onsdag 4 februari 2009

"Tänk om de inte tycker om mig."



Jag var på den första gruppterapi-träffen idag. En grupp väldigt olika kvinnor med väldigt lika historier. Som förväntat.

Under terapin mådde jag rätt dåligt och jag kom på mig själv med att fundera och t.o.m. känna oro över att de andra kanske inte gillade mig, att de tyckte att jag sa fel saker eller verkade konstig eller såg konstig ut. "Tänk om de inte tycker om mig."

På det sättet har jag inte känt på mycket länge. Pappa föreläste ju i många år om hur fel och dum och barnslig jag var och för det mesta trodde jag honom inte, men jag gjorde det tillräckligt många gånger för att det skulle göra otroligt ont och fylla mig med mycket oro och ångest. Jag har lärt mig att ingen kan tycka om mig för bara mig utan att det alltid handlar om vad jag presterar. (Sant är det ju faktiskt, vi kan inte bete oss hur som helst om vi vill ha uppskattning.) Så vid de få tillfällen jag verkligen ville bli omtyckt av en grupp människor gjorde jag mitt bästa och visste aldrig om det var gott nog.

I slutet av högstadiet kom jag över min osäkerhet. Något år efter att jag hade slutat träffa pappa började jag helt enkelt anta att de jag umgicks med tyckte om mig och jag var mig själv utan problem. Jag visste att det fanns de som inte tyckte om mig, men jag brydde mig inte det minsta om det utan såg det enbart som deras förlust.

Och sen träffade jag Big. Vi hade det bra i 1,5 år. Efter det började en långsam process där jag till slut kom fram till att ingen någonsin har älskat mig på riktigt och i och med att jag var så deprimerad att jag inte längre orkade ha någon (cool, social, glad, rolig) personlighet så fanns det inte längre någon som ens tyckte om mig. Jag lämnade Big med tanken att "okej jag är inte värd särskilt mycket, men jag är värd bättre än att spendera mitt liv med henne". Sedan började jag nyktra till och förstå vart skulden hörde hemma. Igen. Förhoppningsvis kommer jag efter en tid även denna gång komma över min osäkerhet helt.

I fikapausen och utanför lokalen efteråt kändes det, till skillnad från under den faktiska terapin, väldigt bra. "Vilka fantastiska personligheter! Vilka vackra, smarta, roliga kvinnor och vilken kraft det är i dem! Och. Här. Platsar. Jag. Tänka sig."