måndag 26 december 2011



Okej, så här är det: Min ex-flickvän och nära vän C gick bort i början av november. Detta har gjort att allt annat som har hänt den senaste tiden har känts irrelevant att skriva om. Jag återkommer nästa år.

tisdag 8 november 2011



Ehum... Jag har alltså Asperger. Det var ju bra att veta. Förhoppningsvis. Jag är som en faghag som upptäcker att hon i själva verket själv är bög.


Jag måste säga att jag börjar gilla min psykolog. Han har dragit fram några konkreta saker, vilket är upplyftande med tanke på allt flum jag har fått utstå från psykpersonal genom åren. Visst, han har varit sjukskriven irriterande ofta, men när vi väl ses så jobbar han faktiskt.

tisdag 18 oktober 2011

Die another day



I'm gonna wake up, yes and no
I'm gonna kiss, some part of
I'm gonna keep this secret
I'm gonna close my body now

I guess die another day
I guess I'll die another day
I guess die another day
I guess I'll die another day
I guess die another day,
I guess I'll die another day,
I guess die another day,
I guess I'll die another day

Sigmund Freud
Analyse this
Analyse this
Analyse this, this, this….

I'm gonna break the cycle
I'm gonna shake up the system
I'm gonna destroy my ego
I'm gonna close my body now

I think I'll find another way
There's so much more to know
I guess I'll die another day
It's not my time to go

For every sin, I'll have to pay
I've time to work, I've time to play
I think I'll find another way
It's not my time to go

I'm gonna avoid the cliché
I'm gonna suspend my senses
I'm gonna delay my pleasure
I'm gonna close my body now

I guess die another day
I guess I'll die another day
I guess I die another day
I guess I'll die another day

I think I'll find another way
There's so much more to know
I guess I'll die another day
It's not my time to go

I guess die another day
I guess I'll die another day
I guess die another day
I guess I'll die another day

Another Day
Another Day
Another Day
Another Day
Another Day
Another Day
Another Day


-Madonna



(OBS! Inget nytt självmordsförsök! Det var så att jag på min födelsedag råkade ut för en grej som resulterade i en riktigt ordentlig nära döden-upplevelse. Det rörde sig inte bara om ett ögonblick heller, utan i minst en timme i sträck. Jag fick sjukhusvård. I ambulansen tänkte jag "det är kanske dags nu. Att dö på sin födelsedag vore ju riktigt lustigt. Så passande att du måste ha ett finger med i spelet Gud! För det här är ju inte självförvållat! Tänk om det faktiskt äntligen är dags nu! Ta mig nu till dig, du vet att jag vill, jag är så tacksam men snälla dra inte ut på det så här, denna smärta är olidlig, snälla snälla skynda på, jag har ju bett om snabbt och smärtfritt så många ggr..." Men icke.)

fredag 14 oktober 2011

gnel :'(



Nu ska jag gnälla lite:

Jag fyller år imorgon. Tanken var att ta en sista minuten-resa igår. Dessvärre är jag så pass sjuk att jag inte orkar stå upp mer än några minuter i taget. Detta började i tisdags och jag tänkte att om det går över snabbt så skulle jag kunnat åka ikväll istället. Not gonna happen. En sjuksyrra jag känner tippar på virus på en nerv. De främsta symtomen är kraftig yrsel och kraftigt illamående. Check.
I tisdags och onsdags frös jag en hel del också samt hade perioder där jag inte kunde stå upp över huvud taget och bara sitta med stöd. Jag kördes till akuten båda de dagarna (för att jag föll ihop på offentlig plats).

På tisdagen hade jag även ryckningar, värk och var lätt desorienterad. St Görans akut som jag kom till på tisdagen tolkade det hela som en panikångestattack när de fick reda på min anamnes. Det var definitivt INTE panikångest, jag har haft den problematiken tidigare i mitt liv så jag vet. Jag tror faktiskt inte att jag hade ångest över huvud taget, var nästan helt fokuserad på mina kroppsliga symtom (mindfullness?) och den resterande delen av tankeverksamheten ägnades åt att fundera på vad sjutton det rörde sig om! Jag har aldrig varit med om något liknande! Jag hade inte en tanke på om huruvida det var något farligt eller vad som skulle hända. Fast jag blev irriterad över psykfallsstämpeln och när de bedömde att jag kunde åka hem om någon hämtade mig så blev jag även besviken över att det inte var något dödligt. Just my luck.

På onsdagen blev det Sös akutmottagning jag fick besöka. Det snurrade och snurrade, jag kräktes och föll ihop ett litet tag därefter. Yrseln fortsatte även när jag fick ligga ner på en brits och jag trodde de körde runt mig på akutmottagningen (orkade inte hålla ögonen öppna), men jag hade fått ligga på samma plats hela tiden. När jag återhämtat mig så pass att jag kunde vingla till toaletten själv, räknade jag ut att jag förmodligen skulle bli tvungen att vänta på en läkarundersökning i flera timmar. Jag lackade och drog därifrån. (Sa till först, de kollade i datorn och godkände.) På kvällen var jag piggare och tog mig t.o.m. till kvällskursen jag kom in på. I och med att jag kunde sitta hela tiden så var vinglande gång inget problem.

