söndag 31 maj 2009

Bloggen har fyllt år.



I förrgår var det ett år sedan jag startade denna blogg. Innan dess skrev jag dagbok ganska flitigt på ett community. Där var jag inte anonym, mina vänner läste den och så även Big. I slutet av maj förra året förstod jag att jag borde lämna Big, men då jag varken hade egen bostad eller inkomst så bestämde jag mig för att hålla ut under sommaren. Jag hade skaffat lägenheten jag har nu, men jag skulle inte få tillträde till den förrän i september. Så det var bara att lägga locket på och överleva till dess, tänkte jag.

Att jag tänkte på detta sätt var jag självklart tvungen att till varje pris dölja för Big. Så jag slutade skriva dagbok, men startade i hemlighet denna blogg. Denna blogg blev dock aldrig aktiv då jag blev tvungen att dölja mina tankar och känslor även för mig själv för att över huvud taget orka andas. Istället så fortsatte jag att hoppas på att det skulle bli bättre mellan Big och mig och oroade mig för att bli helt ensam.

Jag slöt mig och slutade nästan helt att säga emot Big, vad hon än sa eller gjorde. Det var tydligen precis vad hon ville då hon inte för sitt liv kunde begripa varför jag lämnade henne när hösten äntligen kom och jag kunde flytta in i min lägenhet. "Det har ju fungerat så bra mellan oss hela sommaren", sa hon. Att jag hade befunnit mig i melankoliskt tillstånd och kunde hålla mig på benen enbart med hjälp av 10-minutersmetoden i kombination med massor av kaffe under dessa månader verkade inte ha spelat någon roll för henne.

Melankolin försvann med Big, men skrivkrampen har hållit sig kvar. Jag gör mitt bästa och många av er verkar tycka att det är gott nog. Jag blir så glad för varje bevakning, varje kommentar och varje förfrågan om att få länka till mig. Stanna gärna ett år till. (Men ni behöver inte fråga om ni får länka mer för mitt svar är alltid JA.)

STOR KRAM
/Linn


söndag 24 maj 2009

Grov Fridskränkning



Jag har anmält Big. Jag hade funderat på det en tid och för ungefär en och en halv vecka sedan så kände jag att jag var tvungen att bara få det gjort. Jag ringde RFSL Brottsofferjour och de höll uppenbarligen med mig för de ville ge mig en tid så fort som möjligt (utan att jag bad om det). I måndags var jag där och de hade redan ordnat ett möte med en kriminalinspektör som vi tillsammans gick till. Där blev vi sittandes i tre timmar och jag fick komma tillbaka på tisdagen för två timmar till. De var imponerade över hur mycket jag kom ihåg och hur exakt jag kunde vara när det kom till datum och detaljer. Jag sa att jag tycker att jag kommer ihåg väldigt lite, men att en del av mig hade full koll på att jag blev utsatt för misshandel och att jag senare kunde ha användning för dessa uppgifter så jag skrev små notiser om det allra viktigaste.

När jag lämnade Big i september så var jag helt övertygad om att jag inte skulle anmäla henne. Vad skulle det tjäna till? Jag ville inte ha mer drama, det hade jag fått nog av tack så väldigt mycket.
Jag hade gjort allt för henne, för vår relation, för att rädda vår kärlek. Jag lyssnade ALLTID på henne och försökte förstå. Jag försökte förklara hur jag kände, alltid med lugnt tonfall. Jag agerade amatörpsykolog, använde mig av Non-Violent Communication och fullkomligt vände ut-och-in på mig själv för att hitta nya vägar att gå. Men ingenting hjälpte.
När jag avslutade vår relation så visste jag att ingen kunde säga att jag inte hade kämpat, inte försökt nog, inte gett upp för lätt. Jag visste också att jag inte skulle längta tillbaka för det fanns ingenting att längta tillbaka till. Hoppet om att vi skulle kunna vara lyckliga ihop fanns inte mer. Jag hade slutat känna mig kär, men lite hopp hade funnits kvar bara en månad tidigare. De två sista slagen slog det ur mig.
Jag var inte ledsen, bara trött. Det fanns inget mer jag kunde säga eller göra, alla kort var lagda. Jag var nöjd med min insats. Jag tänkte: Varför skulle jag anmäla henne nu när det var över?

Problemet var att Big inte tyckte att det var över. Hon sa att hon höll med mig, men efter några veckor så visade det sig att så inte var fallet. Vi skulle ses som vänner tyckte hon. Det gjorde vi några gånger, men när hon blev respektlös igen så avvisade jag henne. Då kom hoten och trakasserierna. Sms haglade in med alla möjliga innehåll, hon visade en ännu värre sida av sig som jag inte sett tidigare.

Jag ignorerade nästan alla hennes kontaktförsök, men tröttnade till slut och röt ifrån i ett mail. Till svar fick jag ett sliskigt tal genomsyrat av martyrskap. Hon bl.a. kungjorde att hon var väldigt förvånad över att jag var så bitter och omogen att jag anklagade henne för att ha fått mig att må dåligt och om jag hade den inställningen så behövde jag ju inte kontakta henne igen. Hon avslutade med att säga att hon bara önskade mig gott och att "en dag blir du vuxen".

Med det tog hon tillbaka alla de ursäkter hon faktiskt gett mig ibland och efter det så började tankar om att anmäla forma sig. Det rör sig inte om hämnd. Jag behövde bara ett erkännande och det fick jag. Att polisen tog mig på allvar, engagerade sig så mycket och sa att hon var övertygad om att det skulle gå vidare samt att på papper se rubriceringen Grov Fridskränkning kändes bara bra.

I veckan ska beslut tas om en förundersökning ska inledas. Om den inleds och den når så långt att Big faktiskt blir inkallad till ett förhör så kommer jag att tänka "Hah! In your face!" Det vore verkligen någonting.

(Jag väljer att stanna där. Den här typen av fall blir det så sällan åtal av så det är ingen vits att tänka på det. Den dagen, den glädjen.)

Som väntat rörde det upp mycket minnen, tankar och känslor att göra en anmälan. Det jag inte hade väntat mig var att även den biten skulle kännas riktigt positiv. Ju mer jag minns, ju mer hamnar alla minnen i ett sammanhang och ju tydligare det sammanhanget framträder, ju mer skuld faller av mig och landar på henne.