torsdag 29 januari 2009

Socailt geni och aspiehag



Jag är verkligen en aspiehag. Som faghag fast istället för bögar så är det folk med Aspergers Syndrom som gäller. Jag har två nära vänner och många bekanta som har AS. Jag föredrar att umgås med dem främst p.g.a. deras uppriktighet. Om ett aspie vill umgås med mig, ger mig sin fulla uppmärksamhet när jag pratar, ställer frågor och ger mig komplimanger så vet jag med säkerhet att de tycker om mig, tycker att jag är intressant, vill lära känna mig och verkligen menar allt det positiva de säger om mig. Jag står ut med att jag ibland kan få höra att de inte tycker om mina kläder alls eller att min nya frisyr är ett misstag, det är inte så farligt. De har inte värre saker att säga om mig, för hade de det så skulle de helt enkelt inte umgås med mig. Jag gillar inte överdriven artighet, falskhet och fåniga sociala spel. Den här världen behöver definitivt fler aspies.

Min kärlek är ömsesidig. Jag tror att jag hittills kan ha träffat ett enda aspie som inte har varit intresserad av mig över huvud taget. Denna person har ofta ignorerat mig nästan fullständigt och så oartig är sällan en neurotypsiker. Och det var okej, för då behövde jag inte ödsla dyrbar energi på att försöka få kontakt, det skulle förmodligen ha varit lönlöst i alla fall.

Liksom en faghag med bögar, har jag som aspiehag väldigt mycket gemensamt med aspies. Jag har själv funderat lite lätt på om jag möjligtvis själv har Asperger, men alla internet-test jag har gjort säger definitivt Nej. Jag är nämligen ett socialt geni. Med tanke på detta kan det tyckas väldigt märkligt att jag ens har övervägt att jag AS. Men jag har faktiskt så gott som alla andra symtom.

Specialintressen. Jag klarar absolut inte av att plugga ämnen jag inte gillar eller koncentrera mig på saker jag inte finner intressanta. Jag har inte kunnat slutföra min gymnasieutbildning bl.a. p.g.a. detta. Det är omöjligt för mig att "bara skärpa mig och få det gjort". Jag har haft några få underbara lärare som accepterat detta och låtit mig göra något jag tycker är roligt inom deras ämne och då har jag kunnat glänsa med min oerhörda kunskap och hela min förmåga att tala och skriva uttrycksfullt och engagerat. I slutet av högstadiet och under den tiden jag gick i gymnasiet så har jag haft MVG eller IG i kurserna jag har läst med få mellanting.

Känslighet för lukt och ljud. Detta har alltid påverkats av min grundstämning. När jag har varit riktigt deprimerad eller riktigt hyper (eller båda i en kombination) så har jag inte stått ut, men annars har det varit okej.

Finmotoriken duger bra nu. Men jag var 8 år innan jag lärde mig att knyta skorna vilket mina kompisar lärde sig när de var 5 år. Jag hade ful handstil ända upp i högstadiet. Det tog jättelång tid för mig att skriva en text för att jag behövde koncentrera mig så hårt på att få till bokstäverna. Jag var ett mysterium för lärarna med mitt långsamma skrivande av texter med helt och hållet korrekt stavning och grammatik. När jag var liten och inte ville anstränga mig så mycket så fick jag kvarsittning (ja jag växte upp med elitistiska läror) för att jag skulle öva på att skriva vissa siffror utan att göra dem helt uppåt väggarna fel. Jag fixade inte att hålla och dra i pennan på rätt sätt. Skrivstilslektionerna var en mardröm och jag var sämst av alla på att sticka när vi gjorde det i syslöjden i 7:an.

Jag har alltid haft stort kontrollbehov och när jag var liten hade jag massor av ritualer och egna rutiner i vardagen som jag bara var tvungen att följa. Jag åt mitt lördagsgodis efter ett i förhand bestämt mönster, använde alla mina sandlådeleksaker i samma följd varenda gång, arrangerade mina barbiedockor efter hur länge jag hade haft dem o.s.v. Jag blev extremt frustrerad när någon vuxen ville hjälpa mig med något för att de alltid gjorde fel och bröt mina fina mönster.

Jag är överdrivet logisk och har svårt att tänka "outside the box" inom många områden samtidigt som jag är överdrivet vidsynt och queer inom andra. Jag har svårt att förstå simpla skämt om sex (vilket folk skämtar mest om) och annat då jag hela tiden analyserar sönder dem och synar logik och fakta bakom. De som känner mig säger "du är för smart för att förstå".