Igår och idag har jag nästan bara sovit. Igår mådde jag så illa att jag inte klarade av att äta alls, men idag lyckades jag vingla till ICA och sedan äta. Blev dock tvungen att ta en tupplur direkt efteråt.

Jag försöker övertyga mig om att jag lika gärna kan resa bort vid ett senare tillfälle. Det går sådär. Jag har också motvilligt skjutit upp insättning av Voxra (11: gången gillt?) då det kanske är bra att veta vilka symtom som hör till vad i någon vecka. Det kanske verkar futtigt att deppa över, men jag gillar när saker är symboliska, i synnerhet datum. Jag är också så väldigt desperat när det kommer till depressionen, det måste bli bättre nu nu nu för jag orkar inte mer! Så har det känts väldigt väldigt länge...

Slut på gnäll.

torsdag 1 september 2011

...men jag kan ta mig genom dagen.



Jag har haft sömnstörningar sedan jag var 14 år (dvs i 10 år nu!). Oftast rör det sig om att jag har svårt med insomningen, men jag har även problem med för tidigt uppvaknande och mardrömmar ibland. Detta gör det omöjligt för mig att ha en regelbunden dygnsrytm och om jag har saker att göra på dagarna som kräver att jag är vaken en viss tid, och därför missar sömntågen, samlar jag snabbt på mig en sömnskuld. Att behöva gå upp efter bara 3 h sömn för 4:e dagen i rad är i bästa fall vedervärdigt, men jag har hittat ett sätt att klara av det i alla fall. Det fungerar inte alltid, men ofta.

Så här går det till steg för steg:

  1. Vattenflaska och koffeintabletter ska stå bredvid mobilen. När mobilen ringer sväljer jag 3-4 st tabletter.
  2. Jag snoozar sedan i en halvtimme till klockradion ringer. Klockradion är inställd på brandsignal och är placerad på andra sidan rummet.
  3. Jag byter signalen mot radiosändning på högsta volym och går tillbaks till sängen. Innan jag kryper ner igen så staplar jag tre kuddar på varandra så att jag hamnar i sittande läge och tänder nattduksbordslampan och vrider den så att den lyser mig rakt i ansiktet.
  4. När koffeintabletterna har börjat verka så pass att jag uppfattar vad de säger på radio kliver jag upp. Jag bäddar (läs: sträcker täcket) så att jag inte lockas att krypa ner igen ytterligare en gång.
  5. Jag letar i köket efter snabba kolhydrater. Hittar jag inga brukar det gå bra ändå.

fredag 12 augusti 2011

En kossas dagbok



Jag vaknar runt kl.17. Jag fixar mat och slår på tv:n och datorn och äter framför någon av apparaterna. Om jag inte är sugen på något av det jag har hemma blir det bara tv:n och datorn i några timmar innan jag släpar mig till affären. Därefter proceduren med att äta framför valfri apparat. Jag växlar sedan mellan datorn och tv:n fram till småtimmarna. Oftast ca 3. Sedan äter jag igen. Om jag är sugen på något av det som finns hemma, annars hoppar jag det. Runt kl.4 tar de depressiva tankarna över fullkomligt. Jag lägger mig på spikmattan eller på golvet. Jag ber. Gud, vad är det jag missar? Vad är det jag ska göra för att få det här att vända? Vad är det jag inte fattar? Gud, du måste gripa in nu och du måste göra det ordentligt! Visa mig så tydligt att trögfattade jag förstår! Vad gör jag för fel? Eller finns det ingen mening med det här alls? Finns det ingen gåta att lösa? Är det här helt enkelt min portion av all smärta som finns i världen? Jag orkar inte mer. Befria mig från min börda. Det räcker nu! Jag vet att det finns de som lider ännu mer än jag, som har det ännu sämre. Jag vet att jag på så många sätt är privilegierad, men jag orkar inte med mitt så kallade liv i alla fall! Så du måste rädda mig nu. Jag vet att vi ska fixa våra problem själva. Jag vet att vi ska använda de redskap vi har fått för att hjälpa varandra. Sjukdomar ska behandlas av sjukvården och jag är så akut sjuk att det är sjukhus som gäller. Men jag får ju ingen vård där, jag har försökt. Jag har försökt så många gånger. De gör likadant varje gång. Jag är där några dagar och sedan skickas jag hem vare sig jag vill eller inte. Ofta vill jag då jag mår ännu sämre för att jag inte har dator och tv (med fler än skogsmullekanalerna) att distrahera mig med och för att de ändå bara bedriver förvaring och inte vård där och det gör att jag tappar hoppet totalt. Men ofta har jag också velat stanna kvar för att jag har känt att hemmavistelse inte är ett alternativ. Ändå är det alternativet det som blir valt och inga protester, argument eller böner hjälper. Och det är så förnedrande att böna om sin rätt till vård, särskilt när det sker i onödan. Psykiatrin hjälper inte och jag vet inte vart jag ska vända mig istället. Så Gud, du måste gripa in. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, Gud. Sedan tar jag en oxascand och vrider mig till jag somnar runt 7.

