onsdag 7 juli 2010

Mail från en vän:



"Jag tänker på dig ofta och ser en fantastisk, ung, mångsidig, vaken, färgfik och vacker kvinna i dig!!
Jag ser din styrka och tror på dig!!

(...)

Du är värd bara kärlek och mycket kärlek!

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Kram, XXX"



Mina vänner och min psykolog är det som håller mig kvar nu.
Jag struntar i att jag egentligen tycker att det är fel att ta sitt liv, jag struntar i mitt ansvar som matte (hon skulle säkert ha det mycket bättre hos någon som lekte med henne mer istället för att sova bort dagarna), jag struntar i att jag någon gång i framtiden kanske kommer att må bra, jag struntar i att jag inte kommer att få se de sista Harry Potter-filmerna... Men jag kan inte strunta i alla de människor som engagerar sig i mig. Det skulle kännas som ett svek.

måndag 5 juli 2010

Nionde gången gillt?



Min öppenvårdsläkare har föreslagit att jag ska börja med Litium i augusti när hon kommer tillbaks från sin semester. Det blir den 9:e medicinen jag prövar. Den 8:e - Mirtazapin - som överläkaren på S:t Göran skrev ut åt mig gav ingen som helst effekt. Jag är så trött på det här.

lördag 3 juli 2010

Big questions



Facebook föreslog att jag skulle bli vän med Miss Big i och med att vi har tre gemensamma vänner. Nej tack, skulle inte tro det.
Det är faktiskt rätt märkligt att det bara är tre gemensamma vänner efter tre år tillsammans. Det beror på att Big är rätt socialt inkompetent. Nu i efterhand är det en fördel. Min bekantskapskrets har inte minskat för ingen har behövt välja sida och därför inte valt hennes.

Två av dessa tre FB-vänner vet om att Big har misshandlat mig. Men inte några detaljer och alltså inte hur illa det var. Jag träffar dem inte särskilt ofta och nu tror jag att det t.o.m. har gått något år sedan sist. Jag vet inte hur mycket Big umgås med dem och jag vet inte vad hon kan ha tutat i dem. Kanske har hon inte pratat om det med dem alls och de har antagit att det nog inte var så illa i och med att Big "ju är så snäll och trevlig". Bör jag berätta för dem om hur det var? Ska jag säga att det ligger en färdig polisutredning på åklagarens bord? Ska jag vänta och se om åtal väcks först?

Om jag hade varit en av de där vännerna, hade jag kunnat umgås med en misshandlare i och med att jag själv har en bra relation med personen? Nej, inte efter allt jag har gått igenom. Men ifall jag inte hade gått igenom det? Kanske. Jag vet faktiskt inte.

Vad säger ni?

Jag kunde inte låta bli att gå in på Bigs profil och kolla lite i hennes fotoalbum. När jag såg fotona på henne kom en svag känsla av äckel över mig. Inget hat och ingen ilska och inte särskilt mycket sorg heller. Jag känner mig väldigt avtrubbad. Jag har inga som helst minnen av den kärlek som jag vet fanns där. Det är för mig helt obegripligt att jag för några år sedan tyckte att hon var så strålande vacker och att det pirrade behagligt i bröstet varje gång jag tittade på henne.
Nu när jag ser ett foto på henne känner jag alltså äckel. Vad kommer jag att känna ifall jag ser henne IRL? Det finns tyvärr en ganska stor risk att det kommer att hända vid ett flertal tillfällen under Pride-veckan. Åh varför varför varför måste gay-världen vara så liten!