Jag har under hela min uppväxt ägnat en liten (och ibland en större) tid varje dag åt att sitta och gunga fram och tillbaks och skratta för mig själv. När jag gick i högstadiet hade jag lärt mig att inte göra det i skolan, men hemma blev jag retad av min lillasyster. När jag var riktigt liten bankade jag även huvudet i väggen upprepade gånger.

Jag har alltid ansetts vara udda, vilket jag har varit stolt över. Jag ogillar mycket med de sociala spelen starkt, men jag förstår dem bättre än de allra flesta.
Jag läser av människors intentioner lätt som en plätt, förstår alltid hur alla känner och tänker om de berättar (jag är ingen tankeläsare, men jag behöver sällan noga förklaringar)och fungerar socialt i alla kretsar. Och då menar jag verkligen alla. Religioner, politisk uppfattning, klasstillhörighet, kulturer, nationaliteter, sexuell läggning, könsidentiteter, stilar, psykiatriska funktionshinder, alkohol & narkotika-vanor, ålder, språk, yrken, utbildningar, intelligenskvot - you name it! Ingenting är ett hinder nästan oavsett grad av extremism. Jag hanterar homofober bra generellt, men det går knappast att prata med folk som vill att jag och mina likar ska utrotas.

Jag kan snacka omkull poliser, försäljare och andra en gärna vill komma undan. Jag fick två Jehovas vittnen som ringde på min dörr att självmant och snabbt gå igen utan att vara det minsta otrevlig. Jag får alla andrahandskontrakt jag söker och alla jobb jag är kvalificerad för (vilket visserligen inte är så många). Jag kan medla mellan folk som bråkar, jag kan förklara ett fenomen på många olika sätt så att alla i en grupp förstår och jag kan spela vilken roll jag vill om jag skulle vilja vara någon annan än mig själv.

Jag tror att det är tack vare min sociala kompetens och min vilja att göra något gott utav den som jag drar till mig många olyckliga människor eller människor som bara känner att de inte riktigt passar in. Majoriteten av de som har stått mig allra närmast är psykiskt sjuka eller missbrukare och inte sällan både och. Resten av min bekantskapskrets består av queerisar, gays, transpersoner och som sagt aspies. Oftast är de alla fyra sakerna på en gång.
Och jag tackar och tar emot för de är de enda som har en suck av en chans att förstå mig.

fredag 16 januari 2009

Allvarlig Misshandel



Jag var ju då på en kvinnofridsorganisation igår...
Jag intervjuades för om jag platsade i en samtalsgrupp som startar i februari. Jag fick bl.a. fylla i en enkät med påståenden om vad Miss Big hade gjort och sagt och hur ofta det förekom: aldrig, sällan, då och då eller ofta. Varje påstående hade olika poäng för dessa fyra alternativ. När hon som intervjuade mig hade räknat ihop dem så hamnade det inom ramen för "allvarlig misshandel".

Det fanns där svart på vitt framför mig. Vissa grejer som Big gjorde fanns inte ens med bland frågorna. Tänk att jag stod ut så länge ...fast det gjorde jag ju inte. Jag sjönk ju bara djupare och djupare ner i min depression.

I början efter att jag hade lämnat Big så kände jag mig väldigt lättad. Jag gratulerade mig själv till att jag gick efter bara 8 slag. Att jag eftersom jag var så medveten om problemet "kvinnomisshandel" inte lät det gå längre utan förstod att hon skulle göra det igen. För varje gång slog hon mig lite hårdare. Och jag förstod att det bara skulle bli värre, att det inte stämde som hon sa då och då: "det kommer inte att hända igen".

Men i princip allting utom de fysiska slagen har jag ursäktat. Och Big har naturligtvis hävdat att hon inte hade gjort något särskilt och visst var det ett jobbigt "gräl", men "Herre Gud vad känslig du är". Det är inget gräl om jag är lugn, inte arg och bara försöker få henne att lugna sig medan hon skriker ut förolämpningar och anklagar mig för allt mellan himmel och jord.

Hur kunde jag gå i den där fällan!?! Jag känner mig så jävla dum! Hur kunde jag inte inse att istället för att hjälpa mig och stå ut med mig när jag var så deprimerad, så var det hon som höll kvar mig i depressionen. Jag trodde att jag var smart.

Men vad jag än gjorde så var allting mitt fel. Att döma av hennes internetdagbok och alla sms hon har skickat till mig efter uppbrottet så tycker hon fortfarande att hon är oskyldig som ett lamm, hon har skrivit om hur mycket jag har "plågat och torterat" henne. Först nu när det tog slut med den där tjejen hon skaffade precis efter mig har hon skrivit några dagboksinlägg där hon funderar över vad hon kan ha gjort för fel.