Detta har varit mitt schema sedan i tisdags. Jag bad Gud att skjuta upp min Post Pride Depression (PPD) ett knappt dygn för jag behövde få lite saker gjorda.

måndag 18 juli 2011

Utbildningsförvaltningen Stockholms stad och jag.



I torsdags fick jag besked om att jag har nekats att läsa Religionskunskap B i höst. Anledningen de uppgav var att jag "inte är behörig". Det är jag visst.

Alltså blev det till att ringa Utbildningsförvaltningen Stockholms stad. Först idag. För de har bara telefontid måndag-torsdag förmiddag. Att få besked på torsdag eftermiddag innebär alltså längsta möjliga frustrationstid.

Jag ringer samma minut som telefontiden börjar. "Det är för närvarande åtta personer före dig i kön."

Studieadministratören låter sur redan i hälsningsfrasen. Det blev inte bättre under samtalets gång.
"Du har inte skickat in ditt betyg."
Jag förklarar att betyg i kurser en har läst på komvux i Stockholm inte behöver skickas in manuellt, de finns i datorn. (Det har varit regel åtminstone sedan 2007 då jag läste min allra första komvux-kurs.)
"Jo, allt måste skickas in. Det står i informationen."
Jag förklarar att det i informationen står raka motsatsen.
"Jaha, men då har du kanske läst kursen (Religionskunskap A) i en annan kommun?"
("Visst, jag har samtalat med dig om Stockholmsreglerna bara för skojs skull.") "Nej, jag läste den i Stockholm."

Jag uppger namnet på skolan och studieadministratören knappar fram betygen på alla kurser jag har läst där. Utom Religionskunskap A. Det finns inte med. Detta innebär förmodligen att min lärare inte registrerade betyget. Studieadministratören säger att jag måste ta kontakt med läraren och att skolorna öppnar en vecka innan kursstart.

På den veckan måste detta hinnas med:
1. Betyget i Religionskunskap A ska registreras så att Utbildningsförvaltningen kan se det.
2. Jag måste kontakta Utbildningsförvaltningen igen och be om att få söka till Religionskunskap B.
3. Utbildningsförvaltningen måste kontakta skolan så att skolan bereder en plats åt mig.
4. Skolan ska kalla mig till kursstart och jag måste tacka ja till min plats genom att dyka upp på kursstarten eller ringa dem innan dess. Gör jag inte det så stryks jag från kursen.

Jag som tvivlar på att detta är genomförbart på fem-sex arbetsdagar frågar om jag inte kan ordna kursplats med skolan direkt i samband med att jag kontaktar dem om betyget. Det går inte för sig.
"Du kanske kan läsa kursen vid ett senare tillfälle."


Jag har verkligen ingen som helst lust att möblera om i sysselsättning och framtidsplaner. Särskilt med tanke på att det inte är jag som har klantat till det.
Kanske ordnar det sig. Om min gamla lärare fortfarande är anställd på skolan så finns det i alla fall en chans.


Nu ska jag titta på L Word och tycka synd om mig själv. Samt försöka att inte tänka på att det kanske finns en risk att mitt betyg inte bara inte går att hitta i tid till höstterminen, utan kanske t.o.m. är försvunnet för alltid.

Ångestparaden - Stockholm 12/7









Faktiskt.



När det är så där jävligt att en håller på att gå i bitar,
måste en inte resa sig upp från sin fosterställning på golvet och "göra något konstruktivt".
Det kan vara välgörande att ligga så en stund.

söndag 26 juni 2011



What is it Lord that you want
and that I am not seeing?
What in my innocent prayers
am I failing to say?


söndag 19 juni 2011

Viktigt meddelande:



En sådan där natt då jag inte sover en enda minut har passerat. Internet erbjuder många alternativ när det kommer till att slå ihjäl tid. På gott och ont.
Nyligen läste jag om gamla kommentarer från er läsare. Det jag vill göra nu är att be om ursäkt för att jag bara svarat på en bråkdel av dem. Jag läser dem alla så fort jag ser att jag har fått dem och jag gläds åt uppmärksamheten. Då och då läser jag om dem. Men jag lyckas inte svara.

Det finns så mycket små saker som jag så ofta inte orkar med. Saker som jag en gång i tiden har gjort helt ovetandes om att de ens kunde anses vara särskilt energikrävande. Bädda sängen, sortera papper, läsa skönlitteratur, se på filmer som kräver att en är lite uppmärksam, borsta tänderna, plocka upp saker som ligger på golvet, planera och följa en budget, knyta och knyta upp skosnören, borsta håret, komma ihåg en rad med siffror åtminstone så pass lång tid det tar att skriva ner dem, veta vilket datum det är, lämna tillbaks böcker till biblioteket i tid, kunna snabba på vid försovning eller annan plötslig tidsbrist samt att svara på mail, sms och bloggkommentarer.

