däremot ratades affischen med två killar och texten "Vill du se oss sätta på en kondom?"
- Vi tror att resenärerna skulle uppleva den som stötande, säger Västtrafiks presschef Kristian Ördell.
Reklamen på Västtrafiks fordon sköts av byrån Wall Street Media. När de är osäkra på om ett budskap håller sig inom Västtrafiks ramar kontaktar de sin uppdragsgivare för konsultation. Kristian Ördell säger att Västtrafik bara stoppar någon kampanj om året. Och att det handlar om att resandet inte ska upplevas som obehagligt.
- Vi har absolut inte något emot budskapet, men vår erfarenhet är att resenärer reagerar negativt på denna typ av reklam. Många betraktar spårvagnen eller bussen som sitt förlängda vardagsrum.
Mia Öster jobbar på ungdomsmottagningen i Strömstad och är samordnare för sexuell hälsa i Fyrbodal. Hon tycker Västtrafiks förklaring om att ta hänsyn till trafikanterna är tunn.
- Många av de som reser med Västtrafik är ju unga. Och nu äntligen finns en jämställd, normkritisk och kvalitetssäkrad sida för unga mellan 13 och 25 år och då väljer Västtrafik bort ena halvan av målgruppen. Det kallas väl diskriminering.
Umo.se har producerats av personerna bakom nätsajten sjukvardsradgivningen.se med statliga pengar.


Varför säger ingen det uppenbara? Affischen med de två killarna togs bort för att den skulle kunna tolkas som homoerotisk medan affischen med tjejen fick vara kvar för att den passar in bland all heterosexistisk reklam som gladligen sätts upp i folks "förlängda vardagsrum".

Men det är i alla fall bra att många organisationer som jobbar med ungdomar börjar bli lite queerare.

onsdag 5 november 2008

Remember remeber the fifth of November



Min mamma kommer hit och hälsar på mig om ca 2 timmar. Jag har ingen ren disk kvar, mitt hår är otvättat, katten har kissat i soffan, alla papper på mitt skrivbord ligger i stora osorterade högar och tvätten jag tvättade inatt är inte hopvikt. Kommer hon att förstå att jag inte har kontroll över allting nu? Kommer hon förstå att jag inte mår så jättebra? Jag vet inte vad jag hoppas på ska hända. Jag har alltid dolt min sjukdom, men aldrig ljugit.

Min terapeut säger att en inte mår bra av att ha stora hemligheter. Det är nog sant, men är det inte bättre än alternativet? Att alla ska oroa sig och ringa och fråga ut mig och kräva att jag stillar deras oro. Så blev det när jag var minderårig och bodde på stödboende och behandlingshem. Personalen hade skyldighet att berätta om allt jag gjorde för mor och far och mor ringde upp hela släkten för att prata av sig och på alla släktträffar stirrade alla på mig och viskade: "Bor hon på behandlingshem och är psykiskt sjuk? Hon ser ju faktiskt normal ut." De närmaste frågade ut mig och accepterade aldrig att jag inte hade lust att prata om det. Så vill jag i alla fall inte ha det.

Men jag är vuxen nu och jag tror inte att jag nödvändigtvis kommer att bry mig så mycket om vad de säger och det är mycket lättare att undvika folk nu. Dock finns det en stark röst i mig som verkligen inte vill att alla ska tycka att jag är misslyckad och att jag har fördärvat mig själv för då vet jag att jag kommer att tycka det också. Det gör jag redan lite grann.

Jag ska nog gå och städa undan det värsta nu. Men disken orkar jag nog inte göra någonting alls åt.