Jag tror att det stämmer att jag har plågat och skadat Big. För ibland pockade min inre röst på och ibland så var jag ärlig med vad den sa. Jag förklarade för Big att när vi faktiskt hade grälat (som i att jag också skriker och är arg) och även ibland när "vi grälade" så har hon förstått att mina argument är de som håller, att jag har rätt. Och då fick en del av henne dåligt samvete. Big kände ångesten, men förträngde fullkomligt varför hon hade den. Hon kände bara att jag fick henne att må dåligt. Jag förklarade detta fenomen för henne. Hon hävdade att jag är en sådan retoriker att jag kan få allt jag vill att låta rätt och att t.o.m. hon som vet "sanningen" ibland trodde mig. Hon vände på allting.
Jag förklarade t.o.m. att det inte var kalla argument utan att jag kände att det stämde, som intuition. Det sa hon naturligtvis var helt idiotiskt.

När jag gick till den där organisationen var jag rädd att jag skulle få höra något i stil med "ja det hon gjorde var fel och jag förstår att du har haft det jobbigt, men här tar vi hand om allvarliga problem".
Så mycket har jag gått på det hon sa om hur känslig jag var och hur mycket jag överdrev och det hon sa några gånger som fick mig att känna kalla kårar men som jag ändå ursäktade på något sätt:

"Haha om du blir så här upprörd över en liten knuff så kan jag inte ens föreställa mig hur du skulle reagera om jag slog dig på riktigt".


Med "en liten knuff" menas t.ex. att upprepade gånger bli kastad mot en vägg eller ner på golvet.

Jag var skakig hela dagen efter det där mötet igår. Jag hade druckit ett glas juice, ätit en blodapelsin och lite nötter innan jag gick dit och drack en kopp svart kaffe där, men efteråt åt jag ingenting på hela dagen och jag märkte det inte ens. "Allvarlig Misshandel Allvarlig Misshandel Allvarlig Misshandel" ringde i mitt huvud ända till läggdags.

Jag var inte galen.
Det var inte mitt fel.

Jag hade inte tänkt mig ett långt inlägg från början, men alla tankar och minnen forsar över mig som havsvågor.

Alla de där stunderna när det var som jobbigast, under många av våra "gräl", så fick jag en känsla av att "det här har hänt förut". Jättejättegamla minnesbilder kom upp, en bråkdels sekund långa: Jag såg mig själv och pappa. Och jag tänkte att Big var precis som pappa, men sedan försvann det. Jag släppte det, jag formulerade inte en hel mening i huvudet. Det var bara jättesnabbt "Big - pappa".

Att jag blev misshandlad psykiskt (och vid några enstaka tillfällen även fysiskt) av min far har jag varit fullt medveten om och berättat om för alla som har frågat vad dealen är med att jag inte umgås med honom längre. Men att jag blev misshandlad av Big under en så lång tid (innan och mellan de där 8 fysiska gångerna) förstod jag inte. Helt. En del av mig hade det fullkomligt klart för sig. Men den där lilla rösten tynade bort och blev så svag efter ett tag.

torsdag 15 januari 2009

Hopp



2009 börjar redan arta sig till att bli ett GOTT nytt år.


* Jag har börjat på komvux igen (efter att ha varit heltidssjukskriven sedan i maj). Jag går bara en dag i veckan så det har bara varit en skoldag hittills, men än så länge känns det i alla fall BRA. Jag lyckades t.o.m. lämna in den första hemuppgiften redan dagen efter.

* Jag har äntligen blivit aktuell på psyk i Östermalms upptagningsområde. Jag träffade läkaren igår och jag fick verkligen klart för mig riktigt hur illa jag har blivit bemött i Huddinge.

För det första var hon trevlig.

För det andra uttryckte hon hur viktigt det var att jag fick mer hjälp än medicin och den samtalskontakt jag har på ungdomsmottagningen.

För det tredje satte hon faktiskt igång att arbeta: Hon berättade att hon ville remittera mig till en mottagning som fanns i samma byggnad för att de hade tätare patientkontakt än den allmänpsykiatriska och ett särskilt team för personer med självskadebeteende. Hon sa att hon skulle skriva en remiss så fort som möjligt och hade ett inplanerat möte med dem om tre veckor, men förhoppningsvis skulle jag redan ha fått en kontakt där då.

För det fjärde så föreslog hon att Lamictal-dosen skulle höjas och jag fick ett nytt Stilnoct-recept, men innan hon skrev ut så bad hon mig att vara uppmärksam på biverkningarna och uppmanade mig att ta kontakt med henne genast om jag fick dem. (Lamictal har få biverkningar, det är sällan en får dem - men de som finns är rätt allvarliga.) Hon frågade om det fanns en risk att jag överdoserade Stilnocten och efter att jag försäkrat henne om att jag inte hade några sådana planer så sa hon åt mig att bara ta dem 3 ggr i veckan.