Nu är jag framme vid saken: FÖRLÅT. Jag kanske blir bättre på att uppdatera bloggen och svara på kommentarer någon gång i framtiden, men ha inte allt för höga förhoppningar. TACK och åter igen FÖRLÅT.

måndag 30 maj 2011

Ett mms från C:





''bulimikerna var lite dyrare i drift än vi först trodde.''

onsdag 4 maj 2011

Säg det med en Cyanidis.




Den här serien är helt underbar. Tecknarna har förmodligen ingen erfarenhet av psykvården i Sverige, men de beskriver den jävligt bra i alla fall.

fredag 29 april 2011



Snart är det maj. Hittills har jag i min eventlista på Facebook 16 evenemang den månaden. En del "kommer inte", någon "kommer", de flesta "kommer kanske". Det är nästan alltid kanske. Kanske orkar jag med den festen, kanske orkar jag med det seminariet, kanske orkar jag med den demonstrationen, kanske kanske kanske. När det väl blir dags blir det oftast inte.

Men jag bryr mig om att hålla koll och att klicka i ett svar. För en dag mår jag kanske lite bättre och orkar kanske lite mer. Kanske.

söndag 10 april 2011



Jag minns onsdagen. Jag hade boendestöd på förmiddagen och laboration i skolan på eftermiddagen. Jag handlade på väg hem och tittade på TV på kvällen. Sen är det väldigt dimmigt och idag är det tydligen söndag.

Jag hade en tvättid på torsdagen mellan 15-18 som jag sov över. Jag tvättade någon natt efter det, antingen natten till fredag eller natten till lördag. Den rena tvätten ligger fortfarande i IKEA-bagen som jag alltid använder när jag tvättar. Den smutsiga tvätten som jag inte orkade tvätta (jag orkar aldrig tvätta mer än två maskiner) ligger kvar i en hög på golvet.
På fredagen kollade jag upp en adress åt C som hon behövde snabbt för hon var i princip redan på väg dit och jag gav den till henne via telefon. Så jag måste ha varit vaken en stund på dagen.
Det är det enda jag vet säkert inträffade mellan onsdag kväll och igår/lördag kväll. Jag minns att känslan av att inte ha någon aning om vilken dag det var återkom flera ggr under dessa 3 dygn. Klockan talade om vilken tid det var på dygnet men inte vilket dygn. Jag kom aldrig ihåg vad klockan var senast jag kollade så jag fick inget tidsbegrepp på det sättet.
Jag minns fragment av mardrömmar och jag minns att jag pratade med mamma i telefon vid ett tillfälle. Jag minns att en telefonförsäljare ringde, att han var ovanligt icke-påstridig och att jag tackade nej till en erbjuden tidningsprenumeration. Jag prenumererar på en tidning, DN. Den har bevisligen anlänt varje dag och jag har bevisligen plockat upp varje nummer och lagt dem i en hög vid sängen. De är oöppnade. Dosetten skvallrar om att jag har tagit de flesta men inte alla mina medicindoser.

Varför har det varit så här? För att jag helt enkelt inte bryr mig om tid och rum. Det gör mig ingenting om himlens alla stjärnor ramlar ner, inklusive solen, och spränger vårt klot i luften.

Men igår kväll klarnade det alltså. Jag tröttnade väl. Förmodligen mår jag ännu sämre när struktur saknas. Jag minns att jag vaknade vid 18, skickade ett sms till C, åt ett päron till frukost, läste lite, tittade på Simpsons och Family Guy samtidigt som jag lagade till en misslyckad gryta, tog en promenad, hyrde film och orkade med nöd och näppe se klart en av dem innan jag somnade 23-någonting, vaknade igen 02-någonting... Och jag minns vad jag har sysslat med under natten och morgonen. Jag vet inte hur det kommer utveckla sig härifrån, men jag ska ställa klockan så att jag kommer iväg till min psykolog-tid imorgon måndag i alla fall.

tisdag 5 april 2011

måndag 4 april 2011

Får en psykiater anställd av landstinget verkligen...



...föreslå att en ska prova på yoga (ej bekostad av landstinget) som behandling för en djup depression?

...rekommendera en att söka privat vård (alltså inte bekostad av landstinget)?

...säga åt en patient som bett om att få prova en ny medicin mot sin djupa depression för att den nuvarande inte fungerar, att avvakta till efter läkarens fyra veckor långa semester?

...säga att ätstörda kan gå i vanlig KBT om de inte har svår anorexi (utan bara "vanlig" anorexi, bulimi, hetsätningsstörning eller annan ätstörning) och därför vägra skriva en remiss som patienten bett om? Samtidigt som hen erkänner att hen inte riktigt har koll på hur det egentligen funkar.

...likställa veganism med ortorexi?


Min nuvarande har gjort allt ovanstående, antingen mot mig eller mot en jag känner som också har henom som läkare.




Tidigare psykiatriker jag har haft, eller psykiatriker jag ibland stöter på i slutenvården, har...


...diagnostiserat mig med emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline) utan att utreda mig först och trots att tidigare utredningar förkastat den diagnosen.

...skrivit ut mig från slutenvården med motiveringen att jag verkar må bättre fast jag precis har sagt att jag mår sämre.

...skrivit ut mig fyra dagar efter att jag hade gjort ett allvarligt självmordsförsök.

...bokat in för få ECT-sessioner så att det blev ett glapp i behandlingsserien.

...skrivit ut en medicin jag uttryckligen har sagt att jag är överkänslig mot.

...skrivit "psykisk status: homosexuell" i min journal.

...skrivit ut dubbla recept av narkotikaklassade preparat.

...glömt att informera mig om att jag inte kan ta ibuprofen (som jag brukar ta mot mensvärk varje månad och mot huvudvärk vid behov och detta står i min journal) ihop med litium.

...skrivit ett ofullständigt intyg till Försäkringskassan och vägrat rätta till det när FK meddelade att de kommer att avslå min ansökan om de inte får in en komplettering från henom. Hens motivering var att det var paragrafrytteri och att hen minsann visst hade skrivit ett bra intyg.



Jag har haft vettiga läkare också, men de kan inte reparera eller kompensera för sina kollegors skadegörelse. De är bara människor, utan superkrafter. Men de destruktiva läkarna däremot, de verkar ha övermänskliga förmågor i att jämna all lust, vilja och hoppfullhet hos sina patienter med marken. Hur kan det komma sig?

lördag 12 mars 2011

Platsannons



"Jag vill ha en flata som statsminister. Jag vill ha en person med aids som statsminister och jag vill ha en bög som vice statsminister och jag vill ha nån som inte har råd med privat sjukvård och jag vill ha nån som som växte upp på en plats där jorden är så mättad av giftigt avfall att den inte kunde välja bort att få leukemi. Jag vill ha en statsminister som gjorde abort som sextonåring och en ledare som inte är det sämre av två jävliga val och jag vill ha en statsminister som förlorade sin förra älskade i aids, som fortfarande ser detta för sina ögon varje gång den lägger sig för att sova, som höll sin älskade i sina armar och visste att den skulle dö. Jag vill ha en statsminister utan bostadsrätt, en statsminister som köat till sjukvården, till arbetsförmedlingen, till soc och som har varit arbetslös och blivit friställd och sexuellt trakasserad och gaybashad och utvisad. Jag vill ha en statsminister som genomlevt den svenska asylprocessen. Jag vill ha nån som spenderat natten i en cell, som fått ett kors bränt utanför sitt fönster och överlevt våldtäkt. Jag vill ha någon som älskat och blivit sviken, som respekterar sex, som begått misstag och lärt sig av dem. Jag vill ha en svart kvinna som statsminister. Jag vill ha nån med dåliga tänder och taskig attityd, nån som har ätit den där äckliga sjukhusmaten, en som är transvestit (räknas drag king?) och som har knarkat och gått i terapi. Jag vill ha nån som har begått civil olydnad. Och jag vill veta varför vi lärde oss, någonstans längs med vägen, att en statsminister alltid är en clown: alltid en torsk men aldrig ett luder. Alltid en pamp och aldrig en arbetare, alltid en lögnare, alltid en tjuv men aldrig ertappad."


Det här verkar vara ett jobb för mig. Jag har fetmarkerat mina meriter.

söndag 27 februari 2011



I'm so sick and tired of being sick and tired.

måndag 7 februari 2011

Ett psykfalls vecka


Namnet till trots så handlar den här bloggen inte så mycket om min vardag. Mest är det ju längre texter om mitt deprimerande förflutna samt texter om Big (nutid och dåtid). Därför har jag bestämt mig för att göra en sammanfattning av den förgående veckans dagar.


v. 5

Måndag:
Jag vaknar mitt i natten av att jag mår riktigt illa. Jag mådde lite illa när jag gick och la mig för jag hade tryckt i mig skräpmat till middag, men inte så att jag hade några problem att somna. Men nu känner jag att jag behöver kräkas, något av gårdagens intag måste ha varit av bristfällig kvalité. I mitt nyvakna tillstånd tycker jag tydligen av någon anledning att det är en bra idé att kräkas i duschen istället för i toaletten eller i en av mopp-hinkarna som alltid står där (så att jag kan spontanstäda i samband med att jag duschar och det ändå är blött på golvet, om jag måste ta fram grejerna ur köksskåpet så blir det aldrig gjort). Jag duschar av mig och spolar ner kräkset i avloppet. Fast de matbitar som inte hunnit brytas ner till flytande form går inte ner. Orka. Jag går och lägger mig igen.
När jag går upp på förmiddagen upptäcker jag att det finns kräkstänk på väggarna, dörren och toalettstolen. Wtf! Jag tyckte att nattens session var väldigt lindrig jämfört med hur det brukar vara när jag har fått i mig något dåligt. Åter igen: orka. Jag gör mig i ordning och går till psykologen. Sen var energin slut för den dagen.