Jag har dessutom hört på omvägar att hon skriver otroligt bra och tydliga intyg till Försäkringskassan om en behöver det.


Innan jag går vidare med punktlistan tänker jag jämföra med Huddinge:

- Jag bad om hjälp varje gång jag var där, jag frågade flera gånger vad de hade för insatser, jag förklarade ingående hur jag mådde och vad jag hade för problem, jag sa att ge mig någonting VAD SOM HELST GÅR BRA BARA DET HÄNDER NÅGOT! Jag fick beskedet att "du får ju medicin och du har redan en samtalskontakt, det finns inget mer".

- Jag var alltid tvungen att be min läkare att höja dosen, be om ny medicin samt fråga om biverkningar själv. Och han skrev ut. Utan att fråga, utan att varna och mycket på en gång så att jag inte skulle behöva en ny tid på ett bra tag.

- Varje gång jag bad om något konkret som sjukgymnastik eller att kolla upp vad socialpsykiatrin hade att erbjuda så tog de dem flera månader i de fall de gjorde något över huvud taget.

- Läkaren frågade hur jag mådde varje gång vi sågs, men han brydde sig aldrig om svaret. Jag förklarade att jag blev sämre och sämre och att hela mitt liv höll på att falla samman, han måste ha sett mig sjunka djupare och djupare under nästan ett helt år som jag gick hos honom. Några enstaka gånger frågade han bara om jag ville bli inlagd. Han sa inte ens någonting när jag förklarade att jag hade blivit så förvirrad och okoncentrerad av den långa nedstämdheten att jag inte kom ihåg att ta mina mediciner och gick vilse i bekanta kvarter. Jag kände starkt att han inte brydde sig om ifall jag levde eller dog.

- När jag skulle ansöka om aktivitetsersättning skrev han ett ofullständigt intyg så Försäkringskassan sa att om de inte fick mer information så skulle de avslå min ansökan. När jag berättade detta för honom så ville han inte komplettera utan sa bara att de var fåniga. Jag fick själv skriva flera A4-sidor och få honom att skriva under. Lyckligtvis beviljades jag pengar efter det.


Okej, nu går jag vidare med de positiva punkterna:

* Jag har även blivit aktuell på Östermalms stadsdelsförvaltning och utreds nu för om jag kan få boendestöd eller andra hjälpinsatser. Jag ska aldrig mer (är uppväxt här) flytta från detta underbara område som faktiskt har pengar och resurser!

* Jag har själv tagit kontakt med en kvinnofridsorganisation och jag ska intervjuas för om jag kvalificerar för samtalsgruppen de har. Första mötet jag har med dem är idag. Jag hoppas att det faktum att det var en kvinna som slog mig inte ska spela någon roll. Jag har inte riktigt lust att vända mig till RFSL då mitt ex är bekant med några som arbetar där. Självklart håller de tystnadsplikten, men det kan ändå bli obekvämt. I det här fallet är det verkligen jobbigt att gay-världen är så liten.

* Mormor gav mig ett tips på en "dator-doktor" som inte var så dyr så nu är min skruttiga gamla labtop nästan som ny igen. Jag kan göra nästan allt jag vill på den. Det kan tyckas vara ganska oviktigt, men jag är verkligen i stort behov av en fungerande dator. Alla mina närmaste vänner bor i andra städer, jag pluggar igen, ett av mina största intressen är att skriva och jag gör alla mina ärenden över internet. Dessutom behöver jag underhållningen den ger.
Det är bara en grej: Den verkar inte vilja installera om Adobe Flash Player så jag kan inte se på YouTube. Om någon vet vad det kan bero på så får ni gärna berätta det för mig.

* Hela jullovet har massor av släktingar som inte bor i Stockholm varit här. Jag börjar känna mig som en del av mammas sida av släkten igen. Och mamma har nästan helt blivit av med sin homofobi.

* Jag har en etablerad kontakt med ett personligt ombud som hjälper mig med myndighetskontakter. Jag har haft henne sedan i november (tror jag) och nu känner jag att jag kan lita på henne. På vårt första möte i år (för typ två veckor sedan innan allt satte igång) sa jag att jag inte trodde särskilt mycket på att det fanns hjälp att få. Hon sa att hon aldrig någonsin hade givit upp en klient innan allt var ordnat och att vad som än händer så skulle hon finnas kvar. Och jag trodde henne.



Tack vare allt detta så har jag inte velat dö på 4 dagar i sträck, vilket det är det längsta på många månader.