Tisdag:
Trots att jag hade somnat i tid så försover jag mig och kommer nästan en halvtimme försent till skolan. Ändå känner jag mig lugn och relativt okej stämningsmässigt och det är den första lektionen på terminen då jag inte har stark dödslängtan. Tar en långpromenad hem samtidigt som jag pratar med Louice i telefon om diagnoser. Sedan handlar jag mat och efter det är jag helt slut. Ligger i sängen, tittar på tv och leker med digitalkameran under kvällen. Kräkset i badrummet är kvar.

Onsdag:
Klockan 4 på morgonen bokar jag av boendestödet för 3:e veckan i rad p.g.a. sömnbrist/för hög deppighetsgrad/allmän orkeslöshet. (De kommer klockan 10 varje onsdag annars.) Somnar strax därefter och går upp vid 13-tiden för att bege mig iväg för att träffa Lina. Hon är en av de få kompisar jag har som aldrig har haft psykiska problem, men hon har jobbat på psyk så jag kan prata i princip obehindrat om vad jag tänker och känner utan att hon blir skrämd. Den här gången verkar Lina dock orolig. "Det går inte att nå dig."
Eventuellt ska min flickvän C komma hem till mig på kvällen så jag städar upp de spyrester som finns i duschen, men det som är på väggarna, dörren och toalettstolen får vara kvar. Vi bestämmer sen att jag ska komma till henne istället för hon har en svacka och vill mest bara sova och att klä på sig och gå ut är överkurs. Jag är väldigt orolig och vill göra något, men jag vet inte vad. Vi pratar, gosar och tittar på YouTube-klipp i några timmar. Jag går hem vid halv 10.

Torsdag:
Normalt har jag skola på torsdagar, men idag är det ett uppehåll. Jag går inte ut och gör något idag, sitter mest framför datorn. Hittar en räkning jag helt glömt bort som är två dagar efter förfallodatum. Det är 1000 spänn jag inte har räknat med i denna månads budget, kul. Betalar den på en gång och för samtidigt över pengar från mitt force majeure-konto till mitt vanliga så att jag kan köpa kattmat och toapapper och sånt.

Fredag:
Har en tid hos en präst kl.14. Jag kontaktade henne för några veckor sedan för att jag kände ett behov av att prata med någon som inte var KBT-fetischist. Vi beslutade att vi skulle ha ett par fria samtal och sedan prata om huruvida vi ska fortsätta och på vilket sätt. Jag tycker om samtalen, jag vet inte vad det är men jag känner mig alltid upplyft efter att ha varit där. Jag tar en långpromenad hem och sedan stannar jag inne resten av dagen/kvällen. Bakar scones till middag.

Lördag:
Jag har ställt klockan på 13.30 för att hålla en någorlunda anständig dygnsrytm. Ringer min flickvän C och vi pratar om allt mellan himmel och jord i drygt 2 h innan vi beslutar att hon ska komma till mig någon gång under kvällen. Jag duschar och städar hela badrummet äntligen, pluggar, surfar på nätet, går och handlar, äter middag (+frukost & lunch i ett) och spelar dataspel innan hon kommer strax innan midnatt. C diskar åt mig och sedan växlar vi mellan att fika, prata och plugga till ca 5 på morgonen.

Söndag:
En av C's vänner/ex kommer förbi på en fika några timmar på eftermiddagen (jag och C hade bakat nya scones). Efter att han har gått sätter jag och C igång med en ny prat/plugg-mix, fast jag blandar in rätt mycket idiotsurfande i den och vi går och lägger oss redan vid midnatt. C sover dåligt, jag sover inte alls. Vi går upp igen halv 4. C som ändå skulle ha gått upp 2 h senare för att hinna till sin föreläsning i Uppsala packar sina grejer och gör sig i ordning, sedan ser vi på tv, pratar och halvdåsar till det blir dags för henne att gå. Jag kan så småningom somna och sova i 4 h innan jag kastar mig iväg till psykologen.


Det här var en rätt bra vecka.

söndag 30 januari 2011

Ett spontant samtal om spykiatrin



Jag:
Om jag bara kunde få PTSD-diagnosen så kunde jag kanske tvätta bort borderlinestämpeln. Jag skulle nog inte få så mycket bättre vård, men det känns faktiskt riktigt besvärligt att vara feldiagnostiserad

C:
20:57
jag tror faktiskt att det skulle göra skillnad.

Jag:
20:57
Hur då?

C:
20:58
borderlinepatienter är en grupp som alla inom vården har enorma fördomar mot.

Jag:
20:59
[överläkare på psyket] kommer nog vägra erkänna att han misstog sig dock.

C:
21:02
förmodligen skulle det vara bättre för en att vara diagnostiserad som "obehandlingsbar manipulativ stesolidknarkande simulant som kommer att söka akutvård varje gång hon har snuva"
men misstog sig? han har väl inte ställt den diagnosen, bara påstått att den vore tänkbar?

Jag:
21:04
han ställde den

C:
21:04
när då, och på vilka grunder?

Jag:
21:04
trots att [öppenvårdsmottagningen] utrett mig och kommit fram till ett bestämt nej
Han ställde den efter att ECTn inte fungerade.
Maj/juni

C:
21:06
vad bisarrt. så han kan sätta den diagnosen på dig för att han tycker att det skulle kunna stämma, trots att det gjorts en ordentlig utredning som har förkastat den?

Jag:
21:06
Sen har den förföljt mig vid alla akutbesök/inläggningar. [min öppenvårdsläkare] tror ju inte på den förstås.

C:
21:07
alltid något...

Jag:
21:07
Han visste nog inte att det gjorts en utredning, det är ju inte så att de läser ens journaler...

C:
21:07
suck
vilken idiot han är.

Jag:
21:08
Ja verkligen. "Pat ter sig inte deprimerad, har humörsvängningar och separationssvårigheter."
Jag bara, har jag?

C:
21:08
antar att du berättade för honom att du redan utretts för det, eller? vad sa han då?
separationssvårigheter från honom då, eller?

Jag:
21:09
Nej, alltså jag visste ju inte att han ställt den diagnosen förrän långt senare. Han sa det ju inte till mig. När jag träffade honom nu senast så tänkte jag säga något om det, men orkade inte.
Jag har ingen aning! Önskar att han åtminstone klottrat ner ett exempel i journalen! Det är väl inte för mycket begärt?!

C:
21:11
suck igen
det är så sjukt. i den vanliga vården (läs: den icke-psykiatriska) så kan man inte bara slänga ur sig en diagnos utan att skriva vad man grundar det på.
man måste redovisa sk objektiva fynd
men inom psykiatrin står den tydligen alla och envar fritt att tycka och diagnostisera lite som de vill.

Jag:
21:14
Du menar att skriva "humörsvängningar och separationssvårigheter" inte är tillräcklig förklaring? :-O

C:
21:15
trots att det finns klara och utarbetade kriterier för alla psykiatriska diagnoser.
i en vanlig journal hade ett sånt svepande omdöme aldrig passerat, eftersom det är en tolkning.

Jag:
21:16
Ja, men psykiatrin är ju en helt egen värld.

C:
21:16
jo, som sagt....

Jag:
21:17
Är glad att öppenvården ändå varit rättvisa mot mig. Sedan 2009 iaf så jag kom till Ö-malm
[min öppenvårdsläkare] är ju tyvärr bara en sån jäkla slacker! "Avvakta" är hennes andra namn liksom

C:
21:19
men jag blir så arg över all nonchalans. över hur snabbt de bara skrev ut dig... över hur [öppenvårdsläkaren] alltid börjar släta över när jag säger att jag inte mår bra.

Jag:
21:19
Mina psykologer sliter däremot hårt. Min nya vill träffa alla närstående för att få deras perspektiv på mig och mitt liv.
Usch ja! Det verkar åtminstone som att hon är rättvis. Hon behandlar dig och mig likadant...

C:
21:20
jag hamnar alltid i någon jävla argumentation med henne där jag liksom måste argumentera för att jag minsann mår så kasst som jag påstår och inte bara inbillar mig.
"nämen gud så dumt av mig, här har jag gått och inbillat mig att jag är deprimerad när jag i själva verket mår alldeles förträffligt!"

Jag:
21:21
:'(
Varför är det så här, jag blir tokig!

C:
21:22
jag går gärna och träffar din psykolog och berättar att du är en spritt språngande bordisbrud som hen ska passa sig noga för. ;)

måndag 24 januari 2011

Tjugohundraelva vad döljer du för mig?





Det är omöjligt att veta vad som kommer att hända. Inte ens erfarenheten kan göra en rimlig gissning för hur min psykiska hälsa kommer att bli 2011. Och tur är väl det.

2001: Året jag fyllde 14 år. Året jag blev deprimerad för allra första gången. Jag visste mycket väl vad en depression var, min mamma hade haft en i 3 år och var då sämre än någonsin. Jag slutade sova nästan helt och började få regelbundna attacker av panikångest. Jag utgick ifrån att det var min mammas ohälsa, prestationsångest i skolan, brist på nära vänner och sviterna av min pappas beteende som var orsakerna till mitt insjuknande. Jag tror fortfarande att det är ett ganska bra antagande.

2002: Under vårterminen gick jag hos en terapeut på en ungdomsmottagning. Samtidigt kom jag en tjej som jag hade varit ytlig kompis med i några år nära och kände mig inte lika ensam längre. Jag kom ur min depression. De andra problemen kvarstod men jag kände mig stark och avslutade med terapeuten till sommaren. Livet var bra och livet var dåligt, det var helt okej.

2003: Vid 9:ans vårterminstart ringde jag upp min gamla terapeut igen. Jag var konstant stressad och kände inte att jag kunde hantera det själv längre. I den elitistiska Östermalmskolan jag gick i var det fullt pådrag med betygshets inför gymnasievalet och hemma fanns mamma som var deprimerad och homofobisk. Terapeuten var ett bra stöd men då hon ju inte kunde göra något åt min praktiska situation, fortsatte stressen, ångesten och sömnproblemen att vara en del av vardagen. Jag hade börjat skolka redan på höstterminen, men under våren tilltog det rejält så gymnasiebehörigheten uteblev. Under sommaren blev jag hemlös. Mamma reste utomlands, min syster flyttade till pappa och jag sov i en äldre släktings bibliotek. Jag började på ett IV-program och Tack Gud att jag fick börja just där! Lärarna stöttade mig på alla sätt möjliga och det var troligtvis anledningen till att jag under detta überkassa år faktiskt aldrig blev deprimerad.

2004: Precis innan julavslutningen 03 beslutade jag tillsammans med två av mina lärare att de skulle skriva en anmälan om missförhållande för minderårig till socialtjänsten. Att inte riktigt veta hur länge jag kunde använda biblioteket som sovplats eller vart jag skulle ta vägen istället tärde enormt på mig. Jag hade ju varken ekonomiska eller praktiska möjligheter att skaffa en egen bostad som omyndig. (Studiebidraget + lite extrapengar från mamma gick till mat.) Vårterminen dominerades således av en socialtjänstutredning där jag tvingades sitta i samtalsrum tillsammans med mina föräldrar, slita upp allt gammalt och ständigt oroa mig för vad "domen" skulle bli. Jag hade skolan, några vänner, terapeuten och jag blev faktiskt inte deprimerad, men jag minns ändå den tiden som helvetisk.
Till sommaren fick jag flytta in på ett stödboende för ungdomar och i nästan ett halvår gick jag runt och var tillfreds med livet. Jag började i gymnasiet och jag trivdes med att gå dit varje dag OCH jag trivdes med att komma hem varje dag. Så hade jag inte haft det på mycket mycket länge. Men säg den lycka som varar för evigt, för senare på hösten kom den. Depressionen med stort D. Depressionen som tog mig till nya djup och visade mig en helt ny värld av förtvivlan.

2005: På våren flyttade jag från stödboendet till ett behandlingshem. Misslyckade försök med mediciner, lyckat försök med dagligt stöd mentalt, lite mindre lyckat med det s.k. praktiska stödet, lite individuell samtalsterapi, tid att återhämta mig. Jag blev bättre. Det som till slut gav mig en kraftig knuff in i ljuset igen var att fylla 18 år i oktober. Jag kunde äntligen styra mitt liv fritt efter att ha fått göra mig av med de där två tunga föräldraankarna.

2006: Hej vad det gick! In i egen lägenhet, in i ett vuxenliv, in i depressionsfri självständig tillvaro. På hösten ett försök att börja plugga igen, denna gång på folkhögskola. Det gick inte alls särskilt bra. Hösten blev intensiv; den var fylld av mycket kul, men också alldeles för många prövningar. Vid årsskiftet kraschade jag.

2007-2010: Depression depression depression. Elände elände elände. Misshandlad av Big 2007 och 2008, polisanmälan 2009, rättegång 2010. Långa psyketvistelser 2008 och 2010 (särskilt 2010), kortare 2009, ingen 2007 - då var jag utåt en helt normal ung vuxen som bara haft en trasslig uppväxt. En hel del annat elände, en hel del fina saker. Depressionen har varit ständigt närvarande och ständigt dominerande.

Egentligen borde jag inte vilja veta hur 2011 kommer bli, men det vill jag. Generellt är jag inte en person som tycker att det är så viktigt att planera sin framtid eller ens tänka på den, jag kommer ju dit ändå. Men nu vill jag veta om det här någonsin kommer att få ett slut. När då i så fall? Jag vill veta hur många dagar jag kommer behöva kämpa mig igenom innan jag får andas. Blir detta året då jag äntligen kommer att få se en ljusning? Eller blir det i år jag äntligen kommer att lyckas ta livet av mig? Eller kommer jag bara vara kvar i samma defaultläge?

onsdag 19 januari 2011

Fru Talman...



Under förmiddagen har jag sett på partiledardebatt. Det var ganska rörande hur de andra partiledarna tackade Mona Sahlin och Maria Wetterstrand (och Peter Eriksson lite grand) för deras tid som toppolitiker. HBT-frågor kom upp, mest Monas engagemang kring det. Maria översatte HBT till Homo-, bi- och transsexuella vilket var lite fail. Lätt hänt dock. *suck*

När Göran Hägglund hade gjort sitt anförande så hade jag gärna lagt en replik som ingen av de andra partiledarna gjorde. Angående hans oro för ungdomar som hade ätstörningar eller skar sig eller var utåtagerande istället och trygghet och värderingar och bla bla bla:

"Så du vill göra något åt den psykiska ohälsan bland ungdomar? Är du medveten om hur överrepresenterade HBT-personer är bland de ungdomar som mår psykiskt dåligt? T.ex. så har var fjärde homo/bi-kvinna mellan 15-29 år gjort minst ett självmordsförsök. De som börjar med ett självdestruktivt beteende har fått sin självkänsla nedslipad. Samhället kan vara en jäkligt effektiv slipmaskin genom att signalera vilka människor som är mer värda än andra. Vilka som är VERKLIGA. Vilka som har rätt att få sina idéer, liv och personligheter tagna på allvar. Jag vet hur du kan göra för att verka för en bättre hälsa bland ungdomar. Sluta pracka på dem stockkonservativa skitvärderingar!"

Tack för